Etikett: Gudarnas Spira

Publicerat den

Sidospår som vävs in (Hur allt började, 4)

Inledningsvis var idéerna ganska tydliga när det gäller Eilaths hopp. Inledningen och upptakten till det som skulle bli hela bokens grundstory beskrevs från första början i ganska långa utdragna redogörelser, och det tog egentligen ganska lång tid innan man kom fram till någon konkret ”action”. Avsnittet som boken idag börjar med om den fasadklättrande inbrottstjuven Timo, kom tidigare flera kapitel in i boken. Efter flera långa diskussioner med kärleken, med inslag av resonemanget ”kill your darlings” och så vidare, blev dock förändringen att Timo fick inleda berättelsen och flera av de ursprungliga avsnitten togs bort helt.
Det fanns från allra första början ett uttalat tänkt avslut på den här berättelsen, men när jag till slut fick ta över styret över manus helt själv, kände jag att jag ville försöka få till ett lite mer oväntat slut, och samtidigt kanske också lite mer tänkvärt. Och absolut inte något klassiskt ”fantasyslut”.
Men ändå hade jag inte helt klart för mig exakt hur hela storyn skulle avlöpa. Någon tydlig synopsis fanns inte. Jag bara skrev, strök, skrev nytt, klippte och klistrade. Med jämna mellanrum medan jag skrev, tröttnade jag, och bara kände en stark önskan om att skriva något som avvek från berättelsen om Elana. Så kom exempelvis avsnitten om Alan Byhl till. Jag började spåna om hur den stackars medelålders kemikaliefabrikörn blev utsatt för det ena mordförsöket efter det andra. Helt utan att ha någon som helst tanke på att det skulle kunna användas. Jag kände bara för att avvika från den fasta linjen en stund. Men efterhand upptäckte jag att lille Alan faktiskt kunde användas i den befintliga berättelsen. Flera andra sådana sidoberättelser kom senare att visa sig passa bra in i den befintliga romanen, så det var bara att väva vidare.

Publicerat den

Överlevt

Så har vi tagit oss igenom ytterligare en coronavecka, med livet i behåll.
Veckan har präglats av ganska mycket bokläsning. Läste klart två olika böcker – ”När berget röt” av Yvonne Waern och ”Bortsprungen” av Britt Collins) – i helgen. Under veckan läste jag även Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine”. Samtliga tre böcker har fått recensioner på min bokblogg.
Under veckan fick jag nöjet att få agera enmansjury åt Ystads Fotoklubb i deras coronaaktivitet ”Veckans bild”. En aktivitet som jag tyckte var en god idé för våra fotoklubbar, nu när pandemin sätter käppar i hjulen för vår vanliga aktivitet. Så jag frågade om även vår klubb, Sjöbo fotoklubb, fick vara med. Och det fick vi, så från denna veckan deltar även vi.
Mitt i veckan drev avsaknaden av inspiration oss till att ta en filmkväll. Filmvalet var inspirerat av det faktum att skrivandet av del tre i min fantasytrilogi ”Regntider” innehåller tidsresor. Så vi såg samtliga de gamla filmerna ”Tillbaka till framtiden”.
Coronan begränsar ju en hel del, och bland annat har jag inte kunnat bli klippt på ett tag. Jag kan visst stå ut med långt hår, men problemet är att mitt hår har en tendens att bli spretigt och okontrollerat framför allt kring öronen. Det är superirriterande! Lösningen kom av att min älskade kärlek åtog sig att klippa, trots minimal erfarenhet av sådan aktivitet. Själv resonerade jag att det spelar mindre roll hur det ser ut. Det växer ju ut igen. Och det blev över förväntan riktigt bra!
Lördagskvällen ägnades åt att spela in webbradio och en så kallad ”coronaspecial” som ska publiceras på Ariton förlags hemsida.
För övrigt har veckan totalt sett ändå främst, precis som vanligt, handlat om skrivande. Dels arbetet med del tre i min fantasytrilogi. Men även en del slutarbete med del två, där jag fått oväntad hjälp med manusutveckling.

Publicerat den

Ännu en pandemivecka

Veckan inleddes med sommartid, och marken var vit av snö när jag steg upp. Och då hade vi ändå inte ens hunnit komma in i april månad. Ironiskt nog blev detta säsongens första – och förhoppningsvis sista – snö.
Nu blir det intressant och se var vi kommer att hamna när det väl blir bestämt vilken tid vi ska ha permanent – vinter eller sommar! Personligen önskar jag att man bestämmer sig för sommartiden, eftersom det innebär att det är ljust en timme längre! Ljus mår vi ju bra av och vi har nog i allmänhet större nytta av ljusa timmar på eftermiddagen än på morgonen. Sen finns det de som nästan lite hysteriskt försvarar vintertiden (s.k normaltid) och menar att sommartiden är en ”hittepåtid”. All tid är ett påhitt av människan. Solen och månen har sin gång runt jorden alldeles oavsett vilka termer vi använder för att beskriva det.
Nu när vi befinner oss mitt i den bistra verkligheten med coronapandemin, kan vi notera att vårt liv varit i stort sett som vanligt den här veckan. Mest skrivande helt enkelt. I samband med det lite kartarbete och så har jag skrivit några rader på gammelthiramaariska. Allt för att göra berättelsen autentisk, så att säga.
Veckans sista dag kunde jag fira att det hunnit gå trettio år sedan jag fimpade min sista cigarett, med en ofantlig mängd pengar sparade. Synd bara att jag inte lagt de pengarna i en sparbössa! Bara räknat på det pris som gällde när jag slutade, och med hänsyn till prishöjningar sedan dess, skulle jag ha sparat i runda slängar ungefär en halv miljon vid det här laget!
En stillsam skrivande vecka avrundades på bästa tänkbara sätt, med att jag kunde skriva på förlagsavtal för Gudarnas spira, del två i min fantasytrilogi Legender från Thiramaar.

 

Publicerat den

Igång

Nu kan man nog säga att arbetet med del 3 i trilogin ”Legender från Thiramaar” är igång på allvar. Har hittills fått ihop fem kapitel och håller på med det sjätte. Det är lite trevande och lite spridda trådar, som jag förhoppningsvis ska kunna knyta ihop så småningom. Den här blir troligen också i samma humoristiska stil som Eilaths Hopp. Medan arbetet fortskrider väntar jag med spänning på resultatet av en testläsning av del två Gudarnas Spira, som pågår just nu. Åter igen lever man i spännande tider.

Publicerat den

Ogdas hus (Legender från Thiramaar)

Välkommen till Medicinkvinnan Ogdas hus!
Ogda är flitigt omtalad i den här världen. Alla känner till medicinkvinnan som omges av ett envist rykte om att hon nog är död.  En uppfattning som ständigt visar sig vara fel. Även om hon är till åren kommen. Hennes lilla stuga ligger halvvägs upp i bergen omgiven av tät skog en bit utanför hamnstaden Lunareth.

Publicerat den

Klar… eller nåt!

Äntligen klar! Eller nåt! Del två i trilogin ”Legender från Thiramaar” är klar. Nu ska den kontrolläsas av någon annan än mig själv.
Efter att först ha läst hela boken under vår semester på Kreta i höstas, där jag gjorde totalt 131 anteckningar om olika ändringar, har jag nu läst igenom och skrivit om, skrivit till och tagit bort under tre genomläsningar.
När jag påbörjade genomläsningen under semestern var det i princip ett komplett manus. Men eftersom idén hade väckts, och anammats, att den skulle bli del två i trilogin behövde det göras en del förändringar för att anpassas till del ett – Eilaths Hopp!
Den här delen blir en aning allvarligare i jämförelse med del ett, men även den här har en del inslag.
Har arbetat med att försöka göra berättelsen lite kortare, och har förvisso lyckats ta bort en del ”överflödig” text. Men då man samtidigt arbetar för att få till en bra gestaltning, blir det samtidigt en del tillägg i text.
När jag räknar sidantal baserat på hur ”Eilaths Hopp” såg ut, hamnar ”Gudarnas Spira” på hela 561 sidor! Det går nog inte att korta ner den mer, utan att i så fall förlora allt för mycket av berättelsen.
Nu kan jag på allvar börja arbeta med del tre!