Kan med stor förtjusning konstatera att Mogwai redan är på bättringsvägen. Han äter med god aptit, så trots att han hunnit tappa en hel del efter ett drygt dygn utan att äta och dricka, har han redan återhämtat sig väl. Under kvällen nu har han dessutom gått här och tjatat om att vill ut. Något han dock får vänta med ett tag. Dränaget måste tas bort, och sen är det ju frågan hur länge därefter han måste gå med krage. Dessutom har de fått raka bort en hel del päls runt kinden och upp mot örat. Det ska nog helst växa ut en del i alla fall innan han kan gå ut. Men samtidigt är han en fantastiskt tålmodig katt, och protesterar faktiskt nästan inte alls när vi medicinerar och tvättar honom. Till och med när vi sätter på kragen efter varje tvätt står han snällt och bara låter oss göra det. Vår lille Mogwai!
Mogwais tillstånd var oförändrat idag. I går noterade vi att han var lite svullen runt ena ögat, och idag hade den svullnaden ökat betydligt upp mot pannan och kinden. Så det blev besök hos veterinär, som konstaterade att han hade en temp på 39,7º och att det behövdes dränage. Så nu tvingas den stackaren gå med krage X antal dagar framåt, och ska ha penicillin. Vad som orsakat detta kan vi bara spekulera kring, men en möjlig anledning kan vara någon grannkatt. Han har hittills varit duktig på att hålla grannskapets katter på avstånd, men det hindrar inte att det ibland uppstår konfrontationer då de sitter och svär åt varandra på katters vis. I de högljudda klagovisorna kan det hända att någon av kombatanterna klipper till med tassen. Skitiga klor kan snabbt orsaka infektioner. Vi är ändå väldigt tacksamma att det inte var något värre, som tumör eller nåt.
Var på ett efterlängtat ärende i Malmö idag, som även medgav en fika på Coffee house på Triangeln Center. En promenad på cirka två kilometer, där jag glädjande kunde konstatera att jag inte blev lika andfådd som tidigare, så sviterna av lunginflammationen håller kanske på att lägga sig. Börjar nästan tro att jag har en privat plats i garaget under Triangeln Center, då jag faktiskt får samma plats varje gång jag är där. Gläds fortfarande kanske ytterligare några dagar åt den fina bukett från kära vänner, som stått sig ovanligt väl i över en vecka. Men trots dagens positiva Malmötur, oroas vi av att vår älskade Mogwai inte mår riktigt bra.
Det har tagit ganska lång tid, men efterhand har Mogwai blivit allt mer social. Numera när han går ut på kvällarna, finns det ett slags ritual då han med jämna mellanrum kommer in, och med hela sitt kroppsspråk tydligt berättar vad han vill. Ibland vill han ha lite mat. Ibland är han törstig och vill att jag ska gå med honom till badrummet och öppna vattenkranen så han kan dricka. Men ibland står han kvar alldeles bredvid mig, och då vill han att jag lyfter upp honom över min axel för en kelstund. I övrigt har han ett lite försynt sätt att visa sin tillgivenhet. Han ligger gärna på armstödet till soffan när vi sitter där och tittar på någon film. Ganska ofta kommer han in i sovrummet och ligger vid fotänden i sängen och sover tillsammans med oss. Vid några få tillfällen har jag kunnat lyfta upp honom i sängen och haft honom intill mig i sängen där han spinnande låtit mig klappa honom en stund, innan han valt att avvika. Men i går morse kom han faktiskt självmant och la sig spinnande intill mig i sängen, och låg där en stund medan jag klappade honom. Han kom in som hittekatt, cirka tolv veckor gammal, för drygt elva år sedan. Jag har alltid låtit honom själv bestämma hur mycket närkontakt vi ska ha. Har genom hela mitt liv och genom lång erfarenhet med olika katter, lärt mig att det är avgörande att man alltid låter katten själv avgöra hur social man ska vara. I slutänden betalar det sig alltid, även om det i vissa fall tar ovanligt lång tid.
Inledde veckan, eller avslutade föregående, med att äntligen få klart konstruktion av e-böckerna av mina två hittills utgivna fantasyromaner ”Eilaths hopp” och ”Gudarnas spira”! Det innebär att de dels finns inlagda hos Bokinfo, och dels även hos Fantastikbokklubben. Till att börja med.
Mina fyra uppslitna nackkotor stökar till tillvaron ibland, och orsakar faktiskt en del omotiverad oro. Hade en hel natt med orolig nattsömn på grund av något som kändes som tryck mot bröstet, och därmed en viss oro för något hjärtproblem, eller kanske högst oönskad följd av nyligen inledd behandling. Natten präglades av en dröm som i korthet gick ut på att jag försökte publicera ett inlägg på Instagram, helt utan framgång. Jag publicerade, kontrollerade och konstaterade att det inte kommit in. Publicerade på nytt men med samma resultat. Höll på så hela natten. När jag väl steg upp på morgonen, knappast utvilad, och fick tagit min medicin, kunde jag ganska snart konstatera att besvären var förknippade med mina nackproblem! Precis som det förhöll sig några nätter i februari i år. Den gången var jag även på Vårdcentralen för EKG och diverse annan provtagning. Som dock i slutänden gav det lugnande beskedet att det hela var, även då, förknippat med mina nackbesvär.
Under veckans första dagar hade vi besök av familjen. Det blev några gemensamma utflykter. Bland annat till Skrylle mellan Dalby och Södra Sandby, och även en promenad till Sövdesjön där barnen kunde bada.
Fram emot mitten av veckan fick vi gjort ett litet ryck och kastade ut några prylar från garaget, för vidare transport till tippen. Men än återstår mycket utrensning där för att det ska kännas tillfredsställande.
Så har vi även försökt avyttra en form av ammunition till ett raketvapen troligen från andra världskriget, som ursprungligen varit ett fynd på vinden i Snezanas tidigare boende. Men militärmuseum i Ystad ville inte befatta sig med det. Polisen, som rimligen borde vara de som tog hand om diverse vapen, har också varit tämligen ointresserade. Det leder oss ohjälpligt in på tanken vad om skulle hända om vi körde in exempelvis till Sjöbo tätort och bara la ner den exempelvis på torget. Kanske intresset hade blivit betydligt större då.
Idag blev det en promenad på totalt drygt sex kilometer till Sövdes badplats och tillbaka. Trots värmen var det inte direkt nerlusat med strandgäster. Tills jag insåg, igen, att det faktiskt är onsdag. Har av någon anledning fått för mig att idag var en söndag. En badgäst som märktes lite mer än alla andra var en liten charmig kattfröken som nyfiket och lite stolt vandrade omkring på stranden. Oklart om hon var med någon av strandens besökare, eller om hon faktiskt bodde i något av de närliggande husen. Hon var i alla fall försedd med halsband, så någon bryr sig om henne. Promenaden behövdes också för att motverka de senaste dagarnas ”frosserier” när familjen varit på besök.
Min kärlek och jag ger varandra ett ”Dagens Ord” att skriva valfri text kring, som ett sätt att träna skrivandet. Ordet jag fick idag var KATT! Det kan jag egentligen skriva hur mycket som helst om, eftersom katter har funnits i mitt liv sen jag var i tioårsåldern!
Katter har alltid varit en del av mitt liv. Totalt femtio katter som funnits genom årens lopp i mitt hem, är väl bevis nog. Att vinna en katts förtroende och oförställda kärlek är en förmån. Bland alla dessa finns några som kommit att betyda lite extra för mig. Simon, Delilah, Eddie, Domino, Chicco och Mogwai. (Katten på bilden är vår älskade Chicco som fanns med oss i nästan tjugo år) Se Dagens Ord
Det var natt i Sjöbo, lite blåsigt och småruggigt väder med temperatur knappt över nollan. Typiskt början av november. Arbetsnatten hade just börjat, och jag och mina kollegor var fullt sysselsatta med att lasta våra bilar för att kunna ge oss av på våra respektive nattliga turer. Då hördes ett ynkligt jamande. Inte så långt bort, och alla hörde. En liten katt satt på andra sidan staketet som inhägnar bilfirmans område där vi höll till, och jamade upprepat. Inte mycket någon av oss kunde göra i det läget. Vi lastade klart och körde iväg, och trodde väl att katten skulle dra vidare. För egen del var jag iväg närmare fyra timmar, och när jag kom tillbaka skulle jag lasta en ny omgång produkter som skulle ut till byns affärer. Katten satt kvar! Jamandet var nästan ännu mer ynkligt, och jag kände att jag helt enkelt inte kunde ignorera det längre. Det var uppenbart att han bad om hjälp. Jag la mig ner på knä invid staket och stack fingrarna genom nätet, och möttes genast av en ivrigt spinnande och buffande katt. Nätet gick helt ner till den stenfyllda kanten, och jag fick gräva med händerna under staketet för att komma åt. Greppade försiktigt katten och drog den intill mig. Så fick han följa med mig hem. Väl där skulle jag bli tvungen att presentera honom för min andra katt Chicco, och mina båda hundar Scrollan och Flisan. Det visade sig enklare än jag hade trott. Katten som jag bedömde vara runt tio till tolv veckor gammal, stegade helt kavat fram till Flisan, min schäfer. En kort hälsning innan katten hängav sig åt bus. De närmaste dagarna satte jag upp meddelanden i byns affärer, och efterlyste någon eventuell ägare, till en långhårig bruntabby norsk skogkatt eller maine coone-kattunge. Var helt säker på att någon förtvivlad matte eller husse skulle höra av sig. Men ingen hörde av sig! Ingen tycktes sakna honom. Helt obegripligt. Så mitt beslut var enkelt att ta! Mogwai stannar hos mig! Jag tog honom till veterinär och fick undersökt och vaccinerat honom. Sen den 2 november 2010 har Mogwai varit en av våra familjemedlemmar. Han har alltid varit en framsynt och ganska aktiv katt, men egentligen inte den mest sociala katt jag haft. Men den delen har ändå långsamt växt fram. Sen han blev ensamkatt, då Chicco dog för två år sen nitton år gammal, har han blivit mer social. I mitt liv har jag haft mer än fyrtio katter, och vill påstå att jag vid det här laget är väl insatt i hur man hanterar och bemöter katter. Jag lyfter gärna upp och kelar en stund, men det handlar om ett grepp där katten inte känner sig fasthållen. Och så snart han visar tecken på att vilja gå ner, släpper jag ner honom varligt. Detta lär sig katten, och blir i allmänhet efterhand mer avslappnad. Numer kan Mogwai komma och tydligt visa att han vill att man ska ta upp honom och kela en stund. Jag är helt övertygad om att det var Mogwais räddning att jag hittade honom den där novembernatten för tio år sedan. Han hade aldrig klarat vintern, som dessutom blev väldigt sträng och väldigt snörik det året.
Andie Lindskog 