På en liten grusväg under den gångna natten såg jag i strålkastarljuset att några djur uppehöll sig på vägen. Såg hur ljuset glimmade i ögonen, och jag tänkte mig att det var några katter. Inget ovanligt med det precis.
Men när jag kom närmre, blev jag ganska förundrad.
Det var en ovanlig brokig skara. Nämligen en katt, en räv och en iller.
Vad exakt de egentligen gjorde vet jag inte, för det såg mest ut som att de stod och tittade på varandra. Det fanns inga tecken på att de slogs eller så!
Naturligtvis skingrades de tyvärr när jag närmade mig, och man önskar att det hade varit ljust och att jag haft kameran med mig.
Var tillsammans med en kompis vid en damm i Fyledalen, inte så långt från den vi besökte i torsdags (Se bildspelet ”En försommarkväll i Fyledalen”) Det handlade om grodor den här gången, men nu var det klockgrodan som lockade. Eller Bombina bombina som de heter på latin. Redan när vi klev ur bilen hördes det tydligt att de visst fanns. Luften genljöd av deras karaktäristiska ”sång”, så det kändes som att man bara skulle kunna gå ned till dammen och bränna av ett antal bilder och sedan skulle det vara klart.
Men först och främst måste man röra sig så tyst man kan, för minsta lilla de anar fara försvinner de direkt. Att röra sig tyst bland högt gräs, vass och annan växtlighet är dock näst intill omöjligt. Sitter man absolut stilla på en plats och väntar tålmodigt kan de dock dyka upp igen efter tio till femton minuter. Om man har tur!
För egen del upplever jag dock ofta känslan att djuren driver något slags sammansvärjning. Kanske en fågel i skyn som får syn på mig och varnar alla andra djur. ”Varning! Nu kommer han med kameran! Göm er!”
Hur som helst så kände jag för en kort stund att jag kanske ändå skulle få lön för min tålmodiga väntan. Fick syn på något i vattnet några meter framför mig som kunde vara två grodögon som stack upp ovan vattenytan. En koll i kameran med maximal zoom. Nej, det var nog bara en halvrutten trädgren som stack upp. Tog dock en bild, och strax därefter gick jag vidare.
Väl hemma och med bilderna inlagda i datorn kunde jag dock konstatera att jag borde haft mycket mera tålamod. ”Grenen” var en klockgroda!
Det enda jag nu fick dokumenterat av dessa grodor var alltså en halvtaskig bild plus ljudet av dem som jag spelade in med hjälp av min mobil. Den använde jag sedan som bakgrundsmusik på ett bildspel jag lagt på Youtube och även här på min blogg.
Idag äntligen kunde jag, tillsammans med Ronney och Sten Ahrén, genomföra en vandring längs Borstbäcken från i höjd ungefär med Plantholmen till stenbron vid Magnaröd där slaget vid Borstbäcken stod den 25 mars 1644.
Det här blev till den ultimata naturupplevelsen, då vi gick på mark där det överhuvudtaget inte finns några upptrampade stigar och där man bitvis måste gå i vattnet eftersom det helt enkelt inte är framkomligt längs strandkanten.
Det här innebär också att vi var helt själv, och mötte alltså inga andra människor. Bara djur!
Och redan från starten fick vi syn på några vita hjortar som stod och kikade lite nyfiket på oss. Och en ekorre som kilade upp och ned i träden, och gav mig äntligen chansen att få fotografera en sådan.
Ungefär halvvägs på vår vandring hejdade jag mig mindre än en halv meter ifrån ett litet rådjurskid som låg i skydd av det höga gräset och sov.
Hela vandringen tog oss drygt fyra timmar!
Det var ett härligt vårväder hela dagen idag, och naturligtvis tillbringade jag så gott som hela eftermiddagen och kvällen utomhus. Röjde upp en hel del ris och grenar i skogen och körde ned till majbålet. Fixade till med hjälp av en matta i min "prylkorg" på traktorn så att jag kunde ha med kameran så att den ändå låg säkert. Har nämligen konstaterat att jag kan komma närmare våra vilda djur när jag kommer körande med traktorn, jämfört med när jag kommer gående.
För övrigt tog vi en skön promenad också efter maten.
Ett jordskalv skakade Skåne kl. 6.20.
Jag satt vid skrivbordet när det hördes ett dovt muller under någon sekund, följt av att hela huset rörde sig! Det hela var över på kanske fem till tio sekunder, men man blev nog lite chockad. Jag satt en stund och bara försökte fatta vad som hade hänt.
Man inser plötsligt hur liten man egentligen är och hur hjälplös man faktiskt är mot naturens krafter som kan lyfta ett helt hus!
Själva centrum av jordbävningen har enligt nyheterna varit cirka 22 km nordväst från Ystad, vilket betyder att där jag bor befinner vi oss ganska nära själva centrum. Styrkan var 4,8 på richterskalan!
Så har man alltså upplevt det också.
Ja, restaurang "Kviddevitt" har öppnat för säsongen. Med andra ord har vi börjat fylla på mat på fågelbordet igen för alla "våra" fåglar. Trots "larmrapporter" om chockhöjda priser på solrosfröer och annat fågelgodis!
Visst, vi är väl medvetna också om att det egentligen inte behövs, för fåglarna klarar sig alldeles utmärkt ändå. Men… det är väldigt trevligt att ha alla dessa skiftande fågelarter precis utanför köksfönstret, och i år blir det extra trevligt också eftersom jag numer har bra förutsättningar att få fina bilder på dem också.
Och är man djurvän så är man!
Rådjuren har börjat vänja sig vid oss, för de kommer närmre och närmre. Ofta när man stannar upp och tittar på dem, gör det likadant. De kan stå stilla och lugns betrakta en, och börjar man röra sig emot dem förflyttar de sig bara lugnt lite längre bort. Ingen panik alls. Och på senare tid har de kommit allt närmre huset också. Häromdagen såg vi en rådjurshona vid äppleträdet bara några meter ifrån huset.
Och idag såg jag ekorre på våra ägor för första gången! Jag vet sedan länge att de finns här, men fram till idag har jag aldrig sett dem här. Ekorren är ett av mina absoluta favoritdjur bland de svenska vilda djuren. De är vackra och intelligenta!
Bilden lånad från "Wikipedia"
Andie Lindskog 