Efter en vädermässigt osedvanligt grå januari, var det riktigt skönt att stiga upp och se hur hela huset badade i solsken. Vår gigantiska julstjärna stod på parad och bara lapade solsken. Och Mogwai härjade busigt runt bland trasmattorna, mellan varven. Dagen har annars tillbringats vid datorn – som vanligt – fullt sysselsatt med att skapa inlaga av Snezanas senaste fantastiska manus. Lite brådis nu då den ska ut lagom till Internationella kvinnodagen, och vi dessutom mycket lägligt fått rabatterbjudande från tryckeriet. Efter kvällens hemmagjorda makrillpizza tillbringade jag resten av denna lördag i Thiramaar, med kärleken bredvid djupt involverad i ännu en läsvärd bok.
Mogwais tillstånd var oförändrat idag. I går noterade vi att han var lite svullen runt ena ögat, och idag hade den svullnaden ökat betydligt upp mot pannan och kinden. Så det blev besök hos veterinär, som konstaterade att han hade en temp på 39,7º och att det behövdes dränage. Så nu tvingas den stackaren gå med krage X antal dagar framåt, och ska ha penicillin. Vad som orsakat detta kan vi bara spekulera kring, men en möjlig anledning kan vara någon grannkatt. Han har hittills varit duktig på att hålla grannskapets katter på avstånd, men det hindrar inte att det ibland uppstår konfrontationer då de sitter och svär åt varandra på katters vis. I de högljudda klagovisorna kan det hända att någon av kombatanterna klipper till med tassen. Skitiga klor kan snabbt orsaka infektioner. Vi är ändå väldigt tacksamma att det inte var något värre, som tumör eller nåt.
Det har tagit ganska lång tid, men efterhand har Mogwai blivit allt mer social. Numera när han går ut på kvällarna, finns det ett slags ritual då han med jämna mellanrum kommer in, och med hela sitt kroppsspråk tydligt berättar vad han vill. Ibland vill han ha lite mat. Ibland är han törstig och vill att jag ska gå med honom till badrummet och öppna vattenkranen så han kan dricka. Men ibland står han kvar alldeles bredvid mig, och då vill han att jag lyfter upp honom över min axel för en kelstund. I övrigt har han ett lite försynt sätt att visa sin tillgivenhet. Han ligger gärna på armstödet till soffan när vi sitter där och tittar på någon film. Ganska ofta kommer han in i sovrummet och ligger vid fotänden i sängen och sover tillsammans med oss. Vid några få tillfällen har jag kunnat lyfta upp honom i sängen och haft honom intill mig i sängen där han spinnande låtit mig klappa honom en stund, innan han valt att avvika. Men i går morse kom han faktiskt självmant och la sig spinnande intill mig i sängen, och låg där en stund medan jag klappade honom. Han kom in som hittekatt, cirka tolv veckor gammal, för drygt elva år sedan. Jag har alltid låtit honom själv bestämma hur mycket närkontakt vi ska ha. Har genom hela mitt liv och genom lång erfarenhet med olika katter, lärt mig att det är avgörande att man alltid låter katten själv avgöra hur social man ska vara. I slutänden betalar det sig alltid, även om det i vissa fall tar ovanligt lång tid.
Andie Lindskog 