Idag var vi i Kävlinge och träffade gamla vänner! Faktiskt vänner jag känt i mer än fyrtiofem år, men som vi av olika anledningar inte träffar så ofta nu för tiden. Det blev en trevlig sammankomst inledningsvis med ljuvligt god sushi på den relativt nyöppnade sushirestaurangen Sagoi i Kävlinge. Tyvärr gick det inte att få kaffe med tilltugg där, så vi valde senare att förflytta oss in till ”centrum” och Pappis restaurang & pizzeria för en kopp kaffe och för vår del en smarrig Tiramisu. På hemvägen kunde vi beundra en ovanligt stor fullmåne som glänste över Vombsjöns vågor.
Mogwais tillstånd var oförändrat idag. I går noterade vi att han var lite svullen runt ena ögat, och idag hade den svullnaden ökat betydligt upp mot pannan och kinden. Så det blev besök hos veterinär, som konstaterade att han hade en temp på 39,7º och att det behövdes dränage. Så nu tvingas den stackaren gå med krage X antal dagar framåt, och ska ha penicillin. Vad som orsakat detta kan vi bara spekulera kring, men en möjlig anledning kan vara någon grannkatt. Han har hittills varit duktig på att hålla grannskapets katter på avstånd, men det hindrar inte att det ibland uppstår konfrontationer då de sitter och svär åt varandra på katters vis. I de högljudda klagovisorna kan det hända att någon av kombatanterna klipper till med tassen. Skitiga klor kan snabbt orsaka infektioner. Vi är ändå väldigt tacksamma att det inte var något värre, som tumör eller nåt.
Var på ett efterlängtat ärende i Malmö idag, som även medgav en fika på Coffee house på Triangeln Center. En promenad på cirka två kilometer, där jag glädjande kunde konstatera att jag inte blev lika andfådd som tidigare, så sviterna av lunginflammationen håller kanske på att lägga sig. Börjar nästan tro att jag har en privat plats i garaget under Triangeln Center, då jag faktiskt får samma plats varje gång jag är där. Gläds fortfarande kanske ytterligare några dagar åt den fina bukett från kära vänner, som stått sig ovanligt väl i över en vecka. Men trots dagens positiva Malmötur, oroas vi av att vår älskade Mogwai inte mår riktigt bra.
Var på Vårdcentralen och fick tagit stygnen efter operation ”Fläck-väck”! En lustighet inträffade vid besöket. Snezana hade också en avtalad tid på VC, och vi hade lyckats få samma klockslag, så vi därmed slapp köra två gånger. Vi anmälde oss i receptionen, och just som jag gjort min anmälan kom en vårdpersonal och ropade ”Lindskog!” Ingen funderade, jag gick med och blev visad in på ett … undersökningsrum. ”Jaha, vad är det för fel på dig då?” undrade han medan tvivlande tankar började surra i mitt huvud. ”Eh … jag undrar om inte det här blev fel”, sa jag. Rummet var mer ett kontorsrum, och jag var där för att ta stygnen. Inte brukar det se ut så hos distriktssköterskan. ”Jag tror du har fått fel Lindskog!” sa jag. ”Jag skulle till distriktsköterskan och ta stygn.”
Lite kul att kunna konstatera att det under #humoristiskfantasy på Instagram fram till nu finns totalt 168 inlägg. Av dem handlar 166 inlägg om mina böcker ”Legender från Thiramaar”.
Släppt satsen, skrev mor med stenografi i sin dagbok den 7 oktober 1955. En notering som ganska tydligt talar för att hon gjorde vad hon kunde för att slippa få mig. När den formuleringen stod klar för mig, blev det en smärtsam bekräftelse på den känsla jag burit med mig i hela mitt liv, om att inte vara önskad, aldrig uppskattad och aldrig någonsin älskad av min mor. Men nästan lika smärtsamt har det varit då en del i min omgivning tagit min mor i fullständigt försvar och menat att det kunde handla om förlossningsdepression, och att det ska vara varje kvinnas rätt att själv välja att bli gravid. Ja, självklart ska det vara så. Men det hjälper ju knappast mig. Den här boken handlar om mig och mitt liv, och det som känns som numera bevisat faktum att min mor verkligen inte ville ha mig. Ett faktum som påverkat hela mitt liv. När mors ansträngningar att försöka stoppa graviditeten försvaras, kör man samtidigt fullständigt över mig och det faktum att jag aldrig fått uppleva kärlek från min mor. Som att jag bara ska svälja och acceptera för det är kvinnans rätt att välja om hon vill bli gravid. Oavsett vad hon ville så fick hon mig den 7 juli 1956, och som förälder är det ändå hennes skyldighet att ta sitt ansvar. Om hon upplevde förlossningsdepression, kan den ju ändå knappast ha följt henne i fyrtioåtta år där efter. Far å sin sida gjorde kanske en del för att förbättra situationen, men aldrig någonsin tillräckligt. Hennes motvilja mot mig hängde med så länge hon levde.
Den här texten är i sin nuvarande form ett ”utkast” till ett av de avslutande kapitlen i mina memoarer. Det kan tänkas att det kommer att göras en del justeringar eller tillägg. Men andemeningen är klar. Tidigare inlägg i detta ämne; Jag blev till – trots allt! Ett oönskat barn Livslånga bevis
Man saknar inte kon förrän båset är tomt … Kanske dags för en nutidsversion av det talesättet – Man saknar inte mobilen förrän fodralet är tomt … Nåja, nu har jag i alla fall skickat iväg min mobiltelefon på garantireparation, och kommer att vara utan den i uppskattningsvis fem – tio dagar! Direkt hopar sig problemen. Det finns ju en mängd appar man fyllt sin mobil med, som underlättar i hanterandet av vardagen. Vi har till exempel en praktisk inköpslista där vi skriver in allt som behöver handlas. Sen bockar man av efter hand i affären. Lyckligtvis hade jag den i surfplattan också, så det löste sig ändå. Va?! Vadå papper och penna? Medan jag var i ICA behövde jag kolla upp att tillgångarna motsvarade dagens inköp. Lyckligtvis hade jag smart nog installerat bank-appen i surfplattan också. Fast jag hade glömt en detalj. Internet! Surfplattan har inget eget nät utan är beroende av wifi. Brukar ju annars hämta det med internetdelning från mobilen. Men – ICA erbjuder fritt wifi!
Sen var jag på Vårdcentralen, och medan jag satt i väntrummet ville jag läsa Sydsvenskan. Inget nät! Men – Region Skåne erbjuder ju fritt wifi! Behövde göra en ombokning av en tid hos Vårdcentralen, när jag nu ändå var där. Distriktsköterskan kunde inte ge mig någon tid just då, men erbjöd sig att ringa mig senast under morgondagen. Nä just det … det gick ju inte det heller.
Var hos My Way för att skicka min mobil till lagning, och behövde ange mobilnummer, så jag kunde få avisering när mobilen kommer tillbaka! Jaha … just det ja. Det går ju inte. Men man kan ju ta kärlekens mobil istället. Problemet är att jag inte kan det numret utantill. Kontaktboken finns i mobilen ja. Och den ligger i den där paketen som just ska skickas! Det lär säkert dyka upp fler sådana här … hmm … bekymmer, innan jag får tillbaka min mobil.
Med detta sagt, tänk så användbara dagens mobiler egentligen är. Så många vardagliga företeelser där mobilen underlättar en hel del. Sådant som vi blivit så vana vid, att vi bara tar det för givet. Ja visst ja, man kan ju ringa och snacka med folk också. Men det får jag väl låta bli nu en vecka framöver eller så.
Idag var det åter dags att låta sig bli skuren i – så att säga. Avlägsnande av en fläck i höjd med nyckelbenet, i november, visade sig vara otillräcklig då man ansåg att man borde tagit lite mer. Efter avslutad operation idag som skedde under samtal om böcker och skrivande – mina böcker – försvann läkare och sköterskor hastigt ur rummet. Jag låg rådvill kvar på bordet. Var det klart eller …? Några ögonblick senare kom de tillbaka in, och läkaren bad med en bekymrad min få se min rygg. Ingenting där! Han kunde därmed dra en lättnadens suck inför vetskapen att han faktiskt opererat på min framsida. Trots att någon felaktigt noterat i journalen att det handlade om en fläck på ryggen! Och så blir man telefonlös för en tid framöver, då det krävs en garantireparation. Telefonerandet kan jag va utan, men det finns ju en mängd funktioner i mobilen som underlättar mycket i de vardagliga göromålen. Försöker hantera dem tills vidare med surfplattan istället. Ringa får vi göra sen! (PS – Det går alltid att nå mig via e-post! DS)
Andie Lindskog 