Kategori: Skrivande

Publicerat den

Inlageslit

Nu har jag spenderat åtskilliga timmar de senaste dagarna åt att försöka ladda upp förlagan till min senaste bok – Regntider – hos BoD (Book on Demand). Resultat? Noll, förutom att jag nästan börjar känna mig som ett frustrerat lallande vrak sittande i en hörna, vaggande av och an, väntande på att allt elände ska lägga sig. Eller nåt!

Jag har följt deras instruktioner till punkt och pricka. Jag har, om jag själv får säga det, skickligt ”översatt” deras uråldriga instruktioner (som berör Word 2007) till vår Word 365-version och gjort allt som förväntas vilket bland annat handlar om att man ska bädda in aktuellt typsnitt i filen. När detta görs kan i princip vilket typsnitt som helst användas, även om det inte är standard i alla datorer. Ändå! Jag får felmeddelande hela tiden, som säger att jag måste bädda in saknat typsnitt – Times New Roman! Jag skriver upprepade frågor till BoD om hur jag ska lösa detta, då jag använt Bookman Old Style! De svarar att det typsnittet nog inte är standard, och det är därför det efterfrågas att man ska bädda in! Men, hallå!! För det första är så vitt jag vet Bookman Old Style ett standardtypsnitt, vilket åtminstone funnits med i alla Office-versioner jag haft sen 1997! För det andra heter det ju i deras egen information att om typsnittet bäddas in, kan i princip vilket typsnitt som helst användas. För det tredje är det ju Times New Roman de efterfrågar, som inte är använt i dokumentet.

I mitt stilla sinne funderar jag över hur förlaget som gett ut mina två tidigare böcker klarade av att ladda upp inlagorna hos BoD! Men förklaringen ligger antagligen i att hon, precis som BoD tycks göra, sitter fast med urgamla versioner av Word! Själv börjar jag spana efter andra tryckare.

Publicerat den

Inlaga kan göra en vansinnig!

Håller på för fullt med att försöka skapa inlagan till min tredje bok Regntider. Har gjort allt klart, valt typsnitt Bookman Old Style, ett lagom snyggt typsnitt som mig veterligen funnits som standardtypsnitt i Windows-datorer sen 1997. Minst! Sparar som PDF och laddar sen upp filen till BoD, helt enligt instruktionerna. Och får besked att det saknas inbäddat typsnitt – Times New Roman! Jag skriver till BoD och ber om hjälp. De förklarar lite översittaraktigt att det är så att Bookman Old Style ”förmodligen inte är något standardstypsnitt” och därför måste man bädda in det i dokumentet! Men trots att jag gjort det godtas ändå inte min fil för att den saknar inbäddat Times New Roman – som jag INTE ens använt!

Dessutom – kort och gott så är det så här – om jag använder ett typsnitt som inte är standard i alla datorer, kan jag välja i Word att ”bädda in typsnittet”! Därefter kan vem som helst öppna och läsa mitt dokument, med MITT typsnitt, i vilken enhet som helst. Men att det hos boktryckarfirman efterlyses ett inbäddat typsnitt som inte ens är använt i filen, är fullständigt ologiskt. Och deras förklaringar är heller inte särskilt logiska!

Publicerat den

Korrigerad info

Har äntligen kunnat uppdatera infon om mig hos bokhandlarna, till en förhoppningsvis mer säljande text. Har därmed städat undan gammalt elände. Först ut är Bokus!

Publicerat den

Från pekfingervals till trehundra nerslag

Så länge jag kunnat hålla i en penna har jag skrivit, långt innan jag ens kunde stava och forma egna ord. Tidigt i mitt liv upptäckte jag passionen med skrivmaskiner, och glädjen var stor när min far skaffade en gammal Underwood skrivmaskin som även jag fick skriva på ibland.

Mitt första mer ordnade skrivande var nog när jag som tolvåring började skriva dagbok. Men intresset för att skriva berättelser av olika slag resulterade bland annat i en deckarnovell som försvann i min svensklärares händer (Se ”Ingen uppmuntran”). En typ av äventyrsroman försökte jag mig på när jag var i femtonårsåldern. Men skrivandet kom nog igång på allvar när jag fick överta fars skrivmaskin. Det första jag gjorde då var att renskriva min dagbok. Det arbetet innebar samtidigt ett bra sätt att lära mig hantera skrivmaskinen mer än bara med pekfingervalsen. Det var där det började, men ganska snart utökades det till dubbel pekfingervals. Alltså båda pekfingrarna. Men det var egentligen först när jag fick tillgång till elektrisk skrivmaskin som skrivhastigheten började öka på allvar.

Genom ett föreningsuppdrag som sekreterare på åttiotalet fick jag tillgång till en IBM elektrisk skrivmaskin med kula. Jag blev successivt allt bättre på att släppa blicken från tangenterna och istället rikta den mot pappret där bokstäverna hamrades in via den ”magiska kulan”. Så småningom köpte jag en egen elektrisk maskin, men det var nog när jag fick min första PC (februari 1991) som jag kunde släppa tangenterna helt med blicken.

Förutom att jag älskar att skapa berättelser, både korta och långa, noveller och romaner, så njuter jag av att se hur min berättelse med ganska skaplig hastighet växer fram på skärmen.

Det är ju också en stor fördel att kunna låta berättelsen flöda från idé genom fingrarna rakt upp på datorns skärm. Ibland funderar jag på hur mitt skrivande hade sett ut idag om jag haft min fars skrivhastighet som handlade om sådär ett trettiotal nedslag i minuten, jämfört med mina cirka trehundra!

Ja, jag kan skryta med ganska god skrivhastighet, och även att den är helt och hållet självlärd.

Publicerat den

Nya tag

De senaste två veckorna har lite burdust tagit oss från sensommar med kvällsvistelser på altanen till en nästan lite krispig luft som obönhörligen antyder att hösten står för dörren. Tror jag ska låsa dörren. Fast hösten kan ju ändå ha sina ljusa stunder med alla vackra färger och så. Så jag lämnar väl dörren lite på glänt, och står beredd i hallen att låsa den innan den där bittra vintern hinner fram.

Kyliga dagar inspirerar onekligen att elda i spisen och få trivas i den sprakande värmen. Passar samtidigt på att ”bränna en del broar” lite som en symbolisk handling, då jag definitivt tröttnat på att ständigt bli ifrågasatt och ignorerad.

Så har jag med stor tillfredsställelse kunnat tillföra en styrka i skrivandet av mina memoarer, genom att faktiskt ha fått ett skriftligt godkännande från en välkänd engelsk musikartist, med bland annat ett starkt engagemang i Live Aid, att det är ok att citera hans låtar i min text! Fler artister ska tillfrågas!

I vårt hem, som vi i dagarna kunnat fira tioårsjubileum i, har vi äntligen kunnat slutgiltigt byta ut det fula hemmabygget som kallats köksfläkt, mot en ny modern dito i borstat stål.
Helgen avrundades med en väldigt trevlig kväll i sällskap med några av våra käraste, och nyaste, vänner.

Till slut, efter en länge efterlängtad bekräftelse kan jag nu med statens godkännande underteckna denna text som Andie Lindskog.

Publicerat den

Musikalisk citaträtt

Det har diskuterats ganska flitigt i olika författarforum på Facebook, om huruvida det är tillåtet att citera låttexter i sitt skrivande. Åsikterna går isär, och det känns lite som att det finns en viss osäkerhet kring detta. Det kan kanske gälla olika beroende på i vilken typ av skriven text man vill använda ett citat och även i vilken omfattning. Det som är aktuellt för min del är en eller högst fyra textrader ur en låttext till mina memoarer. Citatet i det här fallet har syftet att dels ibland betona vilket år vi befinner oss i, och onekligen får jag även erkänna som lite krydda i texten. Men viktigast för mig är att det alltid handlar om låtar som haft särskild betydelse för mig. Väldigt många låtar har för mig ett direkt samband med olika personliga upplevelser i livet. Oftast där låttexten passar perfekt in i situationen. Som den dagen jag första gången mötte min älskade kärlek och för evigt förknippar det tillfället med låten ”That certain smile”. Detta trots att låten släpptes tjugosex år tidigare!

Eftersom musik alltid förekommit i min tillvaro, känns det också betydelsefullt att kunna ha det med i mina memoarer. Det finns förvisso en citaträtt, men det stora problemet här är ju just att det innebär en krydda av min text.

Så jag har valt att kontakta de aktuella upphovspersonerna för att be om godkännande, och fick mitt första svar idag. Ett kort och tydligt svar på min fråga om jag får citera några rader ur hans låtar i mina memoarer – ”Of course Andie. Good luck!”

Det ger ju dessutom en extra välbehagskänsla att faktiskt kunna lägga till i en fotnot i boken att det är ett citat ur en angiven låt, och med benäget tillstånd av upphovspersonen!

Publicerat den

Skillnader

I arbetet med mina memoarer dyker det ständigt upp smärtsamma insikter. Desto djupare jag dyker i min bakgrund, ju mer plågsamma sanningar kommer fram. Enda egentliga styrkan är att jag numera har allt det stöd jag behöver för att kunna säga ”fuck it all” när det handlar om mitt felaktigt hanterade förflutna. Efter en från början usel inledning var det kanske heller inte så konstigt att jag aldrig riktigt lyckades hitta rätt. Jag tilläts ju aldrig satsa så som jag önskade. Att min önskan var helt fel i vuxenvärldens ögon, blev gång på gång tydligt åskådliggjort, då de omkring mig som aktivt valde den linje det ansågs att jag också borde välja, kunde åtnjuta all tänkbar uppmuntran och uppmärksamhet. Medan jag fick sitta ensam på en stol och reparera trasiga kablar. Eller nåt. Jag togs aldrig på allvar. Det är lätt att vara bitter när man tänker tillbaka på all orättvis behandling, men med tanke på hur saker och ting utvecklats de senaste snart tjugo åren, sen oket lyftes, är det numera väldigt lätt att säga fuck it all!

Publicerat den

Litteraturrundan i Karup 2021

I helgen (4-5 september) har det varit litteraturrundan 2021, bland annat i ”Vita huset” i Karup. Flera intressanta författare har presenterat, berättat och läst valda delar ur sina böcker.
Vi hann tyvärr inte stanna så länge, men fick i alla falla lyssnat till Stina Larsson, Ulf Persson, Karin Eberhardt-Grönvall och Barbara Fellgiebel.
Nästa år ska vi vara bättre förberedda så vi kan ta del av hela arrangemanget. Förhoppningsvis kanske vi även själva kan delta, då vi nu även gått med som medlemmar i Litteraturrundan.

Publicerat den

Veckan som gått

Vecka 35 säger kalendern, och det är väl en vecka som mest flutit förbi lite diskret. Tyvärr är det bestående minnet av denna vecka att en släkting lämnat alldeles för tidigt.
Annars har det väl egentligen inte skett så värst mycket. Vi har kunnat tillbringa ytterligare några kvällar på altanen, men det känns som att det nog handlar om säsongens sista. När det handlar om skrivande har det mest kretsat kring min fantasynovell som jag påbörjade förra söndagen, som ska handla om trollkarlen Cornizendo och självklart utspela sig i min egen fantasyvärld Thiramaar.

Ett styrelsemöte per telefon med fotoklubbens decimerade, men ack så effektiva, styrelse har också hunnits med.

Så kan vi ånyo notera att vår praktfulla julstjärna ökat ytterligare i omfång, emedan veckan avrundades med ett smaskigt sushikalas och därtill hemmagjord efterrätt bestående av delikat Crème brûlée.