Ännu ett Corona-år är avklarat. För vår del har det egentligen inte inneburit några större förändringar. Handlandet för att tillgodose hushållets behov har oftast skötts av mig, och därmed har vi i möjligaste mån undvikit att belasta affärerna med för många närvarande. Livsmedel inhandlas dessutom enkelt på vårt lokala ICA Kvantum med smidig självskanning, och de allra flesta ”medkunderna” agerar med stor hänsyn och respekt med allt det här med att hålla avstånd etc. För egen del är det också så att jag nu har fått alla tre Covid-sprutorna plus sedvanlig influensa-vaccin. Mycket tack vare … hmm … att jag tillhör riskgruppen över 65!
För övrigt har det här året, föga förvånande, mest handlat om skrivande och självklart också vårt egna förlag (Belvida Bell). På den fronten kunde vi äntligen ro hem en seger i fajten mot vår forna samarbetspartner i somras, vilket innebar att vi kunde få in våra böcker i vår egen verksamhet, med full äganderätt. Därefter har vi kunnat genomföra nödvändig ”städning”, och så här mot årets slut ser det ut som att försäljningen faktiskt mått bra av det.
Vi har kunnat ge ut tredje delen i Legender från Thiramaar, Regntider, och dessutom arbetar vi för fullt med att färdigställa serien om Skärsjön, som förhoppningsvis ska kunna ges ut under det kommande året.
Som eget förlag har vi fått en annan inblick i branschen, och glädjande nog har vi också hittat ett tryckeri som fungerar helt perfekt efter våra önskemål. Efter ett antal frustrerade och fruktlösa försök att nå ut via BoD gav vi till slut upp, och hittade istället Scandinavian Book (Lasertryck). Har hittills tryckt två böcker hos dem, och är mer än nöjda med hela hanteringen där. För oss som nybörjare i förlagsbranschen var deras hjälpsamhet guld värt, i stark kontrast till vad vi fick från BoD. Att priset dessutom var lägre gjorde ju också det hela ännu bättre.
Sen kan man ju fundera över om det egentligen funnits något annat i vår tillvaro än just skrivandet det här året. Tja, det har det väl kanske, men skrivandet har dominerat.
Varma sommarkvällar har vi kunnat tillbringa på vår numera inbyggda altan medan vi samtidigt drömt om fler sådana kvällar som hade varit möjligt om vi befunnit oss på sydligare breddgrader.
Att vara pensionär är onekligen ett heltidsarbete … eller nåt! Jag har kunnat kalla mig pensionär nu i mer än ett och ett halvt år, och jag har hittills inte haft en dag utan sysselsättning.
Mycket mer finns väl inte att tillägga om det här året, mer än att jag i sällskap med min fina kärlek nu går den vägen jag egentligen alltid velat gå. På alla plan!
Och vi ser, trots fortsatt Pandemi, det nya året med tillförsikt.
Andie Lindskog 