Vi var på en träff med HBTQ-seniorer i Vänskapens hus idag, i ett fint gammalt hus med anor från 1700-talet i centrala Lund. Trivsamt umgänge med fika och intressanta samtal. Det här var lite av ett uppstartmöte som förhoppningsvis kan leda till givande aktiviteter framöver.
Det fanns en tid då våra dagstidningar var måna om tidningsbuden, och erbjöd valfri gratis tidning när man hade semester. Den dagen man gick i pension, efter att ha arbetat i branchen i minst fem år, fick man välja valfri tidning som man sedan hade gratis abonnemang på livet ut! Det var då det!
Jag har haft ett typ ”pensionärsabonnemang” som omfattat Sydsvenskan som papperstidning på söndagar och digital tidning hela veckan! Kan väl faktiskt tyckas som en rimlig personalbonus efter mer än trettio år! Men inte nu längre!
Fick telefonsamtal idag från Sydsvenskans kundtjänst, som meddelar att från och med nu får jag betala för mitt abonnemang!
Jag kan förstå om man vill dra in papperstidningen på söndagar. Det har man i princip redan gjort sedan nåt år tillbaka, då den tidningen levererats på måndagar istället. Men papperstidningen kan jag vara utan. Den digitala däremot borde egentligen inte innebära så värst höga omkostnader, om man nu alls hade värdesatt den personal som slitit i väder och vind för att få ut deras tidningar.
Uppenbart inte!
Så – då är det slut med Sydsvenskan för min del från och med nu!
Har med råge passerat tidpunkten då jag varit pensionär i fyra år! Nu åtnjuter jag den där trivsamt stressiga pensionärstillvaron då man nästan skulle behöva anställa folk för att hinna med allt. Skrivandet flyter på. Vårt förlag har fullt upp. Plus diverse andra uppdrag som exempelvis hemsidesarbeten med mera. Kort och gott är det här med att vara pensionär liktydigt med ett synnerligen aktivt liv, faktiskt emellanåt nästan mer aktivt än det var när man arbetade. Och kanske det egentligen är ganska självklart. Som pensionär är man inte låst av några tider typ att man måste gå och lägga sig för att komma upp i tid, eller så som det ofta var för mig, att man påbörjat något konstruktivt, bara för att kanske timmen senare vara tvungen att avrunda eftersom det var dags att bege sig till jobbet.
Och nä … jag har inget behov av att fördriva pensionärstiden med släktforskning, virka sängöverkast eller knåpa ihop fantastiska bakverk. Eller spela boule med grannskapets övriga gamlingar. Eller bara sitta i en vilostol i trädgården och lyssna till fåglarna. Inget ont i någon av dessa aktiviteter, men jag har inte tid. Kanske nån gång i framtiden … när jag på riktigt inte orkar jobba längre.
Denna första vardagen efter jul startade med att ett nytt brev från Skatteverket skymtade till i Kivra på mobilen. Vad vill dom nu?! Redan när jag borstade tänderna, började jag förbereda mig mentalt för att behöva ringa Skatteverket för att reda ut att de faktiskt dragit alldeles för mycket preliminär skatt. Fick besked i januari om hur mycket de ansåg att vi skulle betala under detta året. Vi valde att betala hela summan då. Men sen har de ändå fortsatt att dra delsumma varje månad. Som sig bör var beskedet att den beslutade preliminärskatten för 2024 var fastställd till 0 kronor! Så jag behövde inte ringa.
För övrigt var det full verksamhet idag. Nästan som om man fortfarande arbetar, men å andra sidan har jag nog mer att göra nu som pensionär, än jag någonsin haft tidigare.
Nästan all verksamhet förvisso skrivrelaterat. Förutom en hel del skrivet, har jag även producerat två e-böcker, varav en – Gåvorna – är publicerad och bör finnas i internethandeln i morgon, liksom streamingtjänsterna och biblioteken. Sen har jag även gjort upp en lista över mina skrivarprioriteringar för 2024. Blir intressant att se vilka mål jag lyckats fullfölja vid nästa årsskifte. Inklusive alla andra tänkta projekt och sysslor.
Ack ja … finns åtminstone inte tid över för att rulla tummarna!
Jag har officiellt varit pensionär nu i drygt tre och ett halvt år, men har fortfarande inte lyckats halka in i de där pensionärsrutinerna som annars tycks vara något slags självklarhet när man blir pensionär. Det där när ens dagliga rutiner handlar om att äta en lagom hälsosam frukost, kanske med dagens tidning och en extra kopp kaffe. Och på det den där sedvanliga morg0npromenaden. Den man kunde tagit om man fortfarande varit hundägare. Nu får man väl nöja sig med att jaga rullatorn några kvarter istället. Sen kanske en vända i pensionärsgrupperna på Facebook, för att trots allt upprätthålla ett slags image att man visst är up to date i sociala medier-världen. Kanske en vända till den lokala handeln för att inhandla något av livets nödtorft. Sen hög tid för en middagslur, så man orkar med eftermiddagskaffet med den där lilla glassbiten som blir lite extra guldkant. Och plötsigt är det hög tid för kvällsmat. Det får bli lite rester ur frysen, och det får gå snabbt, så man inte missar kvällskaffet framför tv-n. Tio är det ju dags att lägga sig, så man orkar upp nästa dag och väcka tuppen.
Suck! Jag är sååå långt ifrån detta! Visst kanske det finns vissa rutiner i min pensionärstillvaro, men ingenting som inte går att rucka på om det skulle behövas. Ja, jag brukar faktiskt vakna ganska tidigt. För det mesta. Men inga planer anpassas till mina rutiner! Det är rutinerna som anpassas till planerna! Inget omöjligt att frukost intas först vid middagstid. Vid de tillfällena blir ju eftermiddagsfikat nästan lite överflödigt, och heller inget som ser särskilt bra ut på vågen. Så det händer ganska ofta att vi står över, och nästa måltid blir istället kvällsmaten. Allt sker kort och gott utifrån hur våra planer ser ut för dagen. Och de ändras ofta. Några fasta låsta rutiner finns inte, och om så vore, skulle det ändå inte innebära några hinder för de dagliga planerna.
Juli, ljuva juli! Semestertider! Ja, jag vet … jag har permanent semester. Men ändå … min kärlek jobbar fortfarande, och hon har semester den här månaden! Vilket betyder att hon finns hemma tillsammans med mig alla dagarna, och alltså har vi semester.
Men semester för oss för närvarande, innebär inte några större utsvävningar. Vi tar det enbart lugnt och njuter av dagarna.
En del aktiviteter har vi ändå haft. Först och främst var det ju Malmö Pride som i alla avseenden blev väldigt givande. Många trevliga positiva möten, och en försäljning som blev bättre än vi vågat hoppas på. Så pass bra att vi nu måste ta ställning till hur vi bäst fyller på vårt lager med böcker ur Legender från Thiramaar-serien. Därtill ett offentligt framträdande som gick väldigt bra.
Vi har genomfört ett lyckat fotouppdrag med grekisk känsla, med invigning av ny kamera, som blev särskilt lyckat tack vare min kärleks gåva.
Därtill har vi fått sålt en vinnarbild!
Hemmavid har vi fått gjort bedömning av våra förutsättningar för solenergi och nu avvaktar vi experternas bedömning.
Jag har gjort några besök i mina gamla hemtrakter, föranlett av önskvärd behandling . Och fler blir det.
Likaså kan jag konstatera att ett år gått sen jag inledde medicinsk önskad behandling.
Semestern löper vidare ett tag till, och nu ska vi mest bara njuta av tillvaron tillsammans.
Det sägs ju att med åldern kommer krämporna, och så är det säkert.
Året jag fyllde sextio fick jag gjort min första tumoperation till följd av artros. Som i sig handlade om förslitningsskada av trettio år i tidningsbranschen. Någonstans i mina diffusa funderingar såg jag det lite som nedräkningen mot pensionen.
På dagen ett år senare var det dags för operation av den andra tummen. Efter ytterligare lite drygt ett år, kom jag på återbesök på handkirurgen i Malmö med förhoppning om en andra kortisonspruta i mitt högra långfinger som drabbats av artros och triggerfinger. Det var min första arbetsdag efter två härliga veckor på Madeira. Men det vankades ingen kortison. Man gör tydligen det enbart en gång. Blir det inte bättre, blir det operation, vilket det blev direkt på dagen. Med påföljden att jag sen var sjukskriven året ut. Måste erkänna att det gav mitt skadeglada hjärta viss tillfredsställelse att kunna informera min arbetsgivare att min återgång efter semester begränsades till en dag. Lite intressant också att det opererade fingret faktiskt är det som en del använder för att uttrycka ungefär det jag redan då kände gentemot det personalfientliga företaget.
Ett år gick och jag plågades allt mer av smärtor i nacken. Bekymmer jag sökt för redan i slutet av nittiotalet, men som aldrig riktigt tagits på allvar. Nu äntligen fick jag gjort röntgen, och med resultatet av den fick jag tid hos en duktig sjukgymnast på vår lokala vårdcentral. Hon hade granskat min röntgenbild och läst min journal, och det första hon sa till mig var att mitt jobb var direkt olämpligt för mig. Just då hade jag en sjukskrivning som sen skulle följas av semester. Hennes ord blev den slutgiltiga kicken att verkligen sluta mitt destruktiva jobb. Därmed blev den 19 juni 2019 min sista arbetsdag. Någonsin. I februari 2020 valde jag pension.
Andra åkommor som följt mig genom livet är besvär med knäna. Särskilt under åttiotalet var det oerhört besvärande. Så pass att om jag gick ner på knä eller på huk, var jag tvungen att ha stöd för att ta mig upp igen. De besvären försvann när jag började köra tidningar.
Hur som helst – nu är jag pensionär och hyggligt reparerad efter arbetslivets skador, och kan med lätthet rulla tummarna utan besvär. Kan till och med be någon fara till ett varmt ställe med den där kända fingersymbolen, utan att fingret sedan skulle låsa sig i det läget.
Skulle kunna lägga mig på knä och fria till min kärlek när som helst. Fast det behövs ju inte. Vi är ju redan lyckligt gifta sen snart tio år tillbaka.
Andra åkommor får man väl tas med efterhand som de dyker upp.
Efter en vecka med influensa, eller vad det nu var, blev det här ett lite långsamt uppvaknande. Inledde med att lämna ännu en Facebook-grupp, kallad ”Vi pensionärer”. Även här började det allt mer osa rasism och tvivelaktiga och allt för politiska åsikter, i en salig blandning av varierande recept på olika bakverk med mera, vilket ledde mig fram till slutsatsen att inte heller den här gruppen fyllde någon vettig funktion för min del. Är det så här det ska vara att vara pensionär, vill jag nog hålla mig helt utanför.
Den här veckan har jag skapat nya e-böcker av mina tidigare produktioner som ett resultat av förlikningen vi fått igenom, och har med stor tillfredsställelse kunnat infoga vår egen logga i dem. Publiceras under den kommande veckan.
Veckan har burit med sig ett bakslag på den nyligen inslagna efterlängtade vägen, som dock mot slutet av veckan kunde korrigeras med kompletterande uppgifter från behörig instans. Så vi tågar vidare mot det hägrande målet.
Under veckan har jag dessutom blivit pensionär på riktigt – eller nåt. Det har jag väl i och för sig varit i drygt ett år så här långt, men nu har man alltså även fått in åldern! Som ju egentligen mest är en siffra. Det positiva med det här var ju klart att bästa lokala dagstidningen Ystads Allehanda uppmärksammade spektaklet och fick samtidigt med bra fakta om mitt skrivande. Den aktuella högtidsdagen firades i vanlig ordning med min älskade kärlek, med utsökt god mat på vår solvärmda altan.
Veckan har för övrigt handlat om en hel del hemsidesarbete, och som en perfekt kröning på det fick jag dessutom ett nytt uppdrag att hjälpa till att skapa hemsida åt en författarkollega.
Helgen avrundades med besök hos våra kära vänner, som också med all önskvärd tydlighet bekräftade just hur öppensinnade de faktiskt är. Livet kan gå vidare med den färgglada fanan i topp.
En sida på Facebook kallad ”Vi pensionärer” som har drygt 4 400 medlemmar, förlorar nu mig som medlem. Detta är ännu en av dessa otal grupper på Facebook som översållas av en mängd rasistiska, islamofobiska och homofobiska inlägg. Allt med den numera klassiska och innerligt trista attityden som en allt för stor del av det här landets befolkning tycks ha, åtminstone när de tror sig skyddade bakom sitt tangentbord, som handlar om att allt man anser vara fel i landet beror på invandrarna och HBTQ med mera! Detta trots att det påstås i informationen om gruppen att den är opolitisk och alla politiska inlägg kommer att raderas!
Mitt avskedsinlägg på den sidan idag innan jag valde att lämna;
Denna sida, i likhet med många andra påstått opolitiska FB-sidor har alltmer tenderat att dra åt det numera allmänt rådande tillståndet i vårt land, där man gärna kallar sina meningsmotståndare för landsförrädare och annat ännu värre. Jag klarar mig väldigt bra utan den sortens medier, så jag tackar för mig!
Valde idag att lämna gruppen ”Pensionärer i Gula Västar”. En FB-grupp som till största delen tycks bestå av pensionsmässiga barnrumpor som ägnar sig åt personangrepp och kränkande kommentarer – ungefär på samma vis som ofta tycks vara normalt beteende på allt för många ställen idag! Och ur den gruppen håller man på att bilda ett politiskt parti! Har vi inte tillräckligt många inkompetenta politiker redan?!
Andie Lindskog 