Efter en hel del sökande efter tidigare anteckningar, stundvis utan resultat, har jag nu äntligen hittat vad jag sökte. Har kunnat sammanfatta och upprätta nästan komplett kapitelunderlag för hela Ashas sten ända fram till sista kapitlet! Så nu är det bara att skriva så det ryker kring tangenterna.
Försökte med AI-hjälp hitta en bra bild att illustrera dagens inlägg. Ville ha en bild av två kaldinier som sitter vid en liten lägerbrasa och väntar på att deras mat ska bli klar, medan en kattdrake smyger i buskarna. Det gick inte så bra! (Kaldinier är alltså det där småfolket i min Thiramaar-värld)
Arbetade vidare med Ashas sten under kvällen, och kan till min oförställda förtjusning konstatera att jag kom längre än jag trott att jag skulle göra. Har liksom fått till berättelsen både kring Calindreas ankomst till Camyrlin, stölden av den magiska stenen Klash Nema, och det oväntade överfallet i Barloks gränd. Liksom dödsgudinnan Ashas misslyckade försök att hämta den döende Marek! Låter det obegripligt?! Tja, det är det antagligen också, om du inte läser boken. Vilket i och för sig än så länge inte låter sig göras, eftersom den inte är färdig. Men ha tålamod!
Försökte ta tag i Ashas sten under kvällen. De kapitel jag gick igenom, krävde faktiskt inte några större bearbetningar. Åtminstone inte i nuläget. Om det sen beror på att de faktiskt är bra nog eller att jag har begränsad fantasi för närvarande, vet jag inte riktigt säkert. Men faktum är att det nog känns som att berättelsen, åtminstone så här långt, faktiskt håller ihop. Jag känner att jag egentligen kanske varit borta från den här berättelsen lite väl länge, men kanske det ändå fungerar och kan flyta på.
Del 5 i serien ”Det händer i Thiramaar” finns ute nu i internethandeln och på streamingtjänster.
Timphani, den lille kaldiniern hoppas på en gynnsam samlardag. Svamp och örter men istället stöter han på en havsörn som han får telepatisk kontakt med. Kaldiniernas förmåga att samtala med djuren är medfödd. Örnen Vura är i nöd och behöver hjälp omedelbart. Ska han lyckas hjälpa sin vän? Vuras tacksamhet innebär en stor gåva för Timphani.
Vid Faibors kluvna tunga! Det här var billigt! Legender från Thiramaar – ALLA TRE för ynka 300 Skr! En valfri bok – 210 Skr – Två valfria böcker – 130 Skr. Oavsett vilket alternativ du väljer, bjuder jag på frakten! Signerade, packade och klara för leverans före jul, om du beställer SENAST den 17 december 2023. Beställ via BelvidaBell@outlook.com
Efter att i skrivandet befunnit mig i sjuttiotalets Malmö och Casablanca nu i sådär åtta månader, har jag nu tagit plats, kanske i Cornizendos tidsmaskin, och rest till Thiramaar. Befinner mig sålunda i året 1496 enligt thiramaarisk tideräkning, och kan därmed åter ge mig hän att skapa nya berättelser i Legender från Thiramaar. Det är med andra ord en del noveller och Ashas sten som gäller nu en tid framöver.
För en stund – kanske några dagar – är jag tillbaka i Thiramaar. Vilket alltså betyder att jag har återupptagit genomgången av Ashas sten. Om än kanske tillfälligt, eftersom det handlar om några dagar, innan jag får tillbaka manus till Kalla mig Anna. Så som saker och ting ser ut, är det bara så, att när det sker behöver jag faktiskt återgå till det manuset. Varför?! Helt enkelt eftersom det finns en chans att faktiskt få den klar och skickad till tryck, och rentav få en färdig bok lagom till bokmässan i Lund de 25 november!
Jag hann! Korrekturarbetet av ”Kalla mig Anna” blev klart idag! Så här var dagen; Har varit ännu en tur till Slottstaden i Malmö, för min fyrtiosjätte behandling på Elisabetkliniken. Dock inte lika plågsamt denna gång som senast, då behandlingen den gången koncentrerades till överläppen. Idag kunde jag till och med, åtminstone stundvis, segla bort i planerande tankar för kommande skrivande. Efter kvällsmaten idag parkerade vi i soffan och såg första avsnittet av serien 1923, som ju är en fortsättning på den storslagna 1883, som vi såg för drygt ett och ett halvt år sen. Efter en timmes fiktiv vistelse i året 1923 i Amerika, förflyttade jag mig till sjuttiotalets Malmö, och slutredigeringen, för den här gången, av Kalla mig Anna. Och jag blev klar! Redan på fredag hamnar jag åter i Malmö, fast då i nutid, då jag har hoppat på en återbudstid hos Elisabetkliniken! Och i morgon kväll har jag för avsikt att återvända till Thiramaar, och år 1496 efter Hivers!
Idag var det dags att delta för första gången vid Mikaeli marknad i Sjöbo. Jag har alltid trott att det kostade en förmögenhet att ha försäljning här. Men icke! Det var faktiskt till och med så att vi hade kunnat stå och sälja böcker även på Sjöbo marknad. Det var dock lite för kort varsel, så det får vi väl vänta med till nästa år. Nu är i alla fall dag ett avklarad, och man får helt klart vara nöjd med resultatet. Det här blev dessutom premiär för vårt eget utställningstält. När vi köpte tältet, hade det just hunnit bli ”off-season” så tältsidorna var slut! Så det får vi vänta med till våren nästa år. Så vi fick klara det med en provisorisk lösning med några gamla presenningar istället. Bara att hålla tummarna nu att allt står kvar intakt i morgon bitti,
Varför utsätter man sig egentligen för det här? I slutet av sjuttiotalet arbetade jag seriöst med en framtidsvision om en annalkande istid. Efter en hel del flitigt researcharbete och även seriöst coach- och korrekturläsande av en etablerad författare vars omdömen var väldigt uppmuntrande, stannade hela projektet ändå upp. När sen han dessutom dog, trist och oförberett, gjorde min framtidsvision samma sak. Gled över i lite enklare berättarbanor som gick ut på att skriva kåseriliknande berättelser om mina katter. Blev en del sådana förvisso, och en del blev också publicerade i en medlemstidning för en skånsk kattförening. Fanns seriösa planer på att faktiskt skriva en bok om min katter, med lite inspiration av Doreen Toveys Katt i huset och Katter i maj. Men även de planerna dog ut. Inte förrän världen Thiramaar uppstod en snöig februarikväll 1994 kom mitt skrivande igång på allvar. Ändå tog det många år innan det verkligen blev något av det. Men idag har den världen gett liv åt tre romaner och hittills fyra noveller. Och mer är på gång. Ändå kunde jag inte nöja mig med det. Med en rörig och stundvis problematisk uppväxt kände jag mig tvungen att försöka bearbeta allt skit som funnits historiskt i mitt liv, vilket resulterade i min självbiografi Idag kan det kvitta. Det ena ger det andra, och med den hade jag också fått smak för det här med feelgood och lite lokalhistoria. Det är väl därför jag står där jag står just nu … eller sitter …klämd mellan flera totalt skilda världar. Malmö genom mina memoarer och den delvis fiktiva romanen Kalla mig Anna, som dessutom lite oväntat lett in mig i betraktelser av sjuttiotalets Marocko, av alla ställen, till min totalt fiktiva världsdel Thiramaar. Fan vet … det kanske hade varit enklare om jag nöjt mig med kattberättelserna. Fast nää … det här är ändå mycket mer spännande!
Andie Lindskog 