Skrivandet för närvarande går sådär. Har gjort några försök med Morden i Thiramaar (femte romanen i serien), men det har bara blivit några kortare stycken. Det saknas konstruktiva idéer! Vi har skrivit och bearbetat årets julsaga inför den årliga träffen som ska vara nu på torsdag. Dessutom har vi dammat av och fräschat upp några tidigare julsagor, och publicerat som E-böcker lagom inför julen.
Har avverkat både medlemsmöte och styrelsemöte med fotoklubben den här veckan, och den viktigaste frågan att diskutera har varit den om lokalen. Alltså var vi framöver ska hålla till med våra möten. Tror vi har hittat en bra lösning.
För övrigt har det varit en relativt stillsam vecka, då vi också unnat oss att kolla in några filmer; A man called Otto, Finding Forrester och Gifted hands.
Och så har jag fått den årliga sammanställningen från Spotify över hur mycket musik jag har konsumerat, och vad jag lyssnat mest på. Har lyssnat i 95 694 minuter, på sammanlagt 9 736 olika låtar. Den låt jag spelat mest är Liberation av James Newton Howard. Det är musik ur den fantastiska miniserien All the light we cannot see som vi såg i vårt nyårsmaraton senaste nyårsafton. En serie som berörde, och som faktiskt levt kvar hela året som den bästa ”filmen” vi sett. Ja, trots att det alltså egentligen var en serie (cirka fyra timmar lång)
Det händer ju inte så värst ofta, men ikväll var vi faktiskt på bio. På vår lokala fina Florabiograf, och såg Gladiator 2. Hela tjugofyra år har gått sen första filmen med Russel Crowe i huvudrollen kom. En dramatisk och spektakulär historia, och del två ligger på samma nivå. Tyckte nog att första filmen var bättre, men har samtidigt ingenting att anmärka på den här. Drama och spänning och bra specialeffekter. Precis som i ”ettan” var musiken också bra, den här gången komponerad av Harry Gregson-Williams. Musiken i första filmen bar Hans Zimmers signum, och det var nog där och då som jag fastnade för hans komponerande.
Sen måste jag absolut framhålla Florabiografen i Sjöbo, som håller hög standard. Lagom stor, sköna stolar och bra ljud. Beundrade även konsten i foajén.
Tidigare inlägg om Florabiografen/Florabageriet i Sjöbo
Uppmärksammade att den gamla kultfilmen Easy Rider från 1969 gick på Netflix, och att det bara återstod några dagar innan den skulle försvinna därifrån. Så jag bestämde mig för att absolut se den igen. Vad jag kan komma ihåg har jag sett filmen två gånger tidigare. Första gången gissningsvis i mars 1971 och därefter den 11 juni 1978. Som ung på väg mot moppeåldern var jag kanske lite fascinerad av motorcyklarna. Men det handlade mer om friheten det symboliserade, snarare än själva motorcykeln. På samma vis som det sen blev för mig när jag fick min moped på sommaren 1971. Friheten att bege mig ut på Malmös gator och även vägarna på landsbygden runt stan på egen hand. Vet att jag inte riktigt förstod filmberättelsen då 1971, men inte så värst mycket mer 1978. Betydligt mycket mer nu. På sitt vis en lite sorglig berättelse om inskränkthet och fördomar.
Men nu har jag sett filmen för tredje gången – when I’m old and wise – och kan med musiken ur filmen, som är en stor del av styrkan med bland annat Byrds och Steppenwolf, sätta punkt och glädjas av att jag äntligen lite bättre har förstått berättelsen.
Vi har sett den femte Indiana Jones-filmen Indiana Jones and the Dial of Destiny!
För nästan exakt 42 år sedan, den 31 juli 1981, såg jag Jakten på den försvunna skatten. Det var en filmupplevelse långt över vad man fram till dess varit van vid. Spänning, action, en lagom portion humor och god fantastik. Uppföljaren Indiana Jones och de fördömdas tempel kom 1984. Personligen tyckte jag att den också var riktigt bra, men den levde inte riktigt upp till första filmens höga klass. Tredje filmen Indiana Jones och det sista korståget som kom 1989 med dessutom min manliga favoritskådespelare Sean Connery i rollen som Indys far, höll helt klart uppe klassen på filmserien. Efter den dröjde det nitton år innan fjärde filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike kom 2008. Och så nu alltså femte filmen, Indiana Jones and the Dial of Destiny, som vi såg på Flora-biografen igår!
Precis lika bra, lika spännande och actionfylld och med utsökt fantastik, knyter Spielberg och Lucas ihop säcken på ett alldeles ypperligt vis! Fem suveräna filmberättelser, där man dessutom har lyckats behålla samma skådespelare i huvudkaraktärernas roller genom alla filmerna.
Fortfarande ringer tidningen Veckorevyns recensents ord från augusti 1981 om första filmen i öronen – Den jävel som har tråkigt under den här filmen måste vara en dönick!
Det var faktiskt lite svag antydan till solsken när jag körde hemifrån lite före middagstid, men i höjd med Stenberget tätnade dimman på. I Malmö var det ganska tät dimma. Så pass att nästan halva Kronprinsen var mer eller mindre dolt. Hade skapligt med tid på mig, precis som jag brukar, så jag hann med en promenad på lite styvt en kilometer. Inte mycket att skryta med, men bättre än inget.
Lite uppdateringar till Belvida Bells hemsida hanns med här hemma på eftermiddagen. Kvällen avrundade vi med den för vår del kanske starkaste filmen i år – Skuggan i mitt öga – om den djupt tragiska händelsen den 21 mars 1945 i Köpenhamn! Blev extra gripande när vi först efter vi sett filmen insåg att det just idag är exakt 78 år sedan denna händelse!
Med någon form av influensa i kroppen som gör att den kreativa lusten och förmågan blir ganska återhållsam, är det utmärkt tillfälle att passa på och se lite filmer i stället. På två dagar har det blivit flera bra. A boy called Christmas En engelsk julfantasy, som berättade storyn, eller en variant kanske, på hur jultomten egentligen kom till. Den här varianten var onekligen lite annorlunda, om pojken som faktiskt heter Christmas, och som beger sig iväg mot Alvstaden dit hans far tidigare rest. En lagom lätt, eller tung, film med alla nödvändiga ingredienser för att göra den till just en sådan där fantasifull och mysig julfilm. Nätet En thriller med Sandra Bullock i huvudrollen. Nätet (The Net) är från 1995. Den handlar om en dataspecialist (Sandra Bullock) som hamnar i skottgluggen efter att hon hittat en diskett med information om en konspiration, och tvingas fly för att försöka rentvå sitt namn. Trots att datorer och datorprogram var just tydligt nittiotal, var den här filmen ändå väldigt bra. Man fick liksom försöka se över de där omoderna disketterna och alla kantiga datoranimationer som utgjorde de datorspel huvudkaraktären arbetade med. För storyn var spännande och riktigt bra. The Swimmer En film från i år, en sann historia. Det handlar om två systrar som simmar professionellt i Syrien. Men när inbördeskriget bryter ut där, tvingas de fly och hamnar efter en dramatisk flykt över Egeiska havet så småningom i Berlin. Där lyckas de få möjlighet att fortsätta sin simträning och yngsta systern Yusra Mardini får tävla i Rio Olympics i Brasilien 2016, för ”The Refugee team”. Förutom det gripande dramat som faktiskt är biografiskt, är det samtidigt en film som visar mycket realistiskt vad flyktingar går igenom i verkliga livet. En klart sevärd film. Blonde En fiktiv biografisk film från 2022, och ännu en berättelse om Marilyn Monroes allt för korta liv ständigt utnyttjad av den maskulina världen omkring henne. Aldrig sedd som något annat än ett sexobjekt. Filmen är lång, men beskriver genomgående enbart Marilyn Monroes liv som ren misär och framställer henne som ett bräckligt byte. Helt säkert var det just så det var, och helt säkert också det som ändade hennes liv alldeles för tidigt. Men man vill ändå tro att det funnits positiva stunder även för henne, och med en så lång film borde man kunna få utrymme för det, och därmed kanske ge en lite mer nyanserad bild av den ikoniska skådespelerskan. Kanske med det också visa på att h0n faktiskt inte alls var den där dumma blondinen, som Hollywood skapade. Även om filmen bildmässigt är väldigt vacker, och Ana de Armas är perfekt i rollen som Marilyn, blir det tyvärr enbart ännu en påminnelse om den maskulina världens hänsynslösa utnyttjande av människan Norma Jeane. Nick Caves och Warren Ellis suggestiva musik skapar för övrigt en perfekt ram till bilderna. Elton Johns text ur hyllningslåten Candle in the wind, ekar i huvudet; Hollywood created a superstar, And pain was the price you paid, Even when you died, Oh, the press still hounded you, All the papers had to say was that Marilyn was found in the nude. The House Enligt beskrivningen en animerad komedi! En stop-motion animerad antologifilm, som berättar olika historier som bildar en trilogi och som spänner över olika världar och karaktärer men utspelar sig i samma hus. Varje berättelse behandlar teman som galenskap, rikedom och jakten på sann lycka. En något märklig och lite bisarr berättelse, men samtidigt väldigt välgjord animerad film, och egentligen en rätt fängslande stoy. Troll En norsk fantasy-action-äventyr! Kan det va nåt? Absolut! Det här är riktigt bra. När man spränger i det norska berget Dovre för att bygga nya tunnlar, väcker man samtidigt ett uråldrigt troll som har varit instängt i tusen år. Paleontologen Nora Tidemann får i uppdrag att försöka få stopp på trollets bärsärkagång då han snabbt rör sig mot huvudstaden Oslo. Det är en annorlunda historia, som knyter an till gammal norsk folktro. Specialeffekterna är oerhört välgjorda, handlingen är spännande och lagom dramatisk samtidigt som det finns utrymme för en del lättsamma skämt. En självklar film för oss som älskar såväl äventyr som fantasy. Man får onekligen nästan lite känslan av ett nordiskt Jurassic Park, fast där dinosaurierna är utbytta mot uråldriga troll. Allt dessutom vackert inramat av norsk storslagen natur.
Vafan?! Nu kommer Star Wars-serien ”Andor” på Disney Plus. Andor är ju en av mina huvudkaraktärer i min humoristiska fantasy-serie ”Legender från Thiramaar”, och framför allt i ”Gudarnas spira”! Den boken började jag skriva på 1994! Kan jag stämma Disney för upphovsbrott … eller nåt?!
Så som läget är just nu, dagen efter vistelsen på akuten i Ystad, måste jag välja. Lungkapaciteten är tydligt fortfarande begränsad, vilket gör att allt, precis allt, är ansträngande. Det mesta av det jag har på min Att Göra-lista är skrivbordssysslor. Göra inlaga, bildredigering, fixa en del mejlkorrespondens, hemsidesarbeten, ekonomi och gå igenom en onlinekurs. Inga direkt ansträngande uppgifter. Men om jag ska syssla med detta, får det ta betydligt längre tid än vanligt. Att kunna syssla med dessa uppgifter är en del av min livskvalité. Att sitta och rulla tummarna har aldrig varit min starka sida, även om det numer fungerar alldeles utmärkt att göra det med mina artrosopererade tummar. Hur som helst så valde jag åtminstone idag att ha minimal aktivitet. Har tillbringat hela eftermiddagen i soffan, med katten bredvid, och tittat på gamla filmer. Först War games från 1983, som trots titeln inte är någon krigsfilm, utan en film om tidig datorspelsvärld. Spännande historia med lite nostalgikänsla med gamla floppydisc och telefonmodem av den modell där man tryckte fast luren i en klyka. Datortillbehör jag själv har arbetat med. Den andra filmen var däremot en krigsfilm, och som jag ser det, den film man absolut måste uppleva om man bara ska se en enda krigsfilm i sitt liv – Kellys hjältar från 1970. Sen den första gången gick på bio i Malmö har jag sett filmen säkert tio gånger på bio, och minst lika många gånger på video respektive dvd.
Gårdagens mulna väder drog ner lite på inspirationen. Men när vi hittade några SF presentkort, som vi nästan hade glömt bort, bestämde vi oss för att ägna denna kväll åt bio! Så det blev först filmen Ocean’s 8 med bland annat Sandra Bullock, Cate Blanchett, Rihanna, Anne Hathaway med flera.
Sen tog vi matpaus på La Croissant på Södra Förstadsgatan, och en ovanligt god räksallad.
Därefter film igen, men den här gången blev det skräck – A quiet place.
En helkväll på bio med andra ord!
Har de senaste dagarna arbetat med ett filmklipp!
Inledningsvis arbetade jag med att samla material och planera upplägget. Jag letade bilder, lämplig musik och planerade allmänt hur det skulle se ut. I förrgår var jag klar att börja skapa själva bildspelet. Då förstan blir jag varse att Windows MovieMaker inte längre fungerar! Att man helt enkelt tagit bort den! Alltså ställdes jag inför den verkligheten att allt förarbete skulle vara helt i onödan, jag kunde inte göra något bildspel! Nä min själ! Ursäkta uttrycket…
Följden blev istället att jag köpte programmet Magix Movie Maker, där jag dessutom kan få tips och lärdom av min kärlek som arbetat en hel del med just det programmet. Det kostade mig drygt 600 Skr men det kunde det väl vara värt. Ska ju bland annat även göra ett bildspel till RIFO 2018.
Sen spenderade jag det mesta av kvällen igår till att försöka få ihop ett bra bildspel. Hade kommit ungefär halvvägs, efter en rad svordomar och allmän frustration över att enkla funktioner faktiskt inte var så värst enkla, när plötsligt något händer och mer än hälften av mitt arbete bara går förlorat! Poff! Just like that! Då var jag beredd att avsluta alltsammans och helt enkelt lägga ner hela projektet.
Men… i morse när jag startade datorn körde Movie Makern igång med något slags automatik. Ungefär som om den ville säga; ”Hej! Ge inte upp! Det här klarar du!”
Och jo då… nu är bildspelet klart och redo för ”prov audition” på tisdag…!… cause I’m happy…
Andie Lindskog 