Vi var i Lund på en ny träff med HBTQ-seniorerna. Ett varmt och välkomnande sällskap, där det inte existerar några fördomar alls. Många trevliga, öppna och även stundvis sorgliga samtal. Kort och gott en trivsam gemenskap. Och så är det alltid väldigt trevligt att träffa människor som läst och verkligen uppskattat mina böcker.
För övrigt fick jag en liten bekräftelse på att jag är i mål när det handlar om att bli sig själv. Det handlar om gynekologisk provtagning till alla med kvinnligt personnummer. Något jag förvisso inte kan ta del av, men det känns ändå som en liten bekräftelse.
Avrundar denna genomgående ganska gråmulna vecka med ännu en helg i Gårdshuset vid Köpmansmagasinet i Smygehuk. Den här helgen kändes det dock lite överambitiöst egentligen. Inte många som orkar ge sig ut i blåsten. Möjligen besöker man Köpmansmagasinet och av ren nyfikenhet kikar man även in i Gårdshuset. Men allmänt känns det inte riktigt som vår kundkrets. Men vi lever på hoppet. Förra lördagen sålde vi riktigt bra.
Annars handlar tillvaron mest om att återhämta sig från veckans resa till Linköping, och trots allt belåtet luta sig tillbaka och med stor tillfredsställelse notera att jag äntligen är i mål.
Det var en ganska stillsam lördagskväll, som snart skulle glida över till söndag. Vi hade ägnat eftermiddan och en del av kvällen åt att röja i källaren, med syftet att bereda plats i vår lilla enrummares garderob. På kvällen sorterade vi och hängde in kläder. Sambon hade en hel del egendesignade kläder, och allt skulle sorteras noga i färgordning. Vi sysslade med det här hela lördagskvällen, och när tiden runnit över i natt mot söndag, höll hon fram en svart knälång kjol i sammetsliknande tyg.
”Vill du prova?”
Det kändes märkligt, men samtidigt på något vis ganska naturligt, då vi fram till nyligen i kompisgänget i stor utsträckning anammat glamrockens glittriga attribut i klädstil, bijouterier och sminkning i bästa Bowie-stil. Och visst var jag frestad.
Efter det avstannade vårt sorteringsarbete, och kvällen blev istället en fest i provande av kvinnliga kläder, medan sambon fotograferade. Hon insisterade på att det skulle vara fullständigt. Kjol, blus, nylonstrumpor högklackade skor. Och självklart en välgjord sminkning också.
Det var en spännande och oskyldig lek, men jag förstod det nog inte då – men inom mig hade någonting väckts upp som inte gick att stoppa. Även om det tagit decennier att till fullo komma underfund med och acceptera och förstå, så var den händelsen det som på riktigt fick mig att inse vem jag egentligen var.
Det är femtio år sen idag!
Vägen har varit krokig och besvärlig, men nu är jag äntligen hemma!
Denna extremt varma sommardag var det dags för ännu en tur till Malmö, och i första hand Slottstaden. Där för som det ser ut nu, den allra sista behandlingsrundan hos duktiga Elisabetkliniken. Körde hemifrån lite tidigare, för att hinna med frukost på favoritstället St Jakob. Efter behandlingen körde jag direkt till Triangelen och en fikaträff med en av mina äldsta vänner. Kvällen landade jag i halvliggande ställning utanför huset med en bok – men ganska snart gjorde jag som Mogwai – dåsade i värmen!
Var en snabb tur till Malmö, och Trafikverket på gamla Bulltofta närmare bestämt, för att få ordnat det nya körkortet. Så om så där en veckas tid kan jag boka tid hos banken för nytt bank-ID och diverse kontohantering både för mitt personliga konto och företagskontona.
Och på en och samma dag har vi fått definitivt bekräftat att det är bokat och klart med marknaderna Limhamn, Sjöbo och Gislöv. Förutom då Skurup om en vecka. Allt medan jag arbetar för fullt med uppdatering av förlagets hemsida – allt för att den ska va fin nu när vi firar fem års jubileum!
Sociala medier överflödas fullt begripligt nu av allt vansinne som sker där – in the land of the free and the home of the brave – och det är stundvis svårt att värja sig. Har ändå bestämt att jag ska försöka begränsa mig till att ta del av nyheter via mina tidningar Sydsvenskan och Ystads Allehanda, och möjligen en och annan nyhetssändning på radion. Men sen är det ju det här som når mig inte bara genom dessa kanaler, utan även flera andra, som handlar om det rena helvete som transpersoner i USA nu utsätts för. Ren förföljelse, och det gamla inskränkta och djupt kränkande snacket om sexuella avarter och pedofili! Jag blir vansinnig varje gång jag hör detta resonemang, som enbart handlar om att demonisera transpersoner. Personer som egentligen enbart vill leva sina liv i lugn och ro, som de människor de är. Först och främst – att vara transsexuell har ingenting med sex att göra! Det handlar helt och hållet om att uppleva sig själv egentligen tillhöra det andra könet. För min del kan det enkelt sammanfattas av en väns kommentar när hon fick kännedom om min diagnos – Du tänker som en kvinna! Det är i princip vad det handlar om! Sen när vi kommer till snacket om pedofili, så är det en sällsynt usel och oerhört inskränkt grov förolämpning, som enbart handlar om den anklagande sidans (oftast vita män i ålder 30 – 60 år) totala brist på vett och normalt förstånd! Alla som känner mig förstår nog att min enda kärlek är riktad mot min älskade fru! Men genom mitt liv har jag, i olika sammanhang, lärt känna väldigt många transpersoner, men även många lesbiska tjejer och gay killar. Och jag vågar dyrt och heligt intyga att ingen av dem är ens i närheten av pedofili! Detta hat och hets mot transsexuella, som lyckligtvis så här långt inte är fullt så omfattande här i Sverige, är fullkomligt obegripligt. Vad är det exakt hos oss som skapar detta hat?! Vem tar någon som helst skada av att vi är de vi är?! För egen del är jag exakt samma person, som jag alltid varit, och den enda skillnaden nu sen jag dragit undan de där förbannade gardinerna jag smugit bakom i hela mitt liv, är att jag är lite gladare och positivare.
Under september månad förra året läste jag in ett antal kapitel av min självbiografi Idag kan det kvitta. Men jag stötte på en del problem, bland annat då jag upptäckte textfel i manuset, som behövde korrigeras. När jag senare dessutom provlyssnade de kapitel jag hade läst in, noterade jag flera brister, och beslutade därför att hela inspelningen skulle tas om. För att få lite ordning på det atbetet, har ja reserverat hela den här veckan för det arbetet. Kunde efter en del justeringar i studion påbörja arbetet idag, och har så här mot kvällens slut nio ljudfiler inlästa och färdigredigerade.
En för oss ganska traditionsenlig nyårsafton, med en dag som mest innehöll lite kreativa sysslor. Lite så är det ju mer eller mindre varje dag. Nyårsmenyn i år blev lite av en favorit i repris. Ångstekt kotlett med mozarella och cheesy potatisgratiner. Dessert glass gold caramel med nötblandning. Medan stormbyarna stökade runt utanför huset, satt vi i soffan med en sprakande brasa i kaminen och vårt egna filmmaraton som pågick några timmar in på det nya året, precis som vanligt! Ännu ett år har därmed inletts, och det är vårt fjortonde år tillsammans.
Andie Lindskog 