Dag två på Mikaeli marknad i Sjöbo. Till vår stora tillfredsställelse var tältet kvar när vi anlände på morgonen. Inga hårda vindar som slitit och dragit i det. Det stod faktiskt orört precis som vi lämnade igår. Särskilt tacksamt eftersom det här var första gången vi använde det. Mycket nöjd med konstruktionen, och sänder dessutom en särskilt tacksam tanke till vår italienska granne vid sommarmarknaden vid Häxans hus i augusti, som tipsade oss om det här tältet.
Dag två på Mikaeli var annars ganska händelselös. Kändes som att marknadens besökare mest var äldre människor som inte direkt längtade efter att få läsa humoristisk fantasy eller hbtq-feelgood.
Ändå blev även denna dag resultatmässigt ganska positiv, med hyfsat bra försäljning och även trevliga och givande kontakter, bland annat med några skrivande personer vi förhoppningsvis kan få ett samarbete med framöver. Likaså var våra grannar i tältet bredvid en positiv kontakt, med en skön blandning av bland annat ukrainare och kroater, som dels köpte några av våra böcker, och dessutom bjöd de på kaffe som satt fint i den kyliga oktobervinden. De var ännu ett bevis för att folket i det där uställningstältet ett par gångrader bort från vårt, som pryddes av den där illasinnade karaktäristiska blåsippan, faktiskt verkligen inte har någon förankring i verkligheten.
Kort och gott kan vi konstatera att Mikaeli marknad i Sjöbo blev en givande men stundvis kylig marknad, som åtminstone vi kan vara nöjda med.
Idag var det dags att delta för första gången vid Mikaeli marknad i Sjöbo. Jag har alltid trott att det kostade en förmögenhet att ha försäljning här. Men icke! Det var faktiskt till och med så att vi hade kunnat stå och sälja böcker även på Sjöbo marknad. Det var dock lite för kort varsel, så det får vi väl vänta med till nästa år. Nu är i alla fall dag ett avklarad, och man får helt klart vara nöjd med resultatet. Det här blev dessutom premiär för vårt eget utställningstält. När vi köpte tältet, hade det just hunnit bli ”off-season” så tältsidorna var slut! Så det får vi vänta med till våren nästa år. Så vi fick klara det med en provisorisk lösning med några gamla presenningar istället. Bara att hålla tummarna nu att allt står kvar intakt i morgon bitti,
Recension av Ingrid Brink, skrivpedagog Skillinge 20 september 2023
Sommaren vid Skärsjön är den andra boken i en trilogi skriven av författarna Andie och Snezana Lindskog. Boken inleds med ett brev mellan de två älskande kvinnorna Elsa och Britta.
Boken handlar om den kärlek som de båda kvinnorna upplevt sedan de träffades som flickor och växte upp som systrar under den första hälften av 1900-talet. Den berättar om hur syskonkärleken mellan fosterdottern och dottern till en relativt välmående familj förändrades och växte till en kärlek mellan två vuxna kvinnor. Vi läsare får följa med och kryssa mellan problemen som en sån relation betydde på den tiden i en liten ort. Vi blir delaktiga i smusslandet, hemlighetsmakerierna och den förtvivlan det innebar för de båda innan de äntligen vågade erkänna för sig själva och lite senare för den andra att det var kärlek de kände. Det är inte lätt ens för en medveten ung människa att reda ut begreppen när det gäller en sån komplicerad relation som två nästan-syskon och en förälskelse. Är man syster eller någon man ”får lov” att älska? Flickorna blev goda vänner med ett par trevliga pojkar som gått igenom samma problematik och de fyra började planera för en framtid tillsammans. En framtid där samhället kunde acceptera dem och samtidigt ge dem möjlighet att leva med sin kärlek. Eller fanns det ingen framtid?
Boken går långsamt fram i handlingen, händelserna kan vid ett första ögonkast förefalla lite för vardagliga och för enkla för att stötas och blötas. Man tänker lätt att här frodas ingen dramatik. Men då har man bedragit sig! Jag upptäckte att det är just den här grå vanligheten, den lugna lunken, som gör boken så fascinerande. Den är en uppfriskande bit av debatten idag som alltid handlar om det extrema, de dramatiska ”fallen”, ”offren”. För mig som heterosexuell är de homosexuellas problem långt borta. En djupare kontakt med problem som de här fyra unga har tampats med låg och ligger långt borta från min egen verklighet. Jag är utlämnad till den offentliga debatten och det som går att läsa i tidningar och media. Men det vi behöver är att bli påminda om den vanlighet och värme som rätt och slätt helt vanlig kärlek innebär. Och att den homosexuella kärleken på det viset inte är speciell när man jämför den enligt normen. Boken är en skildring av kärlek rätt och slätt. En vanlig kärlek med klänningsfållar och matsäckskorgar, med förlovningsbestyr och ”vad ska grannen tänka”. Precis så som livet, är även den här kärlekshistorien långsam och stadig, en berättelse om hur man kommer över stora trösklar i livet, hur man löser oöverstigliga problem genom att bara vara och se tiden an.
Snezana och Andie har lyckats, med sin lite långsamma berättarstil, fånga just detta. De har på ett fint och äkta sätt fångat tidens långsamhet, den tidens språkbruk och tankesätt både hos de två paren och deras närmaste omgivning. De ger en mycket trovärdig bild av hur den kunde upplevas i ett samhälle där det inte fanns någon plats alls för homosexuell kärlek. Jag tycker också att just deras sätt att berätta, här och i den tidigare utgivna boken i trilogin, är ett tungt vägande argument i den stora debatten som förs på nutidens mediabarrikader. Kärlek är kärlek oavsett läggning och preferenser. Med alla problem och hinder, men MED glädje och värme. Jag väntar ivrigt på den tredje boken!
Varför utsätter man sig egentligen för det här? I slutet av sjuttiotalet arbetade jag seriöst med en framtidsvision om en annalkande istid. Efter en hel del flitigt researcharbete och även seriöst coach- och korrekturläsande av en etablerad författare vars omdömen var väldigt uppmuntrande, stannade hela projektet ändå upp. När sen han dessutom dog, trist och oförberett, gjorde min framtidsvision samma sak. Gled över i lite enklare berättarbanor som gick ut på att skriva kåseriliknande berättelser om mina katter. Blev en del sådana förvisso, och en del blev också publicerade i en medlemstidning för en skånsk kattförening. Fanns seriösa planer på att faktiskt skriva en bok om min katter, med lite inspiration av Doreen Toveys Katt i huset och Katter i maj. Men även de planerna dog ut. Inte förrän världen Thiramaar uppstod en snöig februarikväll 1994 kom mitt skrivande igång på allvar. Ändå tog det många år innan det verkligen blev något av det. Men idag har den världen gett liv åt tre romaner och hittills fyra noveller. Och mer är på gång. Ändå kunde jag inte nöja mig med det. Med en rörig och stundvis problematisk uppväxt kände jag mig tvungen att försöka bearbeta allt skit som funnits historiskt i mitt liv, vilket resulterade i min självbiografi Idag kan det kvitta. Det ena ger det andra, och med den hade jag också fått smak för det här med feelgood och lite lokalhistoria. Det är väl därför jag står där jag står just nu … eller sitter …klämd mellan flera totalt skilda världar. Malmö genom mina memoarer och den delvis fiktiva romanen Kalla mig Anna, som dessutom lite oväntat lett in mig i betraktelser av sjuttiotalets Marocko, av alla ställen, till min totalt fiktiva världsdel Thiramaar. Fan vet … det kanske hade varit enklare om jag nöjt mig med kattberättelserna. Fast nää … det här är ändå mycket mer spännande!
I går kväll blev jag klar med genomgången av Kalla mig Anna. Nästa steg nu är att den ska ut till testläsare, för att kunna få lite input om berättelsen håller, och om den är intressant. Kort och gott om den är läsvärd. Min förhoppning är givetvis att det här är en hållbar och spännande och gärna gripande berättelse. Återstår att se!
Arbetade vidare med mitt romanprojekt ikväll, och känner mig onekligen ganska nöjd eftersom jag faktiskt kommit en bra bit på vägen mot slutet! Det här handlar ju om genomgång efter att råmanuset blivit klart, och nu ska det helst ”färgläggas” och förbättras så långt möjligt. Behöver arbeta på för jag har två testläsare som väntar på att få ge sig på läsningen under den kommande veckan. Och jag har sagt det förut men det tål att upprepas – det har utvecklats till ett riktigt spännande manus att arbeta med. Inte minst när det handlar om all research. Och så den här inblandningen av både engelska, franska och italienska. Spännande!
Anna har landat i Casablanca! Ja, alltså … det handlar om min karaktär i mitt pågående romanmanus. Hur intressant är då detta för ”gemene man”? Förmodligen inte alls. Men jag vill bara med detta säga att det här manuset har öppnat helt andra vägar i mitt skrivande, än jag någonsin tidigare ens kunnat föreställa mig att jag skulle hitta in på. Nej, jag har inte gett upp fantasy! Absolut inte! Men det här är en berättelse som också ligger mig varmt om hjärtat, och den medför långt mer research än jag kunnat förvänta mig. Spännande och intressanta detaljer att söka fakta om, som till exempel sjuttiotalets Malmö, där jag förvisso av naturliga skäl besitter en hel del kunskap. Men även Casablanca under samma tid, vilket bland annat också medför att jag behövt kolla upp så skilda saker som vilka flygmodeller man använde då, typ av resväskor eller aktuella böcker! Kort och gott – att vara romanförfattare är både spännande och lärorikt.
Den här veckan har så här långt varit ovanligt intensiv. Efter en helg då jag kunde fira såväl två år sen mitt namn blev officiellt, som ett år sen min självbiografi kom ut, och mina mörkläggningsgardiner för gott var upprullade, har det enbart varit fortsatt intensivt.
Fram för allt tisdagen var proppfull med bra händelser. Bok nummer två i vår gemensamma HBTQ/Feelgood-svit Det hände vid Skärsjön levererades.
Under dagen fick vi bekräftelse från kommunen om vår plats på Mikaeli marknad den 7-8 oktober, och senare samma dag blev det klart med ett nytt hemsidesuppdrag. Likaså klart med en kommande installation av luftvärmepump i arbetsrummet, så att vi därmed kan montera ner de kostbara el-elementen.
Fick även ut ett frustrerat upprop till fotoklubbens medlemmar, med en tydlig önskan från oss i styrelse som kämpat i motvind de senaste åren, om ett större engagemang från medlemmarna. Detta om vi alls ska tycka att det är värt att fortsätta spendera tid på föreningen.
Dessutom har vi äntligen investerat i förbättringar i vår datorutrustning, eller om man så vill, våra arbetsredskap. Och arbetet med Kalla mig Annagår vidare, och jag har ambitionen att försöka bli klar med genomgången senast nästa vecka, då manuset ska skickas till testläsare.
Den här somriga septemberveckan inleddes med ett besök hos tandhygienist hos Folktandvården i Lund. Och så fick vi gjort beställning för vårt eget lager av Sommaren vid Skärsjön. Förväntad leverans i början av nästa vecka. På bokfronten är det nytt också att vi faktiskt publicerat två nya julnoveller. Tar det dock lite lugnt med att göra reklam för dem. Det är ju trots allt ett tag kvar innan det är jul, men det är bra att få det publicerat i tid. Har i veckan även publicerat en HBTQ/Feelgood-novell i ebok-format kallad I blåvitt töcken på rosa moln.
Under veckan har känslorna rörts upp på grund av SVT:s tre avsnitt långa serie Transkriget, där man mer eller mindre ensidigt lyfter fram ”alla ångerfall” inom transvården, och formar därmed bilden av att alla som genomgår könsbekräftande vård är ångerfall! Min önskan och absoluta krav är att man gör motsvarande reportage om alla oss som är fullkomligt nöjda och tillfreds med vår transition! Så här långt har media enbart lyckats förmedla en skev bild som påstår att i stort sett alla är ångerfall! Verkligheten pekar på typ 2-6% som ångrar sig. Övriga 94-98% som är nöjda glöms bort!
Efter några dagars körning med en vikariebil fick vi tillbaka vår egen bil igen i tisdags, och kan åter konstatera att Mazda är bra bilar.
I samband med veckans besök hos Elisabetkliniken kunde jag även få med ännu en trevlig fikastund med den enda i släkten/familjen (på mors och fars sida) som faktiskt visat sitt stöd för min öppenhet.
Veckan avrundades med ett besök på Gudahagens vikingamarknad utanför Näsum i strålande solsken och högsommarvärme. En tillställning som blir lite extra intressant för vårt skrivande, eftersom bland annat just vikingatidens liv och leverne många gånger utgör inspiration i vårt skrivande.
Som en perfekt punkt på denna ovanligt varma septembervecka kunde vi sitta och skriva på altanen till närmare niotiden på söndagskvällen. Och så kunde vi fira Höga Klackars dag.
Att värmen håller i sig har flera positiva aspekter. Vi får fler dagar på altanen, och vi sparar pengar då vi kan dröja med att slå på värmen i huset.
Halvvägs igenom september, månaden som av många betraktas som första höstmånaden. Själv har jag alltid varit lite nostalgisk och liksom klamrat mig fast vid sommaren, och därför alltid sett september som ytterligare en sommarmånad – typ sommarmånad light – men det här året har det ju faktiskt varit mer än light. Annars har det i vanlig ordning mest handlat om skrivande. I början av månaden var jag klar med råmanuset till min HBTQ-roman med viss verklighetsförankring Kalla mig Anna, och kunde också därmed påbörja första genomläsning och bearbetning av manuset. I nuläget har boken växt till cirka 238 sidor i bokform, och då har jag avverkat ungefär en fjärdedel av manuset.
När det gäller skrivandet, har vi även lämnat vårt gemensamma romanprojekt ur serien Det hände vid Skärsjön till tryck.
Vidare om skrivandet så är det ju så att när jag väl plöjt igenom manuset om Anna den här gången, är det åter dags att ta tag i Ashas sten. Alltså fjärde delen i min humoristiska fantasyserie Legender från Thiramaar.I samband med det är det också spännande att konstatera att jag faktiskt redan nu är inbokad till en föreläsning om drakarna i min värld Thiramaar, i maj nästa år!
Så har vi även råkat ut för en mindre skada på bilen, som gjorde att vi fick köra lånebil några dagar, och sommarkänslan i den här månaden lockade även till en liten stadsutflykt till Ystad. Och så dessutom minibokmässa, också det i Ystad, i arrangemang av Litteraturrundan.
För övrigt har september månad kommit att ha alldeles särskilt stor betydelse för mig när det gäller den delen av mitt liv som fram till den 16 september förra året var mer eller mindre hemlig för omvärlden. Men det var i september 1975 jag första gången blev varse min verklighet. Det var den 16 september för två år sen jag bytte förnamn. Det var som samma datum förra året som min självbiografiska bok Idag kan det kvittakom ut. Och den här månaden har jag dessutom tagit det tredje och sista avgörande steget i min personliga process. Återstår att se hur det går.
Andie Lindskog 