Även om jag genom Instagram-tävlingen i samarbete med duktiga @kafferatur kring Ashas sten fått in flera mycket användbara tips kring just dödsgudinnans sten, tänker jag faktiskt nu prioritera korrekturarbetet med Regntider. Förhoppningsvis är detta sista, eller åtminstone en av de sista genomgångarna av det manuset, innan vi är redo att ge ut den. Men hur frestad jag än är att börja arbeta med ”Fyran” – som jag bestämt mig för att ge arbetsnamnet Ashas sten, så är det nog lättare att ta en bok i taget. Så – just nu är det alltså Regntider som gäller.
Idag har vi avslutat Instagram-tävlingen där deltagarna fick i uppdrag och skriva ihop en bra berättelse kring vilken betydelse dödsgudinnan Ashas sten har. Det är en betydande detalj i min fjärde bok och samtidigt som detta var en rolig tävling, bidrog den till att ge användbara uppslag. Och inte minst ett väldigt trevligt engagemang. Vill samtidigt sända ett varmt tack till @kafferatur på Instagram, som hjälpt till och bistå med den här tävlingen.
När det allra första kapitlet påbörjades fanns världen Thiramaar mest i tankarna. Det var dessutom inte ens en ”värld”. Det handlade inledningsvis enbart om ett land – Thiarien. Men redan innan första kapitlet var skrivet, hade jag insett att en karta var nödvändig. Helt enkelt eftersom Gudarnas spira, som egentligen var den bok jag började med, kretsar kring Andor, Kintara, Tobin & Samus resa runt i hela landet. Så jag ritade upp en godtyckligt formad landyta med enkla pennstreck, och markerade sedan inledningsvis byn Forsthal, där den berättelsen tar sin början. Därefter har orter, skogar, sjöar, berg och så vidare växt fram allt eftersom berättelsen krävt det. Grannlandet Matrurien nämns vid några tillfällen i Gudarnas spira, men det blev först när jag började skriva Eilaths hopp som behovet kom att faktiskt även rita in Matrurien på kartan eftersom en stor del av den bokens handling utspelar sig där. På samma vis har Maguaön kommit till på kartan när Regntider växte fram. Likaså när jag nu skriver på den fjärde boken som ännu så länge kort och gott har Ashas sten som arbetsnamn, finns det eventuellt behov av att även få med grannlandet Irrydien. Den karta som finns med i böckerna, som ju är betydligt mer genomarbetad och designad, började ta form år 2011 när jag fick hjälp av Snezana att skapa i Photoshop. Så här långt omfattar Photoshop-filen 189 lager och är på 283 MB. Den är skapad av en mängd gratis PNG-bilder från Internet och ett antal teckningar av Snezana, som vi skannat och gjort PNG-bilder av. Har ända sedan första boken kom ut fått flera kommentarer från läsare som påtalar just hur god hjälp det är att det finns en karta över hela Thiramaar med i boken. Och den fortsätter att växa.
Söndagen innefattar, självklart, fortsatt skrivande. Det är ju ”Fyran” som är uppe på mina datorskärmar. Det eviga spörsmålet har kommit att kretsa nästan helt och hållet kring den sten som av misstag fallit ner från skyn och slagit ner med kraft i matriciern Irina Dipolis stora trädgård. Många mer eller mindre suspekta grupperingar i både det Irrydiska samhället såväl som i grannlandet Thiarien vill komma över denna sten, som tros nästan självklart, eftersom den antas ha kommit från någon av gudarna, besitta magiska krafter. Tanken har varit ända från början att denna sten, av någon anledning fraktas över havet till Thiarien. Men frågan har varit – Varför?! Ikväll diskuterade vi hit och dit kring detta, och så föddes idén! Det är självklart så att Irrydiens högste trollkarl Kargeus ligger för döden och väntar på att dödsgudinnan Asha ska komma för att hämta honom. Men det dröjer eftersom hon förlorat stenen som krävs för att detta ska kunna verkställas. Det hela blir ett dilemma! Å ena sidan väntar han att Asha ska komma för att hämta honom, och då skulle han kunna lämna stenen till henne. Å andra sidan kan hon inte komma så länge hon inte har stenen. Komplicerat?! Vänta med spänning på del fyra!
Nästan dagligen tampas jag med Robia. Alltså, det är arbetsnamnet på min fjärde del i Legender från Thiramaar. Har så här långt skrivit tio kapitel. De flesta väldigt korta! Men det handlar inte i första hand nu om att få till en diger roman. Det viktigaste nu är att få idéerna nerplitade i text. Färgläggningen tar jag tag i sen. Min skrivarprocess är oftast sådan. Jag skriver ner mina tankar och idéer. Med lite tur får jag till bra formuleringar också redan i det skedet. Jag är dock fullt medveten om hela processen, och vet att manuset kommer att behöva flera genomgångar, då man kan fylla ut med idéer och tankar, som skapar ett fylligare och bättre gestaltat (färglagt) manus. Men i första skedet är det viktigaste just att få idéerna på pränt. Det går långsamt, men det rör sig trots allt framåt.
Det går framåt nu, om än evinnerligt långsamt. Har modellerat om det inledande historiska kapitlet om kaldinierna, när de första människorna anlände till Thiarien. O ve! Har även påbörjat nästa kapitel som handlar om de mörkhyade skönheterna i Irrydien, och i synnerhet Calindrea som väver mattor till landets högste ledarinna Irina. Vad som sker med denna särskilda matta, kan jag dessvärre av ”spoilerskäl” inte avslöja! Och så tillkommer ännu en språklig parlör för det irrydiska språket, så vi kan förklara vad exempelvis Tacedo Calue betyder. Kan bara konstatera att skrivande flyter på bättre ju senare kvällen blir.
Idag lossnade det en aning! Idétorka är inte roligt! Men ikväll fick jag med en lagom cocktail av i vanlig ordning god mat, som idag bestod av kyckling med ris och cashewsås, och sen god kall öl, lite bättre fart på skrivandet. Har fått till lite historisk ”fakta” om kaldinierna, och förhoppningsvis ska jag utifrån detta kunna komma vidare med den övriga berättelsen. Det går långsamt framåt med del fyra.
Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin eller Martini och djupgående diskussioner om vårt skrivande. Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men alla har inte varit bra. Just som ”Gudarnas spira” var klar att gå till tryck, fick jag en förhandsrecension som i ganska förolämpande ord sågade hela berättelsen. Med recensionen följde ett ”erbjudande” om att hen, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till och göra boken roligare. Jag accepterade, men när jag fick tillbaka manuset, bestod ”förbättringen” i att en av huvudkaraktärerna drogs med allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Nysningarna beskrev som så kraftfulla att han ramlade av stolar och liknande. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film typ Asterix där alla ”effekter” är gravt överdrivna. Min berättelse blev förlöjligad. Denna karaktär som dör i boken, lät hen dessutom magiskt återuppstå i slutet av boken. Tillsammans med hens så kallade manusutveckling fick jag en ny recension. Fortfarande samma nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra! Hens hantering kändes som en ren förolämpning, och jag strök samtliga hens ändringar. När jag nu ett år efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner, känner jag stor lättnad av att vi faktiskt inte tog med hens ändringar. Tyvärr betalade vi alldeles mycket pengar för detta, men man lär sig förhoppningsvis något av det misstaget.
