Memoarer – Sida 4 – Andie Lindskog

24 februari, 2023

Två år sen …

Idag är det precis två år sen jag var klar hos kuratorn!
Min självbiografiska bok ”Idag kan det kvitta” kan beställas direkt från mig. Givetvis signerat ex.
Just nu till rea-pris: 110 kr inkl. porto (gäller t o m 2023-03-31)

14 februari, 2023

Kunde jag berätta?!

Den 16 september 2022 kom min självbiografiska bok – Idag kan det kvitta – ut, och med den även jag. Under en tid hade jag successivt valt att bli allt mer öppen i mina inlägg på min hemsida och Facebook, men i och med boken var det definitivt. Detta har blivit mitt sätt att lite försiktigt öppna och berätta. Efter att jag i så där drygt femtio år levt i en hemlig bubbla kände jag att jag inte längre varken ville eller orkade stanna kvar i den bubblan. Säkert finns det då de som funderar och undrar varför jag inte har berättat något tidigare. Med ett bristfälligt självförtroende och en djupt rotad känsla av att ingen, inte ens mina närmaste, skulle förstå eller acceptera, har ett avslöjande alltid känts orimligt! Kanske jag istället kunde vända på frågan, och undra varför ingen uppmuntrat mig att berätta. Det finns onekligen indikationer genom årens lopp på att åtminstone en del i min omgivning har haft aningar.
Nu med stöd av min stora kärlek och kanske den där kaxigheten som inträtt lite med åldern, kände jag att nu är det mitt liv som gäller. Är någon nyfiken går det bra att fråga. Inget är längre hemligt.

11 februari, 202311 februari, 2023

Ruuth, Lee … och jag!

I somras lyssnade min kärlek och jag på ljudboken ”Jag kom inte ut – jag blev mig själv” av Ann-Christine Ruuth. I dagarna har vi sett första avsnittet om ”Snickar-Björns” transition till Lee på TV4. Timingen känns onekligen läglig. I september förra året kom mina memoarer ut! Det som från början var tänkt mest som en personlig analys av mitt liv, blev efterhand till en uppriktig och öppen berättelse om vem jag är, och egentligen alltid varit. Den blev mitt sätt att ”komma ut”! Att det råkade ske inom ett inte allt för stort tidsspann mellan Ann-Christine Ruuths bok och dokumentären om ”Snickar-Björn” som blev Lee är rena tillfälligheter. Ändå – dessa båda kändisar har naturligtvis helt andra förutsättningar att berätta sin historia, och att uppnå omvärldens förståelse och kanske rentav uppskattning, än vad jag någonsin kan drömma om. De har och har haft helt andra förutsättningar än vad jag haft. Ändå är likheterna slående. Ett liv genom barndom, tonår och in i vuxenvärlden då man ständigt kämpat för att dölja och gömma vem man innerst inne är. En ständig plåga, och ett evigt smygande och rentav skådespeleri för att visa upp en person man egentligen aldrig varit. Ett ständigt vandrande i ett töcken av osäkerhet, och en rädsla för att aldrig våga ta steget fullt ut och leva det liv man egentligen alltid velat. Varför?! Vems liv är det egentligen man har levt? Inte mitt i alla fall. En påklistrad påtvingad roll som inte är jag.

Även om mitt liv inte sett ut som Ruuths eller Lees och även om jag aldrig haft samma förutsättningar eller utgångsläge som de, så känns alla symptomen igen. Och varför måste allt kring detta vara så tungt?! Oavsett vad jag går igenom, så är jag fortfarande samma person som jag varit i stort sett i hela mitt liv. Möjligen numera lite positivare och gladare.

11 februari, 2023

Snart som e-bok

Det är självklart fortfarande möjligt att beställa ett signerat ex. av ”pappersboken” direkt från mig. (Pris inkl. porto 120 kr)

1 februari, 20231 februari, 2023

Indiskt, missad bokreklam, delikatessfrestelser och en idé!

En biltur till Malmö, och nästan som vanligt på plats i god tid, eftersom jag föredrar att ha lite marginaler att ta av ifall det skulle hända något oförutsett på vägen. Så hade det faktiskt kunnat bli idag, då en taxichaufför i filen bredvid tydligen var mer engagerad i sin mobil, eller nåt, än i körningen. Som väl var hörde han när jag tutade så det blev ingen tillskrynklad bilplåt, då han i sista stund kunde styra tillbaka till sin egen fil.
Efter dagens ärende blev det indisk mat – kyckling Ticka Masala – på restaurang Mumbai. Gott! Sedan bar det av ungefär tvärs igenom stan, till trakterna kring Folkets Park, för ett tänkt besök i en bokhandel, där målet var att kunna göra reklam för våra böcker, och kanske även sälja in dem. Men tvärtemot uppgifter på nätet, var det stängt och igenbommat i den butiken! Åtminstone för dagen! Alltså missat ärende.
Nå, det blev en tur till ICA Maxi vid Toftanäs för handel till hushållet, där man utsattes för nästan olidliga frestelser vid delikatessdisken! Tur att vi fortfarande var mätta av indisk mat. För övrigt blev det även besök på Hornbach för köp av några kompletteringar till vårt senaste projekt. Här föddes en idé till hur vi ska utnyttja de golvbrädor som blev över efter måndagens arbete.
(to be continued…)

23 januari, 2023

En självbiografisk berättelse

View this post on Instagram

A post shared by Andie Lindskog (@andieskriver)

1 januari, 202316 augusti, 2024

Dagbok – 50 år

Idag för precis femtio år sedan började jag skriva några korta meningar i ett kollegieblock. Ritade in en grön marginalkant och även linje som markerade ett sidhuvud. Där skrev jag med röd penna; Januari – 1973. I tre meningar redogjorde jag i korthet vad som skett i min tillvaro denna årets första dag. Därmed hade jag på allvar börjat skriva dagbok, samma år jag flyttade hemifrån! Egentligen hade jag gjort sporadiska anteckningar i en plankalender sen 1969, kanske till och med sen 1968. De kalendrarna finns dessvärre inte kvar. De försvann troligen i en översvämning i vår källare sommaren 1980. Men från den 1 januari 1973 blev det till en daglig vana, som består än idag femtio år senare. Då handlade det mest om kortfattade noteringar om vad som hände i mitt sjuttonåriga liv. Men med åren har det dagliga innehållet vuxit, och förutom aktuella händelser innehåller dagboken idag även en hel del funderingar och reflektioner. Ofta fungerar den effektivt också som ett sätt att få skriva av sig, och tidvis har den också varit ett utmärkt bollplank när jag har behövt ventilera känslor och frustrationer. De senaste tio åren har förvisso inte det behovet funnits på samma vis. Dagboken är ett utmärkt minnesdokument, och en perfekt källa att tillgå varje gång det uppstår osäkerhet kring när, var och hur saker och ting har inträffat.

Den var naturligtvis också ett ovärderligt underlag när jag arbetade med mina memoarer – Idag kan det kvitta.

Lite då och då har det funnits människor i min närhet som har ifrågasatt vitsen med att skriva dagbok. Jag kan naturligtvis komma på flera bra anledningar. Men det här är en ack så viktig del av mitt liv, och jag ser egentligen ingen som helst anledning att jag ska behöva försvara att jag skriver.

När jag idag, femtio år senare, börjar skriva min dagliga dagboksnotering, gör jag det samtidigt som jag lite stolt konstaterar att dagboken när sista ordet för 2022 var skrivet innehåller exakt 3 000 340 ord!