Avrundar denna genomgående ganska gråmulna vecka med ännu en helg i Gårdshuset vid Köpmansmagasinet i Smygehuk. Den här helgen kändes det dock lite överambitiöst egentligen. Inte många som orkar ge sig ut i blåsten. Möjligen besöker man Köpmansmagasinet och av ren nyfikenhet kikar man även in i Gårdshuset. Men allmänt känns det inte riktigt som vår kundkrets. Men vi lever på hoppet. Förra lördagen sålde vi riktigt bra.
Annars handlar tillvaron mest om att återhämta sig från veckans resa till Linköping, och trots allt belåtet luta sig tillbaka och med stor tillfredsställelse notera att jag äntligen är i mål.
Andra dagen i Linköping, när det visar sig att vårt besök sammanfaller med celebert besök av Ukrainas president Volodomyr Zelenski! Regntungen moln hängde över stan mest hela dagen, men det var inget som påverkade oss nämnvärt. Det mesta av denna dag fylldes av själva resans huvudmål, men trots att tanken var att det skulle bli några dagars lugn och ro, fick vi ändå inleda redan på morgonen med jobbsamtal med ”vårt” tryckeri. Ack ja, fullständig semester finns nog inte när man är företagare. Kvällsmaten idag blev italienskt. Några av de godaste vitlöksbröden vi ätit, och ljuvligt god pasta.
Det var en ganska stillsam lördagskväll, som snart skulle glida över till söndag. Vi hade ägnat eftermiddan och en del av kvällen åt att röja i källaren, med syftet att bereda plats i vår lilla enrummares garderob. På kvällen sorterade vi och hängde in kläder. Sambon hade en hel del egendesignade kläder, och allt skulle sorteras noga i färgordning. Vi sysslade med det här hela lördagskvällen, och när tiden runnit över i natt mot söndag, höll hon fram en svart knälång kjol i sammetsliknande tyg.
”Vill du prova?”
Det kändes märkligt, men samtidigt på något vis ganska naturligt, då vi fram till nyligen i kompisgänget i stor utsträckning anammat glamrockens glittriga attribut i klädstil, bijouterier och sminkning i bästa Bowie-stil. Och visst var jag frestad.
Efter det avstannade vårt sorteringsarbete, och kvällen blev istället en fest i provande av kvinnliga kläder, medan sambon fotograferade. Hon insisterade på att det skulle vara fullständigt. Kjol, blus, nylonstrumpor högklackade skor. Och självklart en välgjord sminkning också.
Det var en spännande och oskyldig lek, men jag förstod det nog inte då – men inom mig hade någonting väckts upp som inte gick att stoppa. Även om det tagit decennier att till fullo komma underfund med och acceptera och förstå, så var den händelsen det som på riktigt fick mig att inse vem jag egentligen var.
Det är femtio år sen idag!
Vägen har varit krokig och besvärlig, men nu är jag äntligen hemma!
Har idag fått ett av mitt livs kanske viktigaste brev! Ett brev som definitivt rättar till mitt liv. Efter en väntan på så där drygt kanske femtio år! Från och med nu kan jag fullt ut definieras som den jag är och alltid varit. Även om det bara handlar om några siffror i ett statligt register, är de mitt livs viktigaste siffror. Det handlar om de siffror som från nu och resten av mitt liv ska definiera vem jag är! Mitt rätta jag!
I samband med att jag firar trettiofem år som rökfri, har jag skrivit en uppmuntrande novell som bygger på den dåliga vanan att röka. Häxorna Oleria och Eufrasia hamnar i en minst sagt knepig situation när de förflyttas till en annan dimension. För Eufrasia handlar det om att ge upp sin dåliga vana. Hur de löser det får du reda på om du läser Thiramaar-novellen Dåliga vanor.
Fira med mig och läs novellen – finns från idag i internethandeln och streamingtjänster samt vissa bibliotek.
En för oss ganska traditionsenlig nyårsafton, med en dag som mest innehöll lite kreativa sysslor. Lite så är det ju mer eller mindre varje dag. Nyårsmenyn i år blev lite av en favorit i repris. Ångstekt kotlett med mozarella och cheesy potatisgratiner. Dessert glass gold caramel med nötblandning. Medan stormbyarna stökade runt utanför huset, satt vi i soffan med en sprakande brasa i kaminen och vårt egna filmmaraton som pågick några timmar in på det nya året, precis som vanligt! Ännu ett år har därmed inletts, och det är vårt fjortonde år tillsammans.
Arbetet går vidare med korrekturarbetet av Dödsgudinnans sten, och parallellt med det fortsätter jag även söka AI-bilder för att få en bild som typ ”underlag” för hur det ser ut i min Thiramaar-värld, och likaså hur de olika karaktärerna ser ut. Allt blir lättare att beskriva i ord om man har lite bilder. Nu har jag till exempel en klarare bild av hur Elana ser ut, eller Thiariens näststörsta stad Camyrlin. För att inte tala om Kracaastska Kompaniet. Apropå Thiramaar har jag så smått börjat förbereda för ett lite speciellt jubileum. Mer om det i slutet av nästa vecka!
Sen har det handlat om en del andra spännande bokprojekt också under den här veckan. Några nya intressanta avtal på gång, samtidigt som vi ser i statistiken att det var ett klokt drag att ta in en truecrime-roman i vår utgivning. Mogwais strävan efter att bevara och helst utöka sitt territorium fortsätter att ställa krav på oss. Ja, visst vore det enklare om han fått förbli innekatt – men det började bli allt mer påtagliga problem med det. Omgivningens katter som rörde sig fritt utanför vår bostad, blev mer och mer påfrestande för hans eget behov av dominans. Han började visa tendenser till att vilja märka revir inomhus!
Vad mer då? Jag har varit ännu en tur till Slottstaden i Malmö, där det var ganska slående hur lugnt och stillsam Regementsgatan blivit nu med vissa delar avstängda, till följd av det kritiserade ombyggnadsprojektet för den nya monsterbussen. Viktigaste händelsen den här veckan var dock ett meddelande jag fick under onsdags kvällen, som på sätt och vis kan symboliseras av min självporträttsbild i fotoklubbens månadstävling, som jag fick en förstaplats med. Den är ju ett montage som k0m till efter att vi gjort omslaget till mina memoarer.
Säger som Terry Pratchett – Vi lever i spännande tider.
En gråmulen typisk novemberdag med ännu en tur till Slottstaden. Som vanligt ser promenaden från bilen till Elisabetkliniken mest ut som en flygtur med en överförfriskad mås, eller nåt. Fick sitta och vänta en stund idag, så det blev en kopp kaffe och några chokladbitar. För en kort stund hade jag dessutom sällskap av en dam som också hade reserverad tid. Hon läste baksidestexten på min bok, som sen juni i år ligger prydligt på bordet i väntrummet tillsammans med några andra skrifter. Ganska snart var det hennes tur att komma in på behandling, så jag hann aldrig berätta för henne att jag känner författaren. Det här var min fyrtioåttonde behandling, och det har just kommit besked om godkännande för ytterligare fem omgångar. Tar det i lite mindre portioner nu, och förhoppningsvis är vi snart i mål.
Nio dagar för sent inser jag att jag totalt missat ett egentligen ganska betydelsefullt jubileum! Den 29 september var det exakt femtio år sedan jag som sjuttonåring flyttade hemifrån! Det var den dagen min mor med största sannolikhet drog en suck av lättnad. När jag under den tidiga hösten 1973 packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta till mitt livs första egna lägenhet, hade jag på sätt och vis också påbörjat ett helt nytt liv. På skivspelaren snurrade Aladdin Sane med David Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, som hon behövde vara störd av mig. Från den dagen skulle hon kunna sitta i hemliga hörnan, med teckningsblocket i knät och ett glas vin diskret placerat på sidobordet, helt ostörd av sitt oönskade barn.
Idag är det precis två år sen jag var klar hos kuratorn! Min självbiografiska bok ”Idag kan det kvitta” kan beställas direkt från mig. Givetvis signerat ex. Just nu till rea-pris: 110 kr inkl. porto (gäller t o m 2023-03-31)
Andie Lindskog 