En stillsam kväll på altanen
Denna varma dag närmar sig slutet. Medan Snezana invigt vår egna studio, har jag hållit mig utom hörhåll och suttit på altanen och arbetat vidare med korrekturarbete. De förvarnade kraftiga regnskurarna uteblev, och vinden mojnade framåt kvällen. Medan fåglarna nu sakta börjat tona ner sången för denna ljuva midsommardag, njuter vi för fullt av dofterna från vildkaprifolen i vår trädgård, medan Mogwai håller vakt.
Tiden lunkar på som vanligt, sen den gångna helgen dessutom framskjuten en timme, med längre ljusa kvällar som vinst. Så trots att flitens lampa lyser för fullt på skrivarområdet, kan det fysiskt, eller nåt, ändå vara släckt längre tid. På skrivfronten har vi haft fullt upp, med e-boks-produktion, korrekturarbete, reklambilder, bokomslag och även fotouppdrag. Belvida Bell går med andra ord ganska bra just nu.
Vår lille Mogwai fick inte hamna på svenska frimärken. Men det viktiga är ändå att han raskt tillfrisknat, och nu tjatar högljutt om att få komma ut på kvällarna. Något han dock får vänta ett tag till med.
Även jag själv har tillfrisknat helt, tror jag, efter nästan två månaders lunginflammation. Var på uppföljande skiktröntgen igår, så vi får väl avvakta det förhoppningsvis positiva beskedet. Har den senaste månaden dessutom besökt andra vårdinrättningar i för mig nog så viktiga behandlingar. Dessutom har jag idag fått veta att den senaste ”Fläck väck”-operationen lyckats avlägsna allt, och att det inte finns någon ”kvarvarande lentigo maligna.”
Restaurang Kvidevitt ska snart stängas för säsongen. Som det varit på sistone är det nästan bara duvorna som besökt den. Faktiskt också vid två tillfällen hackspetten. Och vår långlivade julstjärna tycks starta om nu, med små nya röda blad.
I onsdags fick vi tagit dränaget. Såren har läkt väl, och dagen efter fick han slippa kragen. Men redan på onsdagskvällen visade han tydligt att han var i det närmaste frisk. Med stark stämma har han klagat högljutt över att han inte fått gå ut. Efter många om och men finner han sig dock till slut i att åtminstone få sitta vid öppet fönster, eller ännu bättre altandörr med nät. Det är ju bättre än inget.
Men från att jag från lite drygt en vecka sedan i det närmaste trodde han var döende, har han tillfrisknat väldigt snabbt. Nu ska bara pälsen växa ut. Vår fina katt.
Kan med stor förtjusning konstatera att Mogwai redan är på bättringsvägen. Han äter med god aptit, så trots att han hunnit tappa en hel del efter ett drygt dygn utan att äta och dricka, har han redan återhämtat sig väl. Under kvällen nu har han dessutom gått här och tjatat om att vill ut. Något han dock får vänta med ett tag. Dränaget måste tas bort, och sen är det ju frågan hur länge därefter han måste gå med krage. Dessutom har de fått raka bort en hel del päls runt kinden och upp mot örat. Det ska nog helst växa ut en del i alla fall innan han kan gå ut. Men samtidigt är han en fantastiskt tålmodig katt, och protesterar faktiskt nästan inte alls när vi medicinerar och tvättar honom. Till och med när vi sätter på kragen efter varje tvätt står han snällt och bara låter oss göra det. Vår lille Mogwai!
Var på ett efterlängtat ärende i Malmö idag, som även medgav en fika på Coffee house på Triangeln Center. En promenad på cirka två kilometer, där jag glädjande kunde konstatera att jag inte blev lika andfådd som tidigare, så sviterna av lunginflammationen håller kanske på att lägga sig.
Börjar nästan tro att jag har en privat plats i garaget under Triangeln Center, då jag faktiskt får samma plats varje gång jag är där.
Gläds fortfarande kanske ytterligare några dagar åt den fina bukett från kära vänner, som stått sig ovanligt väl i över en vecka.
Men trots dagens positiva Malmötur, oroas vi av att vår älskade Mogwai inte mår riktigt bra.
Det har tagit ganska lång tid, men efterhand har Mogwai blivit allt mer social. Numera när han går ut på kvällarna, finns det ett slags ritual då han med jämna mellanrum kommer in, och med hela sitt kroppsspråk tydligt berättar vad han vill. Ibland vill han ha lite mat. Ibland är han törstig och vill att jag ska gå med honom till badrummet och öppna vattenkranen så han kan dricka. Men ibland står han kvar alldeles bredvid mig, och då vill han att jag lyfter upp honom över min axel för en kelstund. I övrigt har han ett lite försynt sätt att visa sin tillgivenhet. Han ligger gärna på armstödet till soffan när vi sitter där och tittar på någon film. Ganska ofta kommer han in i sovrummet och ligger vid fotänden i sängen och sover tillsammans med oss. Vid några få tillfällen har jag kunnat lyfta upp honom i sängen och haft honom intill mig i sängen där han spinnande låtit mig klappa honom en stund, innan han valt att avvika. Men i går morse kom han faktiskt självmant och la sig spinnande intill mig i sängen, och låg där en stund medan jag klappade honom. Han kom in som hittekatt, cirka tolv veckor gammal, för drygt elva år sedan. Jag har alltid låtit honom själv bestämma hur mycket närkontakt vi ska ha. Har genom hela mitt liv och genom lång erfarenhet med olika katter, lärt mig att det är avgörande att man alltid låter katten själv avgöra hur social man ska vara. I slutänden betalar det sig alltid, även om det i vissa fall tar ovanligt lång tid.
Nu med både lunginflammation och covid som kolliderar och gör sitt yttersta för att göra tillvaron så tungsliten som möjligt, är det rätt skönt att bara vila bort skiten i soffan i sällskap med Netflix.
Hela tiden med troget sällskap av Mogwai. I två dar nu har jag mest ”bott” i soffan och har även sovit där den gångna natten, eftersom jag måste sova ”halvsittande” för att inte hosta sönder lungorna. Hela tiden har Mogwai legat tryggt bredvid och liksom haft koll.
Vardagen efter jul inleddes med samtal från Hudkliniken i Lund, som säger att det är lämpligt att ta bort mer av ”fläcken”. Avvaktar därmed ny tid för operation. Ungefär samtidigt har en annan tid på en motsvarande instans i Malmö plötsligt avbokats på obestämd tid. Irriterande. Övrigt på välmåendefronten går starkt framåt. När vi nu har avrundat det andra Coronaåret har vi gjort det för ovanlighetens skull med gäster. Det är dessutom det år då jag skrivit dagbok i femtio år. Årets första dag var trots sin röda form i kalendern, lite av en arbetsdag för oss. Kunde denna dag signera avtal med e-bok- & ljudboksleverantör, och därmed ligger vägen öppen för en högre produktivitet på skrivfronten. Glädjande när det gäller arbeten är också att jag kommit igång ganska bra med fjärde boken i serien Legender från Thiramaar, och så har en av våra HBTQ-romaner gått iväg till ett antal, förhoppningsvis, intresserade tänkbara utgivare. Denna onsdag, som känns som en fredag, håller vi värmen genom att arbeta nära, som vi alltid gör, när elräkningen säger att vi måste dra ner på uppvärmning och annat elkonsumerande. Kanske jag får börja använda strumpor inomhus också för värmens skull. Har ju fått veta att en del anser det vara bögigt att ha skor utan strumpor. Oj! Där ser man. Nåväl, vi värmer varandra, och om inte det räcker, kan Mogwai också hjälpa till. Då och då vill även han ha närhet.
Inledde veckan, eller avslutade föregående, med att äntligen få klart konstruktion av e-böckerna av mina två hittills utgivna fantasyromaner ”Eilaths hopp” och ”Gudarnas spira”! Det innebär att de dels finns inlagda hos Bokinfo, och dels även hos Fantastikbokklubben. Till att börja med.
Mina fyra uppslitna nackkotor stökar till tillvaron ibland, och orsakar faktiskt en del omotiverad oro. Hade en hel natt med orolig nattsömn på grund av något som kändes som tryck mot bröstet, och därmed en viss oro för något hjärtproblem, eller kanske högst oönskad följd av nyligen inledd behandling. Natten präglades av en dröm som i korthet gick ut på att jag försökte publicera ett inlägg på Instagram, helt utan framgång. Jag publicerade, kontrollerade och konstaterade att det inte kommit in. Publicerade på nytt men med samma resultat. Höll på så hela natten. När jag väl steg upp på morgonen, knappast utvilad, och fick tagit min medicin, kunde jag ganska snart konstatera att besvären var förknippade med mina nackproblem! Precis som det förhöll sig några nätter i februari i år. Den gången var jag även på Vårdcentralen för EKG och diverse annan provtagning. Som dock i slutänden gav det lugnande beskedet att det hela var, även då, förknippat med mina nackbesvär.
Under veckans första dagar hade vi besök av familjen. Det blev några gemensamma utflykter. Bland annat till Skrylle mellan Dalby och Södra Sandby, och även en promenad till Sövdesjön där barnen kunde bada.
Fram emot mitten av veckan fick vi gjort ett litet ryck och kastade ut några prylar från garaget, för vidare transport till tippen. Men än återstår mycket utrensning där för att det ska kännas tillfredsställande.
Så har vi även försökt avyttra en form av ammunition till ett raketvapen troligen från andra världskriget, som ursprungligen varit ett fynd på vinden i Snezanas tidigare boende. Men militärmuseum i Ystad ville inte befatta sig med det. Polisen, som rimligen borde vara de som tog hand om diverse vapen, har också varit tämligen ointresserade. Det leder oss ohjälpligt in på tanken vad om skulle hända om vi körde in exempelvis till Sjöbo tätort och bara la ner den exempelvis på torget. Kanske intresset hade blivit betydligt större då.
Andie Lindskog 