Skrivandet löper på i sakta mak. Vi har tillbringat flera kvällar på altanen med våra laptops. Medan Snezana går igenom Regntider, pendlar jag lite hit och dit i mitt skrivande. Än är jag i memoarerna, än i Ashas sten.
Det händer ärligt talat inte så jättemycket just nu, men det är ju en sann njutning att sitta ute och underhållas av fåglarnas sång, och då och då även få besök av rådjuren och deras lilla söta kid. De vågar sig förvånansvärt nära vår altan. Livet i skogen.
Veckan som inleddes med nationaldagen, blev också veckan då jag blev klar med den senaste och förhoppningsvis sista genomgången av Regntider. Lite stolt kan jag därmed konstatera att jag faktiskt lyckats skriva den tredje delen i serien om Thiramaar, och faktiskt få till en gedigen och väl sammansatt berättelse. Jag känner mig faktiskt rätt nöjd själv. Fram för allt eftersom jag lyckats bibehålla ungefär samma humornivå som i Eilaths hopp.
Under den här veckan har vi fått klart med bankgiro för förlaget, och dessutom har vårt konto hos Förlagssystem blivit klart. Nu väntar vi bara på att den årslånga konflikten ska bli slutgiltigt löst.
Lördagen ägnades åt ett besök på Katrinetorps landeri utanför Malmö, i en utflykt med fotoklubben.
Det som dock överglänser allt annat den här veckan, är att vi kunnat fira nio år som gifta! Tänk att det redan gått nio år sedan vi hade vårt bröllop på Blåsingsborgs gårdshotell på Österlen. Känslorna är precis lika starka idag som de var då! Kanske till och med starkare.
Nu när arbetet med Regntider för tillfället är ”ur mina händer” passar jag på att arbeta vidare med memoarerna, och dess nya upplägg. Det går lite långsamt, men å andra sidan tror jag det är klokt att ”skynda långsamt”. Upplägget så som det är tänkt nu, handlar om att bygga berättelsen på min tidigaste version av memoarerna, som faktiskt är i stort sett komplett. Problemet med den versionen är att den är strikt kronologisk och åtminstone bitvis kanske lite tråkigt berättad. Nu använder jag istället den som underlag och skriver en mer ”färglagd” version. Den här blir garanterat mer färgstark. Sen kan man alltid fråga sig hur intressant memoarer skrivna av undertecknad egentligen kan vara. Tja, de som känner mig på riktigt, kan nog intyga att det visst är en intressant berättelse. De som inte känner mig så väl, kan antagligen förvånas. Eller nåt!
En vecka med stigande värme har nått sitt slut, vilket fört det positiva med sig att vi kunnat tillbringa ganska mycket tid på altanen. Såväl med skrivande som även grillkvällar. Passande avslut på en sådan vecka är ju naturligtvis även frukost på altanen. Allt i en välgörande frihet!
Annars har den här veckan handlat en hel del om diverse administrativa uppgifter, såsom kontakt med Förlagssystem för upprättande av konto, kontakt med Bokinfo, kontakt med banken för anskaffande av bankgiro. Det arbetet kröntes på söndagen med våra namnteckningar på ett dokument som ska leda till att vi äntligen kan gå vidare så som vi vill.
Andra handlingar av betydelse har också varit aktuella den här veckan, då jag fick efterfrågade journaler från Region Skånes arkiv, vilket innebär att jag kan gå vidare i mina memoarer.
På allt detta fick jag min andra vaccinspruta på lördagen, så nu är jag fullständigt chippad, och torde därmed vara en öppen bok för myndigheterna. Om man får tro trashjärnorna som gottar sig i konspirationstankarnas snåriga träsk.
Och som en alldeles ypperlig extra guldkant på denna vecka, fick kärleken besked igår om att hennes novell kommit med bland trettio utvalda av flera hundra bidrag i antologin ”Bortom grinden”!
En fin vecka, alltså.
Vädret tillät åter altanvistelse, så det blev en grillafton med god grillmat. Därpå skrivkväll till ackompanjemang av fågelsång, en och annan vinande vind och då och då skottsalvor från den av kommunen utsända jägaren som ska reducera mängden råkor i området. Hmm.
Har idag fått mig tillsänt en intressant lunta som ger, delvis plågsamma tillbakablickar, som ändå förhoppningsvis kan bli till mer underlag till mina memoarer. Har för övrigt efterfrågat ytterligare information som kanske kan gräva ännu djupare.
Idag kunde vi parkera på altanen inför kvällsmaten, som blev lite enkelt i form av grillade kalkonbiffar från Ingelsta och klyftpotatis. Sen satt vi kvar där ute med våra laptops, för att ägna lite skrivtid i sällskap med skogens skönsjungande fåglar. Denna dag som många ägnar åt att fira mor. Det vill säga de som kunnat åtnjuta mors ovillkorliga kärlek.
För egen del blir det fortsatt arbete med memoarer, och även ifyllande av en beställning av handlingar som kan ge lite historiskt personligt underlag för det fortsatta arbetet.
En liten detalj som löper genom alla mina berättelser om Thiramaar, är hur folk kommenterar varje gång medicinkvinnan Ogdas namn nämns. Det går hela tiden ut på den förmodade tanken att hon nog fortfarande lever, trots att hon är väldigt gammal. Det här kom till första gången i den ursprungliga versionen av Gudarnas spira, då huvudkaraktärerna Kintara, Andor, Samus och Tobin första gången kommer till trollkarlen Cornizendo i hans bostad i det gamla uttjänta fyrtornet. Han ogillar att bli störd av främlingar, och manar dem att gå till medicinkvinnan Ogda. ”Jag tror nog hon lever fortfarande.” Eftersom ordningen sedermera blev ändrad, så att Eilaths hopp kom ut först, är det därmed också i den boken detta uttrycks första gången. Cornizendo säger till Elana; ”Gå till den gamla medicinkvinnan Ogda istället. Jag tror nog att hon lever fortfarande.”
Efter mängder med redigeringar har kommentaren ändrats åtskilliga gånger, men på ett ganska tidigt stadie fastnade jag för det där lite småroliga i att låta detta upprepas, kanske inte varje gång, men ofta när medicinkvinnans namn nämns.
Det har faktiskt till och med blivit så att jag har en idé till en kommande bok, som eventuellt kan heta ”Lever Ogda?”
Vi gick in i den här veckan med insikten om att en lösning är på gång i konflikten som stört vår verksamhet det senaste året. Det handlar om ett förlikningsförslag vi lagt fram tidigare, som då ratades totalt, men som nu när det börjar hetta till ändå tydligen smakar.
Annars har vi kört ett coronaanpassat medlemsmöte i fotoklubben, där vi samlades på tisdagskvällen för lite korvgrillning och fotosnack utomhus.
Kunde äntligen göra klart uppfästningen av segeldukstaket på altanen, efter leverans av ordentliga uppfästningsanordningar. Apropå ”altanbygget” är vi fortfarande helt inne på att inte handla hos Byggmax vid framtida byggprojekt.
För övrigt har den här veckan kretsat ovanligt mycket kring mina memoarer. Vid frukosten på torsdagen hade vi ett långt och konstruktivt samtal om hur det hela egentligen ska berättas. Som ett användbart underlag beslöts att jag även ska rekvirera handlingar som rör min ”historia”. Och som ett märkligt utropstecken kom samma dag en kallelse till ett spännande möte.
Som vanligt innebär skrivandet en hel del research, och att skriva om sitt eget liv tycks inte utgöra något undantag. Man får gräva i sitt eget minne, titta på gamla bilder och hoppas att fler minnen väcks upp. Eller fråga närstående som möjligen kan eller vill bistå med mer kunskap.
Efter en sådan vecka kändes det motiverat att fira under fredagen med sushi!
Och helgen ägnades ingående åt ny bearbetning av memoarerna, vilket i någorlunda klartext innebär en sammanslagning av tidigare skrivna memoarer och den delvis fiktiva romanen Förlorade år som jag skrivit på en tid.
Fyrtioåtta år! Eller egentligen är det nog över femtio år! Mer än 2,5 miljoner ord! Räknat på det antal ord mina båda böcker Eilaths hopp och Gudarnas spira innehåller, skulle detta motsvara ungefär mer än 14 000 böcker! Det handlar om min dagbok!
Ja, jag vet att det finns de som resonerar ungefär – du är min själ inte klok – eller som en tidigare sambo som ansåg det helt meningslöst att skriva dagbok. Men hon fann det ändå väldigt intressant och spännande att sitta och smygläsa min dagbok.
Varför skriver jag dagbok? Det hela började, tror jag, kanske så tidigt som 1969 eller möjligen 1970. Då handlade det om små korta noteringar i en skrivbordskalender. Men från den 1 januari 1973 började jag skriva inledningsvis för hand på A4 linjerat papper. Lagom till julen 1976 fick jag ta över fars gamla Underwood skrivmaskin, och började direkt skriva dagboken på maskin. Kostade även på mig att ”renskriva” den tidigare upplagan på maskin. Året 1987 köpte jag en elektrisk skrivmaskin, och i början av 1990 fick jag min första dator. Och på den vägen är det.
I skrivbordskalendern handlade noteringarna mest om kortfattade texter, som redogjorde var jag varit eller vad jag gjort. När jag så småningom gick över till skrivmaskin utvecklades det hela till emellanåt lite längre utläggningar om dagens upplevelser. Sen har det bara växt. Sen många år tillbaka innehåller min dagbok inte enbart redogörelser för dagens händelser. Mycket tankar och funderingar. Ibland debatterande texter kring aktuella ämnen. Många ställningstaganden. I princip allt som känns viktigt för mig.
Under flera år då jag var ensamstående fungerade dagboken som ett utmärkt bollplank. Där kunde jag ”diskutera” allehanda vardagsproblem och funderingar, i avsaknad av den där vanliga diskussionsmöjligheten man annars förhoppningsvis har i en relation.
Utöver allt detta är dagboksskrivandet ett ypperligt forum för skrivträning. Jag tränar min skrivhastighet och jag tränar rättstavning, rättskrivning och korrekta formuleringar. Samtidigt som jag får utlopp för mitt skrivbehov.
En spännande och lärorik del av skrivandet är all research! Nästan oavsett vad man skriver lägger man också ner väldigt mycket tid på research. Det är ju också självklart en viktig del i hela processen med att försöka skapa en trovärdig berättelse. Men samtidigt är det också så att man ofta hamnar i lite nostalgiska utvikningar. I synnerhet som nu när jag skriver på min delvis självbiografiska roman ”Förlorade år”. Några skilda detaljer jag behövde titta lite närmare på i det här fallet, var gamla anrika Kungsparken i Malmö, lika anrika Bekå vid Gustav Adolfs torg och en i sammanhanget lite udda detalj som handlar om dåtidens cigaretter. Närmare bestämt Philip Morris med kolfilter snyggt förpackat i en gråbrun ask av plast!
I sammanhanget konstaterar jag att inte minst Wikipedia är ovärderlig i sammanhanget. Och ja, jag brukar faktiskt efter bästa förmåga bidra då och då med en slant till Wikipedia.
Andie Lindskog 