Enkel men himla go mat inleder helgen! En god räkblandning på våfflor av världens goaste recept (utan socker, naturligtvis).
Perfekt inledning på helgen som förhoppningsvis ska resultera i några fler kapitel i min fjärde del!
Gick in i den här veckan med idétorka! Vilket på sätt och vis kanske var bra, eftersom vi har varit fullt sysselsatta med korrekturarbete åt två olika kunder.
Under den här veckan har vi även samlat bevis till en diger lunta för att understryka viljan att få skälig ersättning för tid vi spenderat föregående år, åt en kund som betraktat vårt legitima krav som ett hot.
Mot veckans slut fick vi beskedet att en vän jag personligen känt i trettio år, avlidit i corona!
Det har fått oss att känna att verkligheten kommit oss lite för nära, även om vi inte träffats personligen sedan våren 2019.
Detta förstärker ytterligare min ilska över de trashjärnor med foliehattar som bland annat i helgen gett sig ut på våra gator och torg och skanderat att covid är en bluff och så vidare. Deras agerande är ett upprörande hån mot alla som avlidit, alla som varit sjuka och alla som har anhöriga och vänner som drabbats av corona. För att inte tala om all sjukvårdspersonal som sliter häcken av sig för att hjälpa alla drabbade. Och om man hävdar att corona är en bluff – varför går man då ut och demonstrerar med munskydd?!
Som en lite bisarr detalj på den sorgliga nyheten, fick vi under veckans sista vardag klart med våra livförsäkringar, som härmed gäller till den dagen vi kan blåsa ut åttiofem ljus på födelsedagstårtan. Om vi nu kan det utan att löständerna följer med.
Slutligen kan jag konstatera att det nog har hjälpt att arbeta lite med andras bokmanus ett tag. Känns som att det kanske börjar bli lite ordning på idékammaren nu.
Det går framåt nu, om än evinnerligt långsamt. Har modellerat om det inledande historiska kapitlet om kaldinierna, när de första människorna anlände till Thiarien. O ve! Har även påbörjat nästa kapitel som handlar om de mörkhyade skönheterna i Irrydien, och i synnerhet Calindrea som väver mattor till landets högste ledarinna Irina. Vad som sker med denna särskilda matta, kan jag dessvärre av ”spoilerskäl” inte avslöja!
Och så tillkommer ännu en språklig parlör för det irrydiska språket, så vi kan förklara vad exempelvis Tacedo Calue betyder.
Kan bara konstatera att skrivande flyter på bättre ju senare kvällen blir.
Idag lossnade det en aning! Idétorka är inte roligt! Men ikväll fick jag med en lagom cocktail av i vanlig ordning god mat, som idag bestod av kyckling med ris och cashewsås, och sen god kall öl, lite bättre fart på skrivandet. Har fått till lite historisk ”fakta” om kaldinierna, och förhoppningsvis ska jag utifrån detta kunna komma vidare med den övriga berättelsen.
Det går långsamt framåt med del fyra.
Just nu befinner jag mig i något slags ordlöst tomrum! Eller nåt! Det känns som att oavsett vilka idéer som än lyckas pressa sig fram i min skalle, tar det bara slut där! Det blir inte mer! Det som varit tänkt som del fyra i min serie om Thiramaar, känns enbart som en tom idélös flopp! De idéer som jag hittills lyckats krysta fram håller inte. Det går inte att väva ihop dem. Så vad gör jag?! Lutar mig tillbaka och super mig full, och svär att aldrig mer befatta mig med några fantasyromaner? Antagligen inte! Jag vill ju trots allt skriva fantasy. Dessutom har jag inte mer öl kvar, och jag vägrar att supa mig full på rött vin! Å andra sidan är ju inte ”fylle” rätt väg att gå heller, bara för att man nu misslyckats med att klämma fram hållbara idéer. Kanske det bästa, och enda, medlet mot detta dilemma vore att helt sadla om. Skit i fantasy, och kasta dig över memoarerna istället. Åtminstone för en stund. Eller varför inte vårt gemensamma projekt inom feelgood?
Är det så här det är att vara författare?
Tid har åter förflutit! Ungefär så som den brukar, oavsett om vi vill det eller ej. Så innan man ens riktigt hunnit reagera har ännu en vecka passerat, och man har kommit en vecka närmare … Nåja … Veckan började med ett besök i Blodbussen när den återigen gjorde ett uppehåll utanför Kvantum. Den här gången fick jag lov och lämna blod. Har gått allt för lång tid sedan senast på grund av olika omständigheter jag inte själv kunnat råda över. Faktiskt är det drygt ett år sedan jag tilläts tappas på de värdefulla dropparna! Det har gått lite trögt med skrivandet den här veckan. Håller ju på med ”fyran”, men har drabbats av betänkligheter kring hela storyns hållbarhet. Efter flera turer hit och dit i tankeverksamheten liksom i diskussioner med kärleken, har jag slutligen hamnat i att jag har plockat upp ett avsnitt jag skrev om kaldinierna för si så där trettio år sedan, som jag nu håller på och filar på.
Annars har sysslorna som rör författandet mest handlat om korrekturarbete för kunder i vårt förlag (Belvida Bell) den här veckan. En rolig och spännande syssla, som samtidigt ger en lite stolthet att man faktiskt får förtroende att vara med och hjälpa till med andra författares skapelser.
Så har vi lite grann fått omvärdera det där med att man genom att ha katt i huset slipper risken att få in möss. Så är det nog, men det hjälper föga när katten själv släpar in levande möss!
Veckan avrundades med musik, då jag kunde skriva på författaravtal för medverkan i en novellsamling kring temat musik.
Min novell ”Bara en mistel” har blivit antagen till Miramir förlags novellsamling ”Musik”!
Förutom att det alltid är roligt när det man skriver på olika vis blir uppskattat, är detta dessutom extra kul eftersom novellen kretsar kring musik! I mitt liv är det ju skrivandet, bildskapandet och just musik som är det viktigaste ingredienserna. Förutom naturligtvis min vackra kärlek! Utan henne vore ingenting av detta möjligt!
Ett spännande byte! Korrekturläsning när den är som bäst! Klara nästan samtidigt! Det skiljde en timme!
Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin eller Martini och djupgående diskussioner om vårt skrivande.
Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men alla har inte varit bra.
Just som ”Gudarnas spira” var klar att gå till tryck, fick jag en förhandsrecension som i ganska förolämpande ord sågade hela berättelsen. Med recensionen följde ett ”erbjudande” om att hen, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till och göra boken roligare. Jag accepterade, men när jag fick tillbaka manuset, bestod ”förbättringen” i att en av huvudkaraktärerna drogs med allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Nysningarna beskrev som så kraftfulla att han ramlade av stolar och liknande. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film typ Asterix där alla ”effekter” är gravt överdrivna. Min berättelse blev förlöjligad.
Denna karaktär som dör i boken, lät hen dessutom magiskt återuppstå i slutet av boken. Tillsammans med hens så kallade manusutveckling fick jag en ny recension. Fortfarande samma nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra! Hens hantering kändes som en ren förolämpning, och jag strök samtliga hens ändringar. När jag nu ett år efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner, känner jag stor lättnad av att vi faktiskt inte tog med hens ändringar. Tyvärr betalade vi alldeles mycket pengar för detta, men man lär sig förhoppningsvis något av det misstaget.
Redan när vi började skriva de första raderna i Gudarnas spira (Gudaspiran) hade jag en bestämd tanke om att namnen inte skulle vara vanliga svenska namn. Främst på grund av det självklara att jag skapat en helt egen världsdel. Men sen återstod ju frågan hur dessa namn skulle vara. Jag lyssnade väldigt mycket på keltisk musik under första halvan av nittiotalet. Favoritmusik att lyssna till medan jag skrev var bland annat Enya. Efter hand kom även en del filmmusik som Braveheart och Rob Roy med på cd-spelaren. Därav kanske en del av förklaringen till att många av mina namn både på karaktärer och orter fick en lite keltisk eller anglosaxisk klang. En del namn är lånade men flera namn är rena konstruktioner. Namnet till Kintaras bror Samus, är lånat från datorspelet Metroid. De bådas efternamn Catim, är egentligen namnet på min dåvarande dator, fast baklänges – Mitac! Med tiden har det blivit väldigt många karaktärer! Kan tänkas att det finns någon som figurerar i ett kortare avsnitt, som jag missat att skriva upp i min ”rollista”. Men räknat efter den har jag (i skrivande stund, juli 2021) totalt 87 namngivna karaktärer i hittills tre böcker.
Andie Lindskog 