Diktator – Andie Lindskog

Medan vi långsamt försöker smälta helgens oväntat lyckade loppis, träder vi in i en kortvarig vardag, innan helgdagen då vi förväntas stå längs gatorna och vifta med svenska flaggor och fira att diktatorn Gustav Vasa blev kung. Nä, tror inte det. Men under åren jag arbetade, var det ju åtminstone positivt att det var en Röd dag, och därmed alltså en av få extra lediga dagar.

Den där oförskämda vågen vi har i badrummet påstod att jag vägde för mycket i morse. Eller ja, det var väl i och för sig min egen bedömning av budskapet på displayen. Men det kombinerat med att de på Radio Malmöhus pratade om att det kunde bli så där 25 plusgrader under dagen, fick mig att besluta mig för en morgontur på min ”nyreparerade” cykel. Det blev Blentarp tur-och-retur och jag passade även på att köpa nybakta bullar till frukosten hos Tempo. Det hela var en lagom tur på närmare sju kilometer. Dessutom med ett litet hastighetsrekord (för egen del) på nästan 39 km/h.

För övrigt har vi på sistone fått en allt modigare kattdam på besök. Vi har observerat henne en längre tid, och det var troligen henne Mogwai var i bråk med första gången han blev skadad under tidigare våren förra året. Nu tycks de båda ha dragit in stridsklorna, och blivit vänner. Och kattdamen – som vi kallar Vittass – har försiktigt kommit närmare och närmare. Hon är nog en stackare som tvingas leva vilt, men kan helt säkert egentligen vara en så kallad sommarkatt. Hela hennes kroppshållning tyder på ett ganska tufft liv. Hon ser ganska sliten och ruggig ut. Men nu när hon enträget ändå försöker nå fram till oss, har vi inte hjärta att avvisa henne. Så hon har åtminstone fått lite mat hos oss.

Ännu en pandemivecka läggs till handlingarna! Eller ännu en vecka som pensionär känns lite mer positivt att säga. Situationen är oförändrad. Vi spenderar mesta tiden hemma, helt i enlighet med rekommendationerna. Inga problem alls för oss. Veckan inleddes med att jag mixade klart vårt webbradioprogram, och så är det bara att hålla tummarna och hoppas att mixningen håller för publicering.
Veckan har annars mest handlat, föga förvånande, om skrivande. Först och främst arbetet med Regntider, alltså del tre i min fantasytrilogi. Men även lite reaktioner mot en något tvivelaktig recension skriven efter en som det verkar allt för snabb läsning, vilket självklart innebär att läsaren knappast kan uppfatta alla väsentliga detaljer som behövs för att förstå berättelsen. Att alla inte kan gilla ens böcker är en självklarhet, men det minsta jag som författare bör kunna begära är att den som recenserar mina böcker, åtminstone ger läsningen den tid som behövs!
Fler inställda arrangemang till följd av corona har också dykt upp. Blodomloppet har blivit framflyttat till september, men det var i och för sig väntat.
Vårt uppdrag som ”fastighetsskötare” i ett hus i Ystad kan säkert också komma att bli begränsat i år. Varken tyskar eller holländare, som är de som hittills bokat huset, lär väl kunna komma hit. Återstår klart att se. Det är väl inte helt avstängt än.Till följd av en del människors tvivelaktiga åsikter och intelligensbefriade inlägg på Facebook har jag även valt att, åter igen, stänga av ”Följa”-funktionen på några FB-vänner. Av olika skäl kan man fortsätta vara ”vänner” men jag slipper tacksamt att se all snedvriden propaganda som delas.
Mitt eget läsande har den här veckan handlat om ”Klubben” av Matilda Gustavsson, som jag snart läst klart.
Veckan avrundades med, som vanligt, stillsam njutning i hemmet tillsammans med kärleken, och med ett svar från ”kusinen” i Houston som fortfarande är ”alive and kicking” och dessutom ”ashamed of America on behalf of their stupid dictator”! Det är så merparten amerikaner som inte tillhör Trumps supporters ser honom, föga förvånande. Vi ser hela tiden exempel staplas på varandra om hur han får allt svårare att förklara sig och argumentera för sin sak, och som vanligt när argumenten tryter väljer han en alltmer arrogant och direkt förolämpande ton mot dem som trots allt fortfarande har modet att pressa honom på svar.