Prioriterar Regntider

Även om jag genom Instagram-tävlingen i samarbete med duktiga @kafferatur kring Ashas sten fått in flera mycket användbara tips kring just dödsgudinnans sten, tänker jag faktiskt nu prioritera korrekturarbetet med Regntider. Förhoppningsvis är detta sista, eller åtminstone en av de sista genomgångarna av det manuset, innan vi är redo att ge ut den. Men hur frestad jag än är att börja arbeta med ”Fyran” – som jag bestämt mig för att ge arbetsnamnet Ashas sten, så är det nog lättare att ta en bok i taget. Så – just nu är det alltså Regntider som gäller.

Tävling avgjord

Idag har vi avslutat Instagram-tävlingen där deltagarna fick i uppdrag och skriva ihop en bra berättelse kring vilken betydelse dödsgudinnan Ashas sten har. Det är en betydande detalj i min fjärde bok och samtidigt som detta var en rolig tävling, bidrog den till att ge användbara uppslag. Och inte minst ett väldigt trevligt engagemang.
Vill samtidigt sända ett varmt tack till @kafferatur på Instagram, som hjälpt till och bistå med den här tävlingen.

En värld växer fram! (Hur allt började, del 8)

När det allra första kapitlet påbörjades fanns världen Thiramaar mest i tankarna. Det var dessutom inte ens en ”värld”. Det handlade inledningsvis enbart om ett land – Thiarien. Men redan innan första kapitlet var skrivet, hade jag insett att en karta var nödvändig. Helt enkelt eftersom Gudarnas spira, som egentligen var den bok jag började med, kretsar kring Andor, Kintara, Tobin & Samus resa runt i hela landet. Så jag ritade upp en godtyckligt formad landyta med enkla pennstreck, och markerade sedan inledningsvis byn Forsthal, där den berättelsen tar sin början. Därefter har orter, skogar, sjöar, berg och så vidare växt fram allt eftersom berättelsen krävt det. Grannlandet Matrurien nämns vid några tillfällen i Gudarnas spira, men det blev först när jag började skriva Eilaths hopp som behovet kom att faktiskt även rita in Matrurien på kartan eftersom en stor del av den bokens handling utspelar sig där. På samma vis har Maguaön kommit till på kartan när Regntider växte fram. Likaså när jag nu skriver på den fjärde boken som ännu så länge kort och gott har Robia som arbetsnamn, finns det eventuellt behov av att även få med grannlandet Irrydien.
Den karta som finns med i böckerna, som ju är betydligt mer genomarbetad och designad, började ta form år 2011 när jag fick hjälp av Snezana att skapa i Photoshop. Så här långt omfattar Photoshop-filen 189 lager och är på 283 MB. Den är skapad av en mängd gratis PNG-bilder från Internet och ett antal teckningar av Snezana, som vi skannat och gjort PNG-bilder av.
Har ända sedan första boken kom ut fått flera kommentarer från läsare som påtalar just hur god hjälp det är att det finns en karta över hela Thiramaar med i boken. Och den fortsätter att växa.

Stenen Klash Nema

Söndagen innefattar, självklart, fortsatt skrivande. Det är ju ”Fyran” som är uppe på mina datorskärmar. Det eviga spörsmålet har kommit att kretsa nästan helt och hållet kring den sten som av misstag fallit ner från skyn och slagit ner med kraft i matriciern Irina Dipolis stora trädgård. Många mer eller mindre suspekta grupperingar i både det Irrydiska samhället såväl som i grannlandet Thiarien vill komma över denna sten, som tros nästan självklart, eftersom den antas ha kommit från någon av gudarna, besitta magiska krafter. Tanken har varit ända från början att denna sten, av någon anledning fraktas över havet till Thiarien. Men frågan har varit – Varför?! Ikväll diskuterade vi hit och dit kring detta, och så föddes idén! Det är självklart så att Irrydiens högste trollkarl Kargeus ligger för döden och väntar på att dödsgudinnan Asha ska komma för att hämta honom. Men det dröjer eftersom hon förlorat stenen som krävs för att detta ska kunna verkställas. Det hela blir ett dilemma! Å ena sidan väntar han att Asha ska komma för att hämta honom, och då skulle han kunna lämna stenen till henne. Å andra sidan kan hon inte komma så länge hon inte har stenen. Komplicerat?! Vänta med spänning på del fyra!

Det rör sig framåt …

Nästan dagligen tampas jag med Robia. Alltså, det är arbetsnamnet på min fjärde del i Legender från Thiramaar. Har så här långt skrivit tio kapitel. De flesta väldigt korta! Men det handlar inte i första hand nu om att få till en diger roman. Det viktigaste nu är att få idéerna nerplitade i text. Färgläggningen tar jag tag i sen. Min skrivarprocess är oftast sådan. Jag skriver ner mina tankar och idéer. Med lite tur får jag till bra formuleringar också redan i det skedet. Jag är dock fullt medveten om hela processen, och vet att manuset kommer att behöva flera genomgångar, då man kan fylla ut med idéer och tankar, som skapar ett fylligare och bättre gestaltat (färglagt) manus. Men i första skedet är det viktigaste just att få idéerna på pränt.
Det går långsamt, men det rör sig trots allt framåt.

Kaldinier och mänsklig invasion och mystiska mattor

Det går framåt nu, om än evinnerligt långsamt. Har modellerat om det inledande historiska kapitlet om kaldinierna, när de första människorna anlände till Thiarien. O ve! Har även påbörjat nästa kapitel som handlar om de mörkhyade skönheterna i Irrydien, och i synnerhet Calindrea som väver mattor till landets högste ledarinna Irina. Vad som sker med denna särskilda matta, kan jag dessvärre av ”spoilerskäl” inte avslöja!
Och så tillkommer ännu en språklig parlör för det irrydiska språket, så vi kan förklara vad exempelvis Tacedo Calue betyder.
Kan bara konstatera att skrivande flyter på bättre ju senare kvällen blir.

Från idétorka till … nåt!

2018-12-26: Fräck belysning

Idag lossnade det en aning! Idétorka är inte roligt! Men ikväll fick jag med en lagom cocktail av i vanlig ordning god mat, som idag bestod av kyckling med ris och cashewsås, och sen god kall öl, lite bättre fart på skrivandet. Har fått till lite historisk ”fakta” om kaldinierna, och förhoppningsvis ska jag utifrån detta kunna komma vidare med den övriga berättelsen.
Det går långsamt framåt med del fyra.

Hjälp och ohjälp (Hur allt började, 7)

Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, i form av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin och djupgående diskussioner om vårt skrivande.
Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men inte riktigt alla har varit bra.
Gudarnas spira, det som blev del två i min serie Legender från Thiramaar, är det manus som genomarbetats flest gånger. En anledning är att den ursprungligen också är den äldsta. Men när den till slut var klar och lämnad till förlaget fick jag plötsligt en recension till påseende om boken, från en person som tidigare lovordat Eilaths hopp och gett den toppbetyg. Den här recensionen innebar mer eller mindre en regelrätt sågning av boken, även om betyg från tre och uppåt i allmänhet får räknas som bra. Men texten i recensionen var i stort sett en sågning. Med recensionen följde även ett ”erbjudande” om att recensenten, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till med manusutveckling. Hen sa sig ha flera bra idéer till hur man kunde göra boken lite mer humoristisk. Det hör till saken att den här boken är lite allvarligare än vad Eilaths hopp var, även om denna också innehåller en del humor.
Efter en tid fick jag tillbaka manuset, och kunde ta del av ”förbättringarna”! Dessa bestod i att en av huvudkaraktärerna skulle dras med en allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Inte nog med det. Nysningarna beskrevs som så kraftfulla att han ramlade av stolar, och på ett ställe användes det som ett sätt att få honom igenom en trång passage. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film, typ Asterix eller liknande, där alla ”effekter” är gravt överdrivna för att göra det hela roligare. Känns mer som att berättelsen blir förlöjligad.
En av karaktärerna som dör i berättelsen, lät hen magiskt återuppstå i slutet av boken.
Tillsammans med denna så kallade manusutveckling, fick jag även en ny recension. Fortfarande ungefär lika nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra!
För mig kändes hela denna hantering som en ren förolämpning, och jag strök samtliga dessa ändringar. När jag nu ett drygt halvår efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner på boken, känner jag en stor lättnad att vi faktiskt inte tog med dessa så kallade förbättringar. Det vore att totalförstöra min berättelse. Tyvärr betalade vi alldeles för mycket pengar för detta arbete. Men – man lär sig förhoppningsvis något av det.