Det fanns en tid för länge sen, långt före datorns intrång i vår tillvaro, då jag hade nästan mani på att sitta med en bit papper och en penna och klåttra för fullt varje gång jag talade i telefon. Kanske naturligt att sådant klotter inte sparas, just eftersom det mest är klotter. Ändå … ibland blir resultatet intressant. På senare tid har det där klottrandet lite grann hittat tillbaka till mig. Vi tillbringar ofta tid vid fikabordet och lyssnar på någon spännande ljudbok tillsammans. När fikan är över, är det inte alltid man är redo att gå från bordet. Vill lyssna på några kapitel till. Då passar det utmärkt att klottra lite. Så det här blir … tja … lyssnarklotter.
Plockade fram en av mina gamla blyertsteckningar, som jag påbörjat någon gång i början av åttiotalet, men aldrig har färdigställt. Tänker mig att göra ett försök nu och färdigställa med akrylfärg istället. Trivsamt att sitta i uterummet tillsammans med kärleken, och lyssna på ljudböcker, och äntligen försöka bruka allvar med målarambitionerna.
Jag är gift och djupt förälskad i en tusenkonstnär … Och allt hennes skapande är en ständig inspirationskälla för mig. Under 70- och 80-talet gjorde jag ansträngningar att skapa konst. Det handlade om tusch, färg- och vanlig blyerts och akvarell. Tidigt åttiotal gick jag några terminer i en teckning- & målarkurs för den duktige och inspirerande tjeckoslovakiske konstnären Vladimir Kamendy i Malmö, som jag idag önskar att jag hade fortsatt fler terminer hos. Men tyvärr kom jag lite bort från tecknandet, så det fick aldrig utvecklas riktigt.
För ganska exakt ett år sedan köpte jag lite nya akvarellfärger, akrylfärger och penslar med ambitionen att äntligen komma igång igen. Ett helt år hann passera, men nu sitter vi tillsammans, kärleken och jag, i uterummet och lyssnar på Katarina Wennstams spännande välskrivna bok Död mans kvinna, samtidigt som vi var för sig skapar konst.
På sjuttiotalet hade jag en förtjusning för tusch. Och jag klottrade och ritade för jämt. Det låg sällan någon särskild planering bakom heller. Det bara blev. Den här till exempel kom till under ett långt telefonsamtal med en f d flickvän, som ringde mig på mitt arbete på dåvarande Statens Vägverk året 1973. Har vävt in ett antal låttitlar som var aktuella i min musikvärld då. Jag kallar teckningen för ”Telefonklotter”.
Häckeberga – så otroligt många barndomsminnen jag har med den skogen. Året runt under alla årstider besökte vi den. Lek, promenader, bocciaspel, skidåkning, skridskor och tefat. Ändå – Häckeberga kvarn har jag aldrig sett. Förrän nu när en av våra kreativa medlemmar i fotoklubben drog igång en utflykt dit, denna kyliga men mestadels soliga novembersöndag. Triggade till och med igång lite skapelselusta! Tack Camilla i Sjöbo Fotoklubb!
Tog en tur i vinterlandskapet in till Sjöbo för att handla lite förnödenheter. Dessutom en sväng till Dollarstore för att där inhandla lite konstnärsmaterial. Har på sistone fått lite inspiration att försöka återuppta min tecknar- och målarambition. Det är väldigt många år sedan jag var kreativ på den fronten, och egentligen är det synd. Om jag nu är kapabel att åstadkomma något vettigt, återstår klart att se. Men inspirationen finns, liksom ambitionen.
Jag har alltid trott på att om kärleken är menad för mig, har det ingen betydelse hur jag hamnar där. Det som sker, det sker.
Blir man förälskad och känslorna är ömsesidiga, och det dessutom leder till en varaktig relation spelar det knappast någon roll hur man träffas.
Sen vet jag inte om min mors agerande var så värst tilltalande. Under den hösten gick jag på en tecknings- och målarkurs tillsammans med henne. När vi hade avslutningsfest inför julen, försökte hon helt öppet och ogenerat para ihop mig med en tjej som deltog i kursen.
Att jag själv inte var intresserad, spelade ingen roll för henne. Visserligen var det en väldigt trevlig tjej, och hon och jag pratade och skojade med varandra hela kvällen och kom väldigt bra överens. Men när min egen mor aktivt försökte övertala henne om vilket gott parti jag skulle vara för henne, blev det hela enbart pinsamt, och blev till ytterligare ett skäl för mig att med gott samvete knyta kontakter via annonser istället.
Det här är ett avsnitt ur mina memoarer, som långsamt håller på att växa fram. Detta handlade om hur min mor på ett ganska tråkigt sätt försökte göra allt för att få mig att ge upp en tjej från Chile som jag träffat via kontaktannons. Mor menade att det bara är misslyckade människor som träffas via bekantskapsannonser, som hon kallade det. Men hon var också väldigt tydlig i sina åsikter.
”Jag vill inte ha en invandrare i min familj!”
Det är förmodligen lugnast att hon hann lämna jordelivet flera år innan Snezana och jag träffades!
Förutom att det här skrivandet river runt en del i gamla sår, finns det ändå samtidigt en del trevligt innehåll. Till exempel blev jag påmind om den lärorika och roliga tecknings- och målningskursen i Vuxenskolans regi i lokaler på Grynbodgatan i Malmö, som jag gick fyra terminer på åren 1983-84 tillsammans med min mor. Speciellt minns jag vår kursledare Vladimir Kamendy. En konstnär ursprungligen från Slovakien, som var en förträfflig lärare och samtidigt väldigt skämtsam och underhållande person. Fast han också var invandrare, tycktes mor ändå acceptera honom. Till och med trots att han aldrig lärde sig hennes namn, utan alltid kallade henne ”Pers mamma”.
När jag nu försökte hitta lite information om honom, kunde jag tyvärr notera att han gick bort 2014 bara 59 år gammal. En hel del av hans konst finns på nätet. Bara att söka på hans namn, Vladimir Kamendy.
Tidigt 70-tal satt jag ofta och målade diverse flummiga teckningar i tusch. Från början var jag ganska inspirerad av den tecknade Beatles-filmen ”Yellow submarine”. Det var till och med så att någon undrade vad jag dragit i mig för drog när jag skapade. Sanningen är den att jag aldrig ens testat droger. Hade väl bara vild fantasi och en fäbless för starka färger. En del av de här teckningarna bidrog faktiskt även till mitt slutbetyg i Teckning i nian.
Begreppet ”syntolkning” tycks på vissa håll i sociala medier fullständigt ha missuppfattats. I exempelvis Word finns ju funktionen när man infogar bild, då en text dyker upp som lite tappert med några nyckelord försöker förklara vad bilden föreställer. Något som känns nästan lite befängt, men när man tänker efter egentligen är fullt begripligt, eftersom det innebär att personer med nedsatt syn kan ”spela upp” en uppläst förklaring till vad bilden föreställer. Men det hela blir obegripligt när det i en del sociala medier dyker upp reklam för olika böcker, där man förklarar med en inledande rubrik att det ska följa ”syntolkning”. Därefter återges bokens titel, författare, ISBN-nummer etc. Däremot ingenting om vad bilden som är kopplad till inlägget föreställer. Så vad vill man uppnå med den här så kallade ”syntolkningen”?
Jag ritar karta! Eller ja… ritar och ritar… jag skapar i varje fall en karta… typ!
Skriver man fantasy så betyder det ofta att man även fantiserar ihop egna länder, städer och så vidare. Praktiskt för då kan jag ju själv bestämma hur det ser ut i de miljöerna mina hjältinnor och hjältar rör sig i.
Men läsaren kan ju också tänkas ha ett behov av att veta hur det ser ut. Förhoppningsvis har jag med mitt skrivande förmåga att berätta så pass färgrikt att läsaren i sin egen fantasi kan ”se” miljöerna.
Men en karta som hjälp på vägen är nog inte dumt. Så den är på gång, och bilden visar hur den ser ut så här långt.
Andie Lindskog 