No NaNoWriMo … säger vissa

Det har dykt upp en ny tagg på Instagram – #nonanowrimo – som något slags, tja … proteströrelse mot Na-No-Wri-Mo. Alltså National Novel Writing Month. Ja, det finns ju ”rörelser” både för och emot det mesta idag. Det är säkert så att det finns de som känner sig förpliktigade, eller nåt, att slaviskt följa detta arrangemang varje november månad. Jag vet att det finns de som ser det som tillfället att skriva ett sen tidigare planerat manus. Själv ser jag det mest som en högst personlig utmaning, att få lite extra fart på mitt skrivande, som annars alltid är allerstädes närvarande. Men under Na-No-Wri-Mo pressar jag mig själv lite extra. För att det är kul. För att jag älskar att skriva. För att jag är en statistiknörd. Men i praktiken ändrar den här månaden ingenting för mig. Bara att jag har ett diagram på en webbsida som visar det jag redan vet – jag har skrivit X antal ord idag. Men samtidigt har jag en liten extra puff i ryggen att verkligen bruka allvar med mitt skrivande. Så ja, jag deltar i Na-No-Wri-Mo, men helt på mina egna villkor. Så får även trista november lite guldkant.

Brottstycken ur min ungdom med en portion av fiction!

Ägnade denna första söndagskväll på fel sida om sommartiden åt genomgång av Kalla mig Anna. Förhoppningsvis också sista genomgången innan det roliga arbetet med att skapa inlaga och förbereda för tryck börjar. Lustigt hur den här romanen allt mer vuxit och kommit att få stor personlig betydelse. Men så är den ju en blandning av fiction och verklighet. Min verklighet. Parallellt med korrekturarbetet nu, försöker jag samtidigt tänka igenom vilka detaljer i berättelsen som jag vill poängtera lite extra. Har en tanke om att i slutet av boken lägga in en text som berättar lite om bakgrunden till den här berättelsen, men även lite fakta om de platser i Malmö som beskrivs i berättelsen och som faktiskt har funnits, eller finns, i verkligheten. Eller som de olika maträtterna som beskrivs från olika trivsamma stunder för romanens huvudkaraktärer, vilka är hämtade ur min egen erfarenhet. Tonfiskris, tonfisksallad eller kinagryta. ”Specialiteter” som följt med i livet och utvecklats efter hand. Det är ju så, att även om långt ifrån allt är sanningsenligt, så bygger ändå bokens huvudkaraktär till stor del på min egen person. Därmed är jag ständigt berörd av berättelsen.