Jag har alltid trott på att om kärleken är menad för mig, har det ingen betydelse hur jag hamnar där. Det som sker, det sker.
Blir man förälskad och känslorna är ömsesidiga, och det dessutom leder till en varaktig relation spelar det knappast någon roll hur man träffas.
Sen vet jag inte om min mors agerande var så värst tilltalande. Under den hösten gick jag på en tecknings- och målarkurs tillsammans med henne. När vi hade avslutningsfest inför julen, försökte hon helt öppet och ogenerat para ihop mig med en tjej som deltog i kursen.
Att jag själv inte var intresserad, spelade ingen roll för henne. Visserligen var det en väldigt trevlig tjej, och hon och jag pratade och skojade med varandra hela kvällen och kom väldigt bra överens. Men när min egen mor aktivt försökte övertala henne om vilket gott parti jag skulle vara för henne, blev det hela enbart pinsamt, och blev till ytterligare ett skäl för mig att med gott samvete knyta kontakter via annonser istället.
Det här är ett avsnitt ur mina memoarer, som långsamt håller på att växa fram. Detta handlade om hur min mor på ett ganska tråkigt sätt försökte göra allt för att få mig att ge upp en tjej från Chile som jag träffat via kontaktannons. Mor menade att det bara är misslyckade människor som träffas via bekantskapsannonser, som hon kallade det. Men hon var också väldigt tydlig i sina åsikter.
”Jag vill inte ha en invandrare i min familj!”
Det är förmodligen lugnast att hon hann lämna jordelivet flera år innan Snezana och jag träffades!
Förutom att det här skrivandet river runt en del i gamla sår, finns det ändå samtidigt en del trevligt innehåll. Till exempel blev jag påmind om den lärorika och roliga tecknings- och målningskursen i Vuxenskolans regi i lokaler på Grynbodgatan i Malmö, som jag gick fyra terminer på åren 1983-84 tillsammans med min mor. Speciellt minns jag vår kursledare Vladimir Kamendy. En konstnär ursprungligen från Slovakien, som var en förträfflig lärare och samtidigt väldigt skämtsam och underhållande person. Fast han också var invandrare, tycktes mor ändå acceptera honom. Till och med trots att han aldrig lärde sig hennes namn, utan alltid kallade henne ”Pers mamma”.
När jag nu försökte hitta lite information om honom, kunde jag tyvärr notera att han gick bort 2014 bara 59 år gammal. En hel del av hans konst finns på nätet. Bara att söka på hans namn, Vladimir Kamendy.
perabl.com 