Veckan inleddes med sommartid, och marken var vit av snö när jag steg upp. Och då hade vi ändå inte ens hunnit komma in i april månad. Ironiskt nog blev detta säsongens första – och förhoppningsvis sista – snö.
Nu blir det intressant och se var vi kommer att hamna när det väl blir bestämt vilken tid vi ska ha permanent – vinter eller sommar! Personligen önskar jag att man bestämmer sig för sommartiden, eftersom det innebär att det är ljust en timme längre! Ljus mår vi ju bra av och vi har nog i allmänhet större nytta av ljusa timmar på eftermiddagen än på morgonen. Sen finns det de som nästan lite hysteriskt försvarar vintertiden (s.k normaltid) och menar att sommartiden är en ”hittepåtid”. All tid är ett påhitt av människan. Solen och månen har sin gång runt jorden alldeles oavsett vilka termer vi använder för att beskriva det.
Nu när vi befinner oss mitt i den bistra verkligheten med coronapandemin, kan vi notera att vårt liv varit i stort sett som vanligt den här veckan. Mest skrivande helt enkelt. I samband med det lite kartarbete och så har jag skrivit några rader på gammelthiramaariska. Allt för att göra berättelsen autentisk, så att säga.
Veckans sista dag kunde jag fira att det hunnit gå trettio år sedan jag fimpade min sista cigarett, med en ofantlig mängd pengar sparade. Synd bara att jag inte lagt de pengarna i en sparbössa! Bara räknat på det pris som gällde när jag slutade, och med hänsyn till prishöjningar sedan dess, skulle jag ha sparat i runda slängar ungefär en halv miljon vid det här laget!
En stillsam skrivande vecka avrundades på bästa tänkbara sätt, med att jag kunde skriva på förlagsavtal för Gudarnas spira, del två i min fantasytrilogi Legender från Thiramaar.
Nu kan man nog säga att arbetet med del 3 i trilogin ”Legender från Thiramaar” är igång på allvar. Har hittills fått ihop fem kapitel och håller på med det sjätte. Det är lite trevande och lite spridda trådar, som jag förhoppningsvis ska kunna knyta ihop så småningom. Den här blir troligen också i samma humoristiska stil som Eilaths Hopp. Medan arbetet fortskrider väntar jag med spänning på resultatet av en testläsning av del två Gudarnas Spira, som pågår just nu. Åter igen lever man i spännande tider.
Välkommen till Medicinkvinnan Ogdas hus!
Ogda är flitigt omtalad i den här världen. Alla känner till medicinkvinnan som omges av ett envist rykte om att hon nog är död. En uppfattning som ständigt visar sig vara fel. Även om hon är till åren kommen. Hennes lilla stuga ligger halvvägs upp i bergen omgiven av tät skog en bit utanför hamnstaden Lunareth.
Äntligen klar! Eller nåt! Del två i trilogin ”Legender från Thiramaar” är klar. Nu ska den kontrolläsas av någon annan än mig själv.
Efter att först ha läst hela boken under vår semester på Kreta i höstas, där jag gjorde totalt 131 anteckningar om olika ändringar, har jag nu läst igenom och skrivit om, skrivit till och tagit bort under tre genomläsningar.
När jag påbörjade genomläsningen under semestern var det i princip ett komplett manus. Men eftersom idén hade väckts, och anammats, att den skulle bli del två i trilogin behövde det göras en del förändringar för att anpassas till del ett – Eilaths Hopp!
Den här delen blir en aning allvarligare i jämförelse med del ett, men även den här har en del inslag.
Har arbetat med att försöka göra berättelsen lite kortare, och har förvisso lyckats ta bort en del ”överflödig” text. Men då man samtidigt arbetar för att få till en bra gestaltning, blir det samtidigt en del tillägg i text.
När jag räknar sidantal baserat på hur ”Eilaths Hopp” såg ut, hamnar ”Gudarnas Spira” på hela 561 sidor! Det går nog inte att korta ner den mer, utan att i så fall förlora allt för mycket av berättelsen.
Nu kan jag på allvar börja arbeta med del tre!
En del krokiga spörsmål kunde rätas ut under veckans inledning, så övriga veckan har kunnat löpa på nästan som vanligt. Det vill säga med korrekturarbete, både för egen del och för annan part. Intressant och lite spännande att vara delaktig i andras skrivande. En dag denna veckan fick vikas åt ett besök i min gamla hemstad – Malmö – för en remitterad undersökning på Tandläkarhögskolan – som egentligen inte gav några svar. Men så kunde vi passa på att äta asiatisk buffé på Triangeln. Vi fick en påminnelse om det där med att allt inte alltid är vad det synes vara. Och så har Arbetsförmedlingen fått sig en välförtjänt åthutning. Ja, jag vet… det gör varken till eller från, men det känns bra för min egen del. Under torsdagen släpptes biljetter, och fan vet om inte jag var en av de första att köpa. Lite framförhållning är aldrig fel, men det blir konsert igen i oktober med Steve Hackett & Co! Tredje gången gillt, men helt klart värt pengarna.
Så blev det fredag igen, och än en gång fylls jag av tillfredsställelsen att kunna sitta och skriva och ta några glas vin, lycklig i vetskapen att jag inte längre ska jobba natten till lördag. Och allt under veckan, precis som vanligt, i sällskap med min stora kärlek!
Arbetet med Gudaspiran drog ut på tiden. När den var färdigskriven första gången i november 1994, var jag fullt medveten om att den ändå långt ifrån var färdig. Jag visste att det krävdes många genomarbetningar av hela texten, innan den kunde anses klar. En tid kämpade vi med den nästan varje gång vi sågs. Men det gick trögt. Efter flera år då arbetet gått i vågor, kom kompisen plötsligt en dag med en grundidé till en humoristisk fantasy! Jag läste och fastnade! Idén var bra, väldigt bra. Det var början till Eilaths hopp. Fast då kallade vi den Eilaths spel. Jag var helt klart intresserad att börja skriva på den romanen. Men jag ville absolut göra klart Gudarnas spira först. Efterhand tröttnade kompisen, och det blev inte någon riktig ordning på skrivandet. Mitt i alltsammans råkade jag ut för en hårddiskkrasch, med bristfällig backup av de båda manusen. Detta var på den tiden man hade backup på disketter, och det var ofta stora problem med dem. Hela manuset till Gudaspiran (som den hette då) gick förlorad. Lyckligtvis fanns det ett utskrivet exemplar, som jag fick sätta mig och skriva av för att få in det igen i datorn!
Genom årens lopp har arbetet dock gått i vågor. Kompisens intresse svalnade, men under lång tid ville han ändå inte hoppa av projektet. Jag å andra sidan kände inte för att ta tag i arbetet själv, om jag inte fick äga det helt. Till slut hoppade han av i alla fall, men vid det laget hade det gått för lång tid mellan tillfällena, så jag hade glömt en del av handlingen och även en del idéer jag haft.
Inte förrän jag träffade min kärlek Snezana, kom arbetet igång på allvar. Med hennes hjälp, goda idéer och uppmuntran blev först Eilaths hopp äntligen färdig. Men den här berättelsen skiljer sig ganska mycket från den ursprungliga idén. Fram för allt slutet är inte alls så som det var tänkt från början.
Andie Lindskog 