Ett stort plus med AI är de oanade möjligheter det innebär när det handlar om att skapa bilder, helt utifrån ens egna idéer och tankar. När jag skriver har jag oftast en klar bild av hur mina olika karaktärer ser ut. Att återge det i ord, på ett sätt så att det kan tolkas rätt av AI är inte alltid helt lätt. Ibland stämmer det inte alls. Men några som jag fått fram på sistone har blivit i det närmaste perfekta utifrån mina tankar. Tillåt mig presentera solgudinnan Lighla, dödsgudinnan Asha och hennes kära räv Tinker och ugglan Narvi, och så den där skymningsguden Herkes som trollkarlen Cornizendo ofta har irriterande problem med.
Julen ska ju vara glädjens tid, men ibland kan man tvivla. Förra julen förlorade vi vår fina Scrollan, och på det var vi dessutom drabbade av covid, så hela julfirandet fick styras om helt och hållet.
I år är det vår älskade Mogwais hälsa som känns osäker.
Försöker ändå lite grann fortsätta som vanligt. Det är ju så att livet ändå går vidare, eller måste ju göra det. Arbetet med Ashas sten är, i alla fall stundvis, ett bra sätt att skingra tankarna. Har ju äntligen lyckats få till ett bra underlag som känns tillräckligt gediget för att kanske rentav kunna leda ända in i mål. I samband med det har jag också lyckats få allt bättre kläm på det där med att skapa AI-bilder, vilket faktiskt är ett utmärkt sätt att få inspiration till fortsatt berättande text. Man får en bild av hur karaktärerna, och även miljöerna kan se ut, utifrån mina egna beskrivningar. Ibland stämmer det, ibland inte alls.
Denna dag har annars gått åt till en del handel, besök för lite efterkontroll hos Folktandvården, och en ny ”testobroms” hos Vårdcentralen.
Hoppas nu julen blir glädjefylld trots allt, och att inte ”Pia” blåser bort den möjligheten.
Situationen med Mims närvaro är ganska märklig. Mogwai accepterar för det mesta att han kommer hit och får mat. Vi serverar mat och ibland laktosfri mjölk längst ut på altanen, ofta medan Mogwai ligger och vilar i någon av stolarna. Ibland lyfter han lite slött på huvudet och tittar, men återgår ganska snart till att bara koppa av. Vid flera tillfällen har vi både hört och sett Mims jaga bort inkräktande katter, och Mogwai lägger sig aldrig i det. Det kan någon gång inträffa att Mogwai ändå kör iväg honom, lite så där halvhjärtat. Han kan till och med gå rakt förbi honom, nästan som om han inte ens existerade.
Det hela känns ganska märkligt, men samtidigt är det bra. Vi slipper riskera fler dyra veterinärkostnader för Mogwai efter slagsmål med grannskapets katter. Samtidigt kan vi ändå stilla vårt samvete en aning genom att vi faktiskt hjälper den här katten. Det kan med hänsyn till Mogwai aldrig bli aktuellt att Mims får komma in, och å andra sidan är han alldeles för skygg och försiktig för att det ens skulle kunna ske.
Vi blev faktiskt lurade! Mims har ett ganska feminint uttryck, inte så där särskilt stor, plus det faktum att Mogwai tycks, i stort sett, acceptera katten – så vi drog slutsatsen att det var en honkatt. Till slut fick vi dock se den bakifrån! Tydliga kulor talar sitt tydliga språk! Det är en hankatt! Men det här vänder ju helt upp och ner på allt. Hur kommer det sig att Mogwai ändå accepterar hans närvaro? Inga andra katter tillåts komma in på hans revir! Det här ställer ju också till det för oss, när det handlar om hur vi ska ställa upp för och hjälpa den här katten. Först och främst bör all hantering ske med försiktighet. Det här är Mogwais hem, och vi kan inte tillåta att den situationen äventyras. Så Mims får inte komma in i huset. I nuläget är katten möjligen lite försvagad av halvtaskig kost. Åtminstone är det vad vi gissar. Men vad händer om vi matar regelbundet så att han får förbättrad hälsa och rentav blir starkare? Kommer han då att försöka konkurrera ut Mogwai? Kommer det att leda till slagsmål mellan dem? Som det ser ut nu, kommer Mims när vi sitter på altanen. Han får mat i form av torrfoder, och ibland laktosfri mjölk. Men det är inte alltid Mogwai tillåter det. Ibland ligger han en bit ifrån och tittar medan Mims äter, men ibland går han bort mot skålen varpå Mims omedelbart flyr. Det är den respekten som finns just nu. Kommer den att bestå? Eftersom hjärtat säger att vi vill hjälpa den här katten, får det bli så att han får mat då och då. Det får inte bli någon vana, och uppenbart får han mat, alternativt skaffar mat även på annat håll. Sedan är det upp till Mogwai om han vill tillåta Mims närvaro. Det är ju faktiskt så att Mims uppenbart tagit på sig rollen att hålla efter inkräktare. Han jagar bort alla andra katter, medan Mogwai ligger på altanen och solar sig. Så länge det fungerar så, kan vi gärna bistå med mat. Och vi fortsätter att kalla honom Mims.
Vi vet egentligen ingenting om den här katten, mer än att hon har strosat här omkring i åtminstone ett års tid. Det är troligtvis en honkatt, med typiska feminina kattdrag. Att Mogwai accepterar henne, kan också vara ett bevis för att det är en flicka.
Efter att Mogwai blev sjuk våren 2022 till följd av – troligtvis – en klo eller huggtand i kinden högst troligt efter en fajt med just henne, har vi konsekvent försökt hålla henne borta härifrån. Men hon har samtidigt varit envis. Medan andra katter flyr mer eller mindre i panik när vi schasar iväg dem, har hon bara sprungit typ till tomtgränsen. Efter hand tycks dessutom Mogwai stegvis börjat acceptera henne. Alla andra katter jagar han konsekvent bort, men henne går han bara förbi. Vi har sett hur hon har legat och studerat honom medan han markerat revir, och så snart han gått därifrån har hon rullat sig i gräset där han har markerat. Det tolkar vi som ett sätt att säkra sig om hans gunst. Om hon har samma lukt som han, är hon inte farlig. Och taktiken tycks uppenbart ha fungerat. Hon har med det också kunnat komma närmare oss, och vi har till slut gett med oss. Hon får mat hos oss nu. Dock med en viss återhållsamhet. Det ska helst inte bli så att vi blir hennes enda försörjning. Hon är gissningsvis kanske någonstans mellan fyra och sju eller åtta år gammal, och är inte mager eller undernärd. På något vis har hon lyckats få mat på annat vis under tidigare år, och bör kunna fortsätta med det.
Hon är fortfarande ganska skygg, även om hon visst har vågat sig ganska nära. Men att försöka fånga in henne och ta henne till veterinären är inte aktuellt. Det skulle enbart riskera att rasera det förtroende hon lyckats få för oss. Att låta henne komma in i huset är inte heller aktuellt. Det är Mogwais hem, och vi har ingen aning om hur det skulle gå om vi tog in henne. Vi kan inte riskera att det ska uppstå någon konflikt där. Det är helt enkelt inte rätt mot Mogwai.
Vi hjälper Mims med mat, men i övrigt får hon fortsatt klara sig själv.
En enveten men samtidigt försiktig kattflicka har de senaste månaderna kommit allt närmare oss. Ja, vi vet inte med hundra procent säkerhet, men det mesta tyder på att det handlar om en flicka. Det var helt säkert henne Mogwai var i bråk med förra året när han blev skadad. Nu tycks de båda ha slutit fred, och det verkar till och med som att de båda samarbetar för att hålla vår tomt fri från andra inkräktande katter. Faktiskt ser det ut som att Mogwai helt har accepterat hennes närvaro. De kan till och med mötas nos mot nos utan något gruffande. På sistone har hon också börjat dyka upp vid vår altan där hon önskar vår uppmärksamhet. Vi har varit ytterst tveksamma kring hur vi skulle bemöta henne. Förståndet säger att vi borde ignorera henne, och låta ödet avgöra vad som är bäst för henne. Men hjärtats röst är starkare, och vi har lite försiktigt börjat ge henne mat. Långsamt vinner vi hennes förtroende, och med försiktighet försöker vi granska hennes ”skick”! Det är som sagt troligen en kattflicka, ålder är svårt att avgöra. Men kanske fyra-fem år. Mycket tyder på att hon är en klassisk ”sommarkatt”. Alltså en stackars katt som någon tagit hand om under sin semester, men när det varit dags att återvända till stan har man bara lämnat henne. Va fan … katter klarar sig väl alltid! Jo, hon har ju bevisligen klarat sig hyfsat hittills. Hur kan vi omöjligt veta, men det är tydligt att hon söker och önskar varaktig kontakt med någon som har hjärta att hjälpa henne. Vi har inte hjärta att undlåta att hjälpa henne. Så nu tampas vi för fullt med frågan hur vi ska hjälpa henne efter bästa förmåga.
Först och främst har vi ju Mogwai att tänka på! Han måste gå först! Men han tycks märkligt nog acceptera henne, och de förefaller till och med hjälpas åt att jaga bort andra obehöriga katter. Så det som gäller nu är att hon får mat och även tillskott av B-vitamin här. Sen gäller att vi måste planera och tänka ut en bra lösning inför hösten och vintern. Vi vet ju inte vilka åkommor hon kan tänkas dras med, och det gäller att hålla det på avstånd från Mogwai, och samtidigt hjälpa henne att bli fri från det.
Åter igen har Mogwai fått ett sår på kinden som orsakat en svullnad. Åter igen har vi fått ta honom till veterinär, där han fått dränage och antibiotika. Troligen handlar det om en konfrontation med någon katt i grannskapet. Precis som det gjorde i mars. Samma behandling med X antal dagar med tratt, och utegångsförbud. Vi passade på att handla inför nyår, som planerna i sista stund blivit oväntat förändrade inför. Och så har jag varit på Vårdcentralen för en femte injektion. Avbokad tid i Malmö har också blivit ombokad, så det blir en ny tur dit i början av året. Life goes on, after all.
I onsdags fick vi tagit dränaget. Såren har läkt väl, och dagen efter fick han slippa kragen. Men redan på onsdagskvällen visade han tydligt att han var i det närmaste frisk. Med stark stämma har han klagat högljutt över att han inte fått gå ut. Efter många om och men finner han sig dock till slut i att åtminstone få sitta vid öppet fönster, eller ännu bättre altandörr med nät. Det är ju bättre än inget. Men från att jag från lite drygt en vecka sedan i det närmaste trodde han var döende, har han tillfrisknat väldigt snabbt. Nu ska bara pälsen växa ut. Vår fina katt.
Andie Lindskog 