Från början hade vi två ärenden till Ystad idag. Det ena ställdes in på grund av sjukdom i morse, men det andra fullföljdes ändå. Leverans av böcker etc. På detta lite handel på Willys, och sedan en liten spontanutflykt till ett gråmulet och blåsigt Österlen och en trevlig fikastund.
Kan med viss stolthet konstatera att vårt gamla skrivbord fått nytt liv – igen! Då mitt skrivbord byttes ut på mitt dåvarande arbete på Skanska i Malmö, fick jag köpa det gamla möblemanget för en billig peng. Det har sedan hängt med. För många år sedan plockade jag av benställningen till ett avlastningsbord, som hörde till möblemanget. Den bordsskivan har jag sedan många år tillbaka som arbetsbänk i verkstan. Så småningom gick skrivbordet samma öde till mötes. Vi köpte benställning på Ikea för kanske tio år sedan, och monterade skivan på, och dessutom skruvade vi på utdragsskivor för tangentbord. Förra året bytte vi benställningen mot en höj- och sänkbar istället. Nu har jag dessutom monterat ett hyllplan längs hela skrivbordets längd, för att få plats med fyra datorskärmar. Till hyllplanet har jag använt ovandelen av en gammal köpmansdisk.
Skrivbordet är ursprungligen från någon gång på 70-talet. Jag tog hem det i november 1985. Det här är med andra ord ingen slit- och släng-möbel. Återvunnet och fullt fungerande fortfarande, efter mer än fyrtio år!
Nio dagar för sent inser jag att jag totalt missat ett egentligen ganska betydelsefullt jubileum! Den 29 september var det exakt femtio år sedan jag som sjuttonåring flyttade hemifrån! Det var den dagen min mor med största sannolikhet drog en suck av lättnad. När jag under den tidiga hösten 1973 packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta till mitt livs första egna lägenhet, hade jag på sätt och vis också påbörjat ett helt nytt liv. På skivspelaren snurrade Aladdin Sane med David Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, som hon behövde vara störd av mig. Från den dagen skulle hon kunna sitta i hemliga hörnan, med teckningsblocket i knät och ett glas vin diskret placerat på sidobordet, helt ostörd av sitt oönskade barn.
Det här med Mims är onekligen en märklig historia. Under stor del av sommaren har han kommit hit praktiskt taget varje dag, ibland mer än en gång, och fått mat på altanen. Mogwai har oftast varit tillåtande. Han har kunnat ligga bekvämt i skuggan, eller på någon utemöbel, och lugnt betraktat Mims som äter maten vi satt ut till honom. Ibland har Mogwai gått bort mot Mims, som i sin tur omedelbart dragit sig undan. Men för det mesta har Mogwai accepterat Mims närvaro. Mims i sin tur har ibland blivit extra modig. Vid några tillfällen har han smugit in i huset, och faktiskt hittat till Mogwais matskål i köket. En gång när jag lagt mig i sovrummet för att vila en stund på eftermiddagen, märkte jag att något rörde sig i rummet, och jag trodde det var Mogwai. Men det visade sig vara Mims, som dock försvann hastigt ut när han blev varse att jag upptäckt honom.
Att han håller reda på grannskapets andra katter, och därmed avlastar Mogwai på den punkten, är tydligt. Vi har knappt sett till några andra katter här under ganska lång tid nu. Dock – de senaste veckorna har han mer eller mindre slutat komma hit. Senast han var här och åt var den 22 september. Vi började tro att något hänt honom. Han ser ju faktiskt inte helt frisk ut, och risken att han skulle kunnat ha blivit överkörd finns ju hela tiden. Men i tisdags såg jag honom längre bort i gatan. Idag hade vi skjutdörren i uterummet öppen en kort stund, och plötsligt var Mims här och var på väg att gå in. Men just som han var framme vid dörren kom Mogwai rusande och jagade bort honom. Man kunde nästan höra Mogwais tankar; Det är ok att du kommer hit och äter då och då. Man du får fan inte gå in i mitt hus.
Men vi har haft planer på att vi skulle bygga ett ”vinterhus” åt honom på altanen, så att han åtminstone har någonstans att krypa in och värma sig lite under vintermånaderna. Men nu känns det som att han trots allt har någon annan plats han uppehåller sig på.
Jag har alltid vidhållit att september ska räknas som sommarmånad. Det har kanske inte alltid varit så, men årets september måste definitivt räknas in i den uppfattningen. Övervägande högre temperatur än vad som är normalt för den här månaden – sen kan man självklart fundera över klimatläget och allt vad det innebär. Men även utanför de tankegångarna, brukar faktiskt september månad vara lite somrigt, om än inte riktigt lika mycket som juni, juli och augusti.
Oavsett vilket inleddes den här månaden med en träff med ett stort antal ”likasinnade” i Lund. Inte sen början av nittiotalet har jag upplevt något sådant, och skillnaden är påtaglig. Glädjande att kunna konstatera att situationen ”för oss” trots allt ser helt annorlunda ut idag. Även om väldigt mycket fortfarande återstår att göra. September månad har av någon anledning kommit att bli lite av en ”being who I am”-månad. Alltså en månad som går i mina färger (rosa-blått-vitt) Den 16 september firar jag två jubileum. Det var då jag för två år sen fick mitt namn bekräftat, och det var då jag för ett år sen kom ut med mina memoarer, och därmed också definitivt öppnade upp hela min sanning. September är också den månad jag för första gången i mitt liv – 7 september 1975 – på allvar blev varse vad jag är. Det var den 2 september jag första gången fick kontakt med Vuxenpsyk i Lund när jag efter trettio års träda valde att återuppta min utredning. Därför har det kanske lite extra betydelse när jag åter igen konstaterar att jag har en enda släkting som faktiskt visat engagemang och intresse att träffas och bara sitta ner och prata. Tillfällen som för mig betyder oerhört mycket. Den här månaden har även haft det med sig att jag blivit klar med råmanuset till Kalla mig Anna, och har kunnat skicka ut manuset till testläsare. Den här månaden har vi även gått ut med ett frustrerat upprop till fotoklubbens medlemmar, angående fotoklubbens fortsatta existens. Vi ifrågasätter helt enkelt om det är motiverat att fortsätta vårt arbete med att hålla liv i fotoklubben, med tanke på det avtagande och bristfälliga intresset vi har noterat efterhand bland klubbens medlemmar. För övrigt har den här månaden inneburit att vår andra del i serien Det hände vid Skärsjön kommit ut. När det gäller försäljningsmöjligheter för förlaget, har vi deltagit på en minibokmässa i Ystad i Litteraturrundans arrangemang. Det gav ärligt talat inte så mycket. Sedan har det även varit bakluckeloppis i Sjöbo. Det gav desto mer, och där har vi låtit behållningen komma Belvida Bell tillhanda.
Släpet var fullastat när vi tidigt i morse körde in på området för årets, tror jag, sista bakluckeloppis i Sjöbo. Kanske inte riktigt lika fullastat som förra gången vi var här, den 26 augusti, eftersom vi ju faktiskt sålde en hel del då. Ändå, släpet var ganska tungt, så det fanns en hel del i lager. Men de första timmarna gick trögt. Bakluckeloppisen öppnade tio, och lite över middagstid hade vi med knapp nöd fått in avgiften för att få stå med bil och släp. Det var egentligen först när flertalet loppissäljare började packa ihop som det lossnade. Flera sena besökare såg möjligheten att kanske kunna fynda hos oss, som fortfarande höll ut. Det är ju ändå så – är tiden satt till ett visst klockslag, är man egentligen skyldig kunderna att faktiskt finnas på plats till stängningsdags. Dessutom – loppis här hemma i grannskapet i somras visade oss klart och tydligt att den tanken är korrekt.
Den gången var det så att i samma stund vi började packa ihop våra grejer, några minuter efter stängningsdags, dök två tilltänkta kunder upp. Lite ursäktande att de kom så sent, men de var som vi såg det lika välkomna som tidigare kunder varit. Och det var också de som köpte mest, och gjorde vår dag!
Det här fick även bli ett lite genrep för kommande helgen!
Sen innebär alltid dessa försäljningstillfällen en del intressanta möten och samtal med människor, man kanske aldrig annars skulle få chans att komma till tals med.
Det blev en liten enkel utflykt till sydkusten strax utanför Ystad idag. Lite samlande för konstruktivt skapande, och bara njutning i den sköna sommarvärmen! Två dagar kvar av september, och fortfarande sommar. Så kunde det nästan vara året runt.
På hemvägen hämtade vi paket från komplett.se, och på kvällen har jag kunnat bygga ut RAM-minnet på min dator till maximal kapacitet. Förstår inte varför man från början säljer en dator med ynka 4 GB RAM-minne. Men nu är flaskhalsen borta.
Kvällen har på grund av diverse datorsysslor blivit lite splittrad, så skrivandet har det inte blivit någon riktig reda med. Hoppas på bättre effektivitet på det området i morgon. Fast då finns å andra sidan en del andra åligganden att klara av. Vi får väl se.
Visst är det något märkligt, men förvisso också väldigt trevligt, att man kan sitta tunnklädd på altanen och äta nybakta scones till frukost, när vi befinner oss närmare mitten av september. Är det klimatförändringar, eller rena tillfälligheter. Jag minns första helgen i september 2004, som faktiskt blev det årets soligaste och varmaste helg! Men nu är det ju mer än bara över en helg. Det har ju faktiskt varit varmt hela veckan.
Idag körde vi till Ystad. Hade förvisso ett ärende till guldsmedsaffär. Men i övrigt var målet att ta en liten stadspromenad i den trevliga staden. Vi parkerade nere vid hamnen, där vi nästan alltid brukar parkera när vi är i Ystad. Promenerade upp mot centrum. Uträttade vårt ärende och gick sen vidare till gågatan. Lunch blev en portion sushi som vi delade på. Besökte lite konsthantverkare, och sedan en tur in i Mariakyrkan. Det har ingenting med någon tro att göra, utan enbart att jag alltid tyckt att kyrkor är fascinerande byggnader. Vi avrundade på Maria caféet innan vi körde hemåt igen. En lagom och trivsam promenad i det somriga september!
Situationen med Mims närvaro är ganska märklig. Mogwai accepterar för det mesta att han kommer hit och får mat. Vi serverar mat och ibland laktosfri mjölk längst ut på altanen, ofta medan Mogwai ligger och vilar i någon av stolarna. Ibland lyfter han lite slött på huvudet och tittar, men återgår ganska snart till att bara koppa av. Vid flera tillfällen har vi både hört och sett Mims jaga bort inkräktande katter, och Mogwai lägger sig aldrig i det. Det kan någon gång inträffa att Mogwai ändå kör iväg honom, lite så där halvhjärtat. Han kan till och med gå rakt förbi honom, nästan som om han inte ens existerade.
Det hela känns ganska märkligt, men samtidigt är det bra. Vi slipper riskera fler dyra veterinärkostnader för Mogwai efter slagsmål med grannskapets katter. Samtidigt kan vi ändå stilla vårt samvete en aning genom att vi faktiskt hjälper den här katten. Det kan med hänsyn till Mogwai aldrig bli aktuellt att Mims får komma in, och å andra sidan är han alldeles för skygg och försiktig för att det ens skulle kunna ske.
Andie Lindskog 