Sociala medier överflödas fullt begripligt nu av allt vansinne som sker där – in the land of the free and the home of the brave – och det är stundvis svårt att värja sig. Har ändå bestämt att jag ska försöka begränsa mig till att ta del av nyheter via mina tidningar Sydsvenskan och Ystads Allehanda, och möjligen en och annan nyhetssändning på radion. Men sen är det ju det här som når mig inte bara genom dessa kanaler, utan även flera andra, som handlar om det rena helvete som transpersoner i USA nu utsätts för. Ren förföljelse, och det gamla inskränkta och djupt kränkande snacket om sexuella avarter och pedofili! Jag blir vansinnig varje gång jag hör detta resonemang, som enbart handlar om att demonisera transpersoner. Personer som egentligen enbart vill leva sina liv i lugn och ro, som de människor de är. Först och främst – att vara transsexuell har ingenting med sex att göra! Det handlar helt och hållet om att uppleva sig själv egentligen tillhöra det andra könet. För min del kan det enkelt sammanfattas av en väns kommentar när hon fick kännedom om min diagnos – Du tänker som en kvinna! Det är i princip vad det handlar om! Sen när vi kommer till snacket om pedofili, så är det en sällsynt usel och oerhört inskränkt grov förolämpning, som enbart handlar om den anklagande sidans (oftast vita män i ålder 30 – 60 år) totala brist på vett och normalt förstånd! Alla som känner mig förstår nog att min enda kärlek är riktad mot min älskade fru! Men genom mitt liv har jag, i olika sammanhang, lärt känna väldigt många transpersoner, men även många lesbiska tjejer och gay killar. Och jag vågar dyrt och heligt intyga att ingen av dem är ens i närheten av pedofili! Detta hat och hets mot transsexuella, som lyckligtvis så här långt inte är fullt så omfattande här i Sverige, är fullkomligt obegripligt. Vad är det exakt hos oss som skapar detta hat?! Vem tar någon som helst skada av att vi är de vi är?! För egen del är jag exakt samma person, som jag alltid varit, och den enda skillnaden nu sen jag dragit undan de där förbannade gardinerna jag smugit bakom i hela mitt liv, är att jag är lite gladare och positivare.
Jag kan inte säga att jag är förvånad – det tycks liksom finnas i alla högerpopulisters DNA att hata allt som inte är höger. Allt som inte följer deras egna trångsynta världsbild. Ändå – den nya lagen klubbades igenom under förra året, och ska träda i kraft den 1 juli det här året. Och gång på gång hör vi SD-folk som kräver att lagen ska rivas upp. Argument?! Man menar att det behövs utredas mer, och att det har blivit en allt för stor ökning av unga som kommer ut som trans. Det i sin tur menar man beror på sociala medier där det uppmuntras väldigt mycket!
Först och främst – frågan som till slut ledde fram till att lagen äntligen kunde klubbas igenom, har stötts och blötts i närmare tjugo år! Frågan måste vara utredd vid det här laget. Den långa utredningstiden handlar i första hand om förhalning inom vissa politiska läger!
Den ”ökning” man menar har skett under inverkan av sociala medier, handlar helt säkert inte om någon påverkan eller uppmuntran. Det handlar helt och hållet om kunskap!
För oss som levt med transsexualitet (eller könsdysfori) långt före sociala mediers tillkomst är det ganska tydligt. Hade vi haft samma tillgång till kunskap och erfarenheter i ämnet då, hade vi säkert varit fler som verkligen ”kom ut” då också. Istället fick många av oss kämpa i åratal med frågeställningen inom oss själva om vad det hela egentligen handlade om. Så det sociala medier och internet i allmänhet gjort i sammanhanget, är att fler blivit medvetna och kunnat förstå sin egen dysfori. Det handlar inte om någon påverkan! Vem skulle ha nytta av en sådan påverkan?!
Till sist – vad är det som är så problematiskt egentligen med att många upptäcker sin dysfori i unga år?! Det är ju ändå inte så att man läser något på nätet, och bums rusar iväg för att få gjort sin transition! Det är mycket lång väntetid innan man ens får komma till utredning. Själva utredningen tar minst tre till fyra år. Den syftar ju till att på ett så säkert vis som möjligt utreda huruvida patienten verkligen har könsdysfori, eller om det rentav handlar om något helt annat! Först när allt detta är klart, kan det möjligen bli tal om operation.
Sen att själva processen med att byta juridiskt kön ska bli lite enklare, betyder ju ändå inte att man med en enkel registrering på Skatteverkets hemsida, plötsligt har en ny identitet. På det följer flera långa och tidsödande processer med att skaffa nytt körkort / ID / pass, och bank-ID och så vidare. Alla de ställen där ens personnummer finns registrerat, måste registreras om.
Så – till alla er som vill riva upp könslagen – allt handlar om kunskap! Skaffa er den innan ni uttalar er!
Ett av mina inlägg på min hemsida ( perabl . com) har plockats bort av Facebook, med motiveringen att de menar ”att det verkar som om jag försökt få gilla-markeringar, följare, delningar eller videovisningar på ett vilseledande sätt! VA!!??
Inlägget finns på min hemsida – rubrik ”Inre hamnen … sista stegen” och det är publicerat den 30 oktober!
Skulle väldigt gärna vilja ha en tydlig och vettig förklaring till hur Facebook kan göra sin bedömning på detta!
Jag brukar dela inlägg från min hemsida, och det finns inga ambitioner om att försöka få gillamarkeringar, följare, delningar etc. En sådan ambition skulle de i så fall kunna skylla mig för om jag gjorde samma inlägg direkt på Facebook också. Å andra sidan, om de verkligen gör den bedömningen på inlägg som jag delar från hemsidan – VARFÖR har de inte reagerat på mina tidigare inlägg?! Dessutom – om det nu är något fel med att få gilla-markeringar – Då borde de ta bort den funktionen helt. Varje inlägg, varje delning, kort och gott allt man gör på Facebook, kan ju generera Gilla-markeringar! På det här viset skulle ju hela Facebooks upplägg självdö!
Och i vanlig ordning är det omöjligt att överklaga, än mindre att kräva en vettig förklaring! Det här är bara totalt ologiskt!
Vad som dessutom gör det alldeles extra ologiskt, är det faktum att ALLA inlägg jag gör här på min hemsida, publiceras med automatik på den Facebook-sida jag har som heter Andie Bild & Ord! Där ligger inlägget kvar orört!!!
Idag fick jag hela mitt liv sammanfattat på en White Board-tavla. Det är ett av de ”nödvändiga” stegen för att jag ska få lov och leva mitt liv så som jag vill. Men vem har egentligen rätten att bestämma över hur du ska leva ditt liv?! Fundera på den frågan några ögonblick. Skulle du tycka det var ok om du inte tilläts vara den person du känner att du är, för att samhället har bestämt vissa kriterier som säger att du ska vara X eller Y? Det är grovt beskrivet vad det handlar om för oss som landar under diagnosen könsdysfori. Det är därför det blir så förbannat frustrerande att höra alla förståsigpåare som tar till de mest inskränkta argument för att stoppa lagförslaget som handlar om en lättnad i transvården! Fundera ett ögonblick … Om en sådan lag hade funnits lika länge som Sverige tillåtit könskorrigerande operationer, hade jag sluppit leva större delen av mitt vuxna liv bakom fördragna rullgardiner. Jag hade kunnat få ett ID som hade stämt överens med den jag är och upplever mig vara. Jag vet vem jag är – vad jag är – har vetat i stort sett hela mitt liv. Ändå har jag tvingats hålla mitt rätta jag undangömt av rädsla och skamkänslor, för att samhället är som det är, och har varit. Det krävs styrka att våga stå upp för sitt rätta jag. En styrka jag lyckats samla först de senaste tiotalet år. Det är jag oerhört tacksam för. Samtidigt känns det som att alla åren innan dess lite gått förlorade.
är en internationell dag som äger rum idag. Syftet är att synliggöra transpersoner och deras existens. Dagen handlar om att främja respekt, rättigheter och synlighet för transgemenskapen. För personer som inte själva är transpersoner kan det vara svårt, kanske till och med omöjligt, att fullt ut förstå och känna hur det är att leva som en transperson.
Att vara tvungen att dölja sin sanna identitet, att smyga bakom fördragna gardiner under hela sitt liv, är en börda som transpersoner ofta bär. Rädslan för att bli stämplad och att alltid bära med sig den osynliga etiketten “trans” kan vara överväldigande. Men när man äntligen vågar öppna gardinerna och visa sitt rätta jag, är det en lättnad som knappast går att beskriva med ord. Det vardagliga livet blir genast enklare när man inte längre behöver smyga, när man inte längre är rädd för att någon ska se vem man egentligen är. Och varje gång någon tilltalar en med ens riktiga namn, är det en bekräftelse på ens identitet och en känsla av att äntligen bli sedd och erkänd. Det är en känsla som är svår att förstå för dem som inte har upplevt det själva.
Internationella Kvinnodagen är det som gäller idag den 8 mars! Men egentligen skulle alla årets 365 dagar (366 i år och alla andra skottår) vara kvinnodagar. Den här dagen som kommit till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Det är sorgligt att det ens ska behövas! Och jag då?! Ja, jag har haft oturen att födas som motsatsen, men större delen av mitt liv har jag strävat och önskat att få tillhöra ”den andra sidan”. Jag har aldrig klarat av att identifiera mig med det manliga. Jag har alltid hatat när folk omkring mig benämnt mig som ”man”. Jag avskyr tillrop som ”hallå mannen” eller ”Andie my man” och så vidare. Eller ännu grövre, som det jag fick höra en gång på åttiotalet på min dåvarande arbetsplats; ”Du är fan den enda med tillräckligt mycket kuk för att kunna säga ifrån”! Jo, jag kunde säkert säga till ledningen på det jobbet exakt vad jag tänkte och tyckte. Har aldrig varit rädd för det. Men det handlade definitivt inte om vad jag har mellan benen. Snarare ett tänk om vad som är rätt och riktigt!
Kort och gott har jag alltid haft svårt att fullt ut kommunicera med män. Har aldrig klarat den manliga jargongen, och har alltid känt mig mest hemma i kommunikationen och umgänget med kvinnor. För några år sen då jag på allvar ”kommit ut” summerade en av mina kvinnliga vänner det hela klart och tydligt – du tänker som en kvinna! Det omdömet ser jag helt och hållet som en komplimang. Och även om jag inser att det finns biologiska kvinnor som inte alls gillar ”såna som jag” står jag ändå fullt och fast stadigt på barrikaden och hyllar internationella kvinnodagen, idag precis som alla andra år. Även om jag i grund och botten tycker det är sorgligt att denna dagen ens behövs.
Tror inte någon i min omgivning, eller företag och olika inrättningar som jag på ett eller annat vis har med att göra, inte har uppfattat att mitt namn är Andie Lindskog. Det är ju heller inte så att det enbart är ett namn jag valt ”lite på kul”! Det är registrerat som mitt juridiska namn på Skatteverket sen den 16 september 2021! Några andra namn existerar inte! På vissa ställen har jag själv fått anmäla ändringen, på andra har det skett med automatik. Och det har aldrig varit några problem! Med ett enda undantag! Hitta.se! Jag har skrivit till dem upprepade gånger och påpekat vad som gäller, men ingenting händer. Om man söker på mitt namn på Hitta.se får man upp mitt gamla namn. I den därpå följande beskrivande texten har de blandat ihop det, så att ibland står det mitt juridiska namn och ibland det gamla. De skyller på att de ”får uppgifterna från Skatteverket och ibland fungerar det inte.”
Men hur kommer det sig att alla uppgifter ändrades nästan direkt på Eniro, men Hitta.se klarar inte ut det? För mig känns det enbart som ren ignorans eller inkompetens! De kan lika gärna ta bort alla uppgifter om mig helt och hållet. Jag behöver inte Hitta! Söker man i Google på mitt korrekta namn, lär man utan problem kunna hitta till mig ändå!
Sen snart två månader tillbaka har vi kunnat handla juldekorationer på Dollarstore, tillsammans med en uppsjö Halloween-dekorationer! Det är väl snart en månad sen livsmedelshandeln började sälja julmust och vörtbröd. Och så då den där obligatoriska uppmaningen att ställa upp och mangrant kräva att vi vill ha kvar Kalle Ankas traditionella julafton! Och snart kommer självklart också kravet på att vi även fortsättningsvis ska få fira vår kära italienska Lucia! För vi är väl Svärjevänner?!
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Idag är det alltså Sveriges nationaldag. Att det är just detta datum är för att Gustav Vasa valdes till kung just den sjätte juni, för femhundra år sedan. Jag har ingenting emot att vi firar vårt land, tvärtom. Det finns väldigt många skäl att fira vårt Sverige, även om det finns vissa politiska avskräden som gör sitt bästa för att förstöra landet. Men vi kunde ju faktiskt valt ett annat datum. Det finns inte särskilt mycket av betydelse för vanligt folk förknippat med Vasa. I synnerhet inte för oss Skåningar. Eller något av de andra numera svenska landskapen som under Vasas tid var dansk mark! Bättre då att till exempel förlägga firandet till den 14 augusti, eftersom det var det datum år 1814 som markerade den sista dagen Sverige varit i krig, när vapenvilan mellan Norge och Sverige undertecknades. Vi skåningar borde ha fått nog av att hylla gamla feta svenska kungar, eftersom vi har tvingats stå ut med åbäket till häst på Stortorget i Malmö sen 28 juni 1896.
Andie Lindskog 