Idag skulle jag på prov börjat arbeta igen efter tre veckors semester. Semestern föregicks av flera perioder i sjukskrivning, och de sista veckorna innan semestern var jag sjukskriven femtio procent. Något både arbetsgivaren och Försäkringskassan hade vissa problem att hantera. Arbetsgivaren genom att man inte riktigt visste hur tiden skulle fördelas på veckans i vårt fall sex arbetsdagar. Kan i och för sig vara begripligt. Kanske inte helt lätt att veta hur man fördelar arbetstiden på halv tid av halvtid. Försäkringskassans dilemma var desto mer märkligt. De klarade inte ut att räkna ut hur mycket femtio procent var av min totala arbetstid. Vet inte om de har annorlunda räknesätt, men i min värld är femtio procent det samma som hälften!
Dock… min egen känsla för framtida arbete har förvisso varit ytterst tveksam! Jag vet ju allt för väl hur det känns. Varje gång jag börjat arbeta efter en eller två eller fler veckors sjukskrivning, har det nästan omedelbart känts i nacke och axel. Det gör ont. Eller… det gör inte ont… det gör in i h… ont! Men jag har inte varit helt klar över vad exakt det var som orsakade smärtan.
Teorin har tidigare varit att det kunde vara artros, precis som i tummarna (som förvisso är nästan helt bra nu efter operation). Det tog sin tid, men till slut fick jag gjort en MR, det vill säga magnetröntgen av nacken. Svaren dröjde, och när de kom var det inte direkt någon munter läsning. Samtidigt som det ändå var lite positivt. Positivt därför att jag med hänvisning till släktingars åkommor emellanåt började få lite onödig oro kring om det kanske handlade om någon jäkla tumör i nacken. Tänk om jag rentav skulle dö innan jag ens hann bli pensionär!
Beskedet i sig var nog så brutalt! Det var inte direkt artros, även om det fanns vissa tecken på det också till viss del. Men det som orsakar smärtan i min nacke är kort och gott att tredje till sjätte kotan är uppsliten. Sjukgymnastens ord ekar i mitt huvud. Ditt jobb är direkt olämpligt för din hälsa!
Eftersom jag känner att jag har massor kvar att uträtta, och det finns spådomar (hur sanningsenliga de nu än må vara) som säger att jag ska bli över hundra år gammal, så är konsekvensen enkel! Idag när jag egentligen skulle återgå efter semestern, har jag sedan ungefär en vecka tillbaka sagt upp mig, och kommer att vara sjukskriven hela uppsägningstiden!
Efter de senaste årens operationer av mina artrosdrabbade tummar har jag inga problem längre med att rulla tummarna. Men det kommer knappast att bli aktuellt. Sysselsättning är nog det sista jag har brist på!
Sen återstår det klart att se om arbetsmarknaden vill ha mig! Annars finns ju alltid valet att ta ut pension kvar, vilket jag enligt gällande regler kunde gjort redan förra året.
Jag tänker i varje fall inte belasta mina utslitna kotor mer än nödvändigt fortsättningsvis.
SISTA semesterdagen!
Denna dag är min sista semesterdag! Den firas med ett trevligt kalas till kvällen. Å andra sidan kan man klart undra om det är något att fira, att det är sista semesterdagen! Ja! Det är det faktiskt, för det här är inte enbart den sista semesterdagen! Det är den sista semesterdagen någonsin!
Aldrig mer behöver jag köra hemifrån en tid innan klockan blir två på natten, medan min kärlek sover gott i sängen.
Aldrig mer ska jag sätta mig i en kall bil på natten (främst vinterhalvåret) och köra upp till Tanka för lastning.
Aldrig mer ska jag distribuera tidningar, brev eller paket i någon låda med för trångt inkast. Inga andra lådor heller för den delen.
Aldrig mer ska jag köra hem medan solen långsamt stiger upp, och möta alla stressade människor som är på väg till sina jobb. Medan jag är lugn och trygg i förvissningen att jag snart ska krypa ner i sängen och sova. Ja, just den aspekten är ju i och för sig rätt trevlig.
Aldrig mer ska jag behöva arbeta natt till lördag, och med det sabotera allt meningsfullt umgänge tillsammans med min kärlek.
Aldrig mer ska jag tvingas avbryta mitt skrivande, just som inspirationen infunnit sig och jag har kommit igång på allvar, för att jag måste köra till mitt nattliga arbete. Va fan… jag kan skriva hela natten om jag vill.
Men kanske allt det jag KAN göra framöver, betyder allra mest!
Jag kan spendera min tid hur jag vill. Jag kan skriva när helst idéerna finns. Jag kan skapa bilder när inspirationen infinner sig. Jag kan ta en cykeltur på morgonen bara för att bruka allvar med att röra på kroppen.
Jag kan äta frukost med min kärlek på den tiden på dygnet då det är normalt att äta frukost. Jag kan sitta i en bekväm stol i trädgården och lyssna på porlandet i dammen och läsa en bok, utan att behöva fundera över om jag kanske borde sova en timme extra för att klara natten.
Men… viktigast av allt… jag kan leva ett fullkomligt normalt liv med en dygnsrytm som stämmer med min älskade kärlek. Istället för att krama henne och önska god natt, kan jag krypa ner intill henne och somna gott i hennes närhet – varje natt.
En fredag bättre än de flesta
Fredagskväll, inget märkvärdigt med det kanske, men ändå… för mig är denna fredagskväll lite mer betydelsefull än de normalt brukar vara. Det är nämligen den, oftast enda, fredagen på hela året då man faktiskt är ledig den kommande natten. Ja, om man inte har semester förstås.
Kanske svårt för ”vanligt folk” som jobbar måndag till fredag att förstå hur mycket det betyder. Att man kan ta ett avkopplande varmt bad och champagne med kärleken. Att man kan ta ett, eller fler, glas vin eller öl, tillsammans med kärleken. Att man kan sitta halva natten och skriva utan den störiga tanken över sig att man snart måste avbryta för att köra till jobb. Att man kan gå och lägga sig och sova natt tillsammans med kärleken. Och att man kan stiga upp och äta frukost tillsammans med kärleken! En futtig lördag på hela året! Snart dock semester!
Andie Lindskog 