Det erbjöds ungefär lika fint och milt höstväder idag, som igår. Så vi bestämde oss för ännu ett besök vid Fyleverken. Lite för att passa på innan de sista höstlöven lämnar träden. Idag gick vår runda till den lilla sjön. Fascineras och förundras över den spännande miljön. Självklart intog vi medhavd fika på plats också.
En årlig tradition blev tyvärr något begränsad i år. Men eftersom vi redan hade betalt vår del och det dessutom inte gick att få tillbaka några pengar, valde vi att ändå fullfölja. Så idag cyklade vi nästan två mil dressincykling längs Fyledalsbanan mellan Tomelilla och Sjöbo. Det är något speciellt med det här att cykla dressin. Att följa gamla järnvägsspår genom vacker natur, och samtidigt stundvis sväva bort i tankar kring hur det kan ha varit en gång i tiden när min farfar arbetade vid järnvägen. Jag är säker på att han har trampat åtskilliga kilometer med dressin.
Den här banan är dessutom mer naturskön än den vid Björnstorp.
Var tillsammans med en kompis vid en damm i Fyledalen, inte så långt från den vi besökte i torsdags (Se bildspelet ”En försommarkväll i Fyledalen”) Det handlade om grodor den här gången, men nu var det klockgrodan som lockade. Eller Bombina bombina som de heter på latin. Redan när vi klev ur bilen hördes det tydligt att de visst fanns. Luften genljöd av deras karaktäristiska ”sång”, så det kändes som att man bara skulle kunna gå ned till dammen och bränna av ett antal bilder och sedan skulle det vara klart.
Men först och främst måste man röra sig så tyst man kan, för minsta lilla de anar fara försvinner de direkt. Att röra sig tyst bland högt gräs, vass och annan växtlighet är dock näst intill omöjligt. Sitter man absolut stilla på en plats och väntar tålmodigt kan de dock dyka upp igen efter tio till femton minuter. Om man har tur!
För egen del upplever jag dock ofta känslan att djuren driver något slags sammansvärjning. Kanske en fågel i skyn som får syn på mig och varnar alla andra djur. ”Varning! Nu kommer han med kameran! Göm er!”
Hur som helst så kände jag för en kort stund att jag kanske ändå skulle få lön för min tålmodiga väntan. Fick syn på något i vattnet några meter framför mig som kunde vara två grodögon som stack upp ovan vattenytan. En koll i kameran med maximal zoom. Nej, det var nog bara en halvrutten trädgren som stack upp. Tog dock en bild, och strax därefter gick jag vidare.
Väl hemma och med bilderna inlagda i datorn kunde jag dock konstatera att jag borde haft mycket mera tålamod. ”Grenen” var en klockgroda!
Det enda jag nu fick dokumenterat av dessa grodor var alltså en halvtaskig bild plus ljudet av dem som jag spelade in med hjälp av min mobil. Den använde jag sedan som bakgrundsmusik på ett bildspel jag lagt på Youtube och även här på min blogg.
Andie Lindskog 