Kategori: Författare

Släppt satsen, skrev mor med stenografi i sin dagbok den 7 oktober 1955. En notering som ganska tydligt talar för att hon gjorde vad hon kunde för att slippa få mig. När den formuleringen stod klar för mig, blev det en smärtsam bekräftelse på den känsla jag burit med mig i hela mitt liv, om att inte vara önskad, aldrig uppskattad och aldrig någonsin älskad av min mor. Men nästan lika smärtsamt har det varit då en del i min omgivning tagit min mor i fullständigt försvar och menat att det kunde handla om förlossningsdepression, och att det ska vara varje kvinnas rätt att själv välja att bli gravid. Ja, självklart ska det vara så. Men det hjälper ju knappast mig. Den här boken handlar om mig och mitt liv, och det som känns som numera bevisat faktum att min mor verkligen inte ville ha mig. Ett faktum som påverkat hela mitt liv. När mors ansträngningar att försöka stoppa graviditeten försvaras, kör man samtidigt fullständigt över mig och det faktum att jag aldrig fått uppleva kärlek från min mor. Som att jag bara ska svälja och acceptera för det är kvinnans rätt att välja om hon vill bli gravid. Oavsett vad hon ville så fick hon mig den 7 juli 1956, och som förälder är det ändå hennes skyldighet att ta sitt ansvar. Om hon upplevde förlossningsdepression, kan den ju ändå knappast ha följt henne i fyrtioåtta år där efter. Far å sin sida gjorde kanske en del för att förbättra situationen, men aldrig någonsin tillräckligt. Hennes motvilja mot mig hängde med så länge hon levde.

Den här texten är i sin nuvarande form ett ”utkast” till ett av de avslutande kapitlen i mina memoarer. Det kan tänkas att det kommer att göras en del justeringar eller tillägg. Men andemeningen är klar.
Tidigare inlägg i detta ämne;
Jag blev till – trots allt!
Ett oönskat barn
Livslånga bevis