Madeira Nu & Då (2018, 1976 & 1972)

Tre gånger i mitt liv har jag haft ynnesten att få besöka det vackra Madeira, och det har gått många år mellan de första gångerna och den senaste. Därför är det lite intressant, åtminstone för min egen del, att göra lite jämförelser hur det såg ut då och hur det ser ut nu. Vissa delar är faktiskt ganska oförändrade, medan det på andra håll hänt mycket. Den i särklass största förändringen handlar om infrastrukturen som byggts ut radikalt de senaste tjugo åren!

Resumé

Collage

Så fick jag till slut återuppleva Madeira, efter fyrtiotvå långa år.
Lite oro kände vi dock inför resan, då väderprognosen veckorna innan förändrades och visade allt sämre väder för just våra tio dagar på ön. Den dagen vi reste visade det regn alla dagarna! Första dagen var det dock uppehållsväder, men dag två steg vi upp till mulet och grått väder, och under dagen avlöste regnskurarna varandra. Det var då vi tog beslutet att skaffa hyrbil. Dels eftersom vi konstaterat att det blev ganska dyrt om man skulle följa med på olika utflykter. Första dagens utflykt till levadorna vid Rabacal, gick löst på 740,00 för oss båda. Vi hade erbjudande av en taxichaufför om en heldagstur för €140 (cirka 1 440,00) vilket dock i sammanhanget nog fick anses relativt billigt!
Dels var tanken med hyrbil att då kunde vi åtminstone ta oss runt och se lite, även om man kanske på grund av vädret skulle tvingas se allt genom bilrutan. Dessutom är organiserade utflykter inte någon riktig höjdare för oss, vilket också turen till levadorna visade. Vi gick lugnt och njöt av den storslagna naturen och fotograferade, när guiden kom sättande lagom upprörd och påpekade vikten av att hålla ihop gruppen! Guidade turer är vad det är. Hela skocken tvingas hänga med en person som kan området utan och innan, och som inte riktigt tänker på att vi som besökare är där troligen för första och kanske enda gången och därför vill ha tid att uppleva och njuta.
Bilen leverades till hotellet från en firma som hette Insularcar. Vi fick reserverat 2 000,00 på kontot som deponi, och sen kostade bilen oss €32 per dag (cirka 330,00) plus bränsle. Och vi förbrukade knappt en tank! Fyra dagar med hyrbil kostade oss alltså mindre än 2 000,00 och då fick vi sett i stort sett hela ön i vår egen takt! Efter avslutad hyrtid lämnade vi bilnyckeln i hotellets reception, och där hämtades den sedan av uthyraren. Utsökt service!
Kort och gott kan vi ta detta som en lärdom för framtida resor. Helt enkelt att det är hyrbil som gäller. En annan lärdom kring detta med hyrbil, är att det är bäst att boka när man är på plats. Det blir billigare så. Bokar man i förväg via nätet, är det andra aktörer som vill ha betalt också så totalpriset blir betydligt högre. Inte minst deponin blir avsevärt mycket högre!
Vi fick tio fantastiska dagar på Madeira, då vi upplevde säkert långt mycket mer än vi skulle gjort om vi förlitat oss till utflyktsarrangörerna.
I detta kommer även tanken på det där med ”all inclusive” in, som för oss vore ganska ointressant. Visst, man kan kanske leva lite lyxliv under semestern med mat och dryck men man är ju hela tiden begränsad till hotellet man valt att bo på! Det finns ju inte utrymme för upplevelser utanför hotellet, i fråga om mat och så vidare. Frukost på hotellet är perfekt, men i övrigt är hotellet enbart en plats att sova på och möjligen en stunds summering av dagens händelser.
Vi reser inte utomlands för att ligga och steka på en strand. Vi vill uppleva och se oss omkring, och inte minst komma hem med kamerans minneskort sprängfyllda med spännande bilder.
Mat vill vi gärna ha möjlighet att uppleva på olika matställen var helst det bäst passar sig för stunden. Även om man ofta ändå hittar favoriter man gärna återvänder till, precis som vi gjorde på Madeira. Restaurangen O Casco där vi åt räkcocktail några timmar efter ankomsten till ön, blev till ett favoritställe vi återvände till flera av våra kvällar. Vilket medförde att ägaren bjöd på likör och tog i hand och tackade oss för besöket.
Vädret då!? Ja, vi hade faktiskt tur med vädret också! Prognosen stämde inte. Det regnade förvisso vid några tillfällen, men ingenting som störde oss. Den kom exempelvis en regnskur när vi var på Jardim Monte Palace, men den försvann lika fort som den kommit. Hann få upp regnjackan lagom tills regnet dragit förbi.
Vi hade mest solsken!

 

Madeira resumé – Levador vid Rabacal

,

Det var nästan en självklarhet, åtminstone för min del, att vårt första utflyktsmål blev just levadorna. Alltså Madeiras sinnrika bevattningskanaler som löper runt i stort sett hela ön, och som har anor ända tillbaka till 1500-talet. Men väldigt mycket har förändrats sedan jag senast var där, och det är inte längre lika lätt att på egen hand hitta vägen upp till levadorna. På den tiden var det i stort sett bara lokalbefolkningen som kände till dem. Resebyråerna hade i bästa fall hört talas om dem, men inget mer. Vi valde att betala för en guidad tur längs levadorna i Rabacal, som är den äldsta delen. Det blev en vandring på drygt 11 kilometer, bitvis i terräng som betraktas som regnskog. Vår guide Gabriel, var lite fascinerad över det faktum att jag faktiskt vandrat på levadorna vid Ponta do Sol på 70-talet. ”You did put your life at stake” sa han när han såg bilder från då, vilka visar hur vi vandrar tämligen obekymrat längs den knappt halvmeter breda kanten, med brant stup på sådär femtio meter på ena sidan, och bergvägg på andra.

 

Äntligen Madeira

Två gånger tidigare har jag varit på Madeira.Men det är längesen. Första gången var tillsammans med mina föräldrar 1972. Då var jag sexton år, och var egentligen inte intresserad av att tvingas följa med föräldrarna på utlandssemester. Hade ju dessutom en flickvän hemma i Sverige,som jag hellre hade varit med. Men det tillät naturligtvis inte mor, i synnerhet eftersom hennes omdöme om flickvännen inte var direkt positivt. Men det var å andra sidan den typ av omdöme hon hade om de få andra livskamrater jag haft under hennes levnadstid. 

Men de två veckorna vi var på Madeira tillbringade jag nästan uteslutande på hotellrummet, där jag antingen tecknade eller skrev. Enda tillfället de lyckades få ut mig var när far lockade med på vandring längs levadorna! Den upplevelsen är jag honom evigt tacksam.

På den tiden var levadavandring ett nära nog okänt begrepp för resebyråerna. Det var enbart lokalbefolkningen som kände till dessa bevattningskanaler som löper runt i stort sett hela ön.

Mitt andra besök på Madeira skedde fyra år senare, över nyår 1975-76 med min dåvarande sambo. Då hade jag hunnit närma mig tjugo, och vi tillbringade två veckor på ön och fick uppleva den fantastiska julutsmyckningen med belysning över allt. Den gången hade vi väl kanske lite begränsad ekonomi, men vi kunde i alla fall uppleva levadorna, i dessutom ännu större omfattning än jag gjort 1972.

Men efter dessa båda besök på Madeira, har jag burit på en längtan att åter igen få uppleva denna vackra ö. Så pass mycket att jag vid åtskilliga tillfällen upplevt väldigt verklighetstrogna drömmar som alla gått ut på att jag på olika sätt åkt på ”weekendtur” till Madeira.

Så nu äntligen, efter fyrtiotvå år fick jag äntligen återse denna natursköna ö.

 

Lite firande kanske

A taste of Portugal – för att vi kan, och vill!
Lite för att fira att spelet är klart! Nästan i alla fall. Blir säkert ytterligare korrigeringar efter den kommande helgens provspelning med kära vänner.
Och mitt i allt detta konstaterar jag att vi förmodligen kommer att köra Fiat 500 – igen – under två veckor i november. Har ju faktiskt viss vana sedan vår härliga tur i Skottland sommaren 2017. Men den här gången blir det i ett lite annorlunda landskap. Dessutom i högertrafik!