Inspirerad av positivt omdöme från testläsare, arbetar jag glatt vidare med Kalla mig Anna. Först ett kapitel som faktiskt får bli en ny inledning av boken. Det är just detta som är fördelen när någon utomstående får läsa vad man skrivit. Det kan ofta medföra nya fräscha idéer. Infallsvinklar och berättelser man själv kanske inte tänkt på. Handlingar som någonstans finns i mitt medvetande, men som kanske inte riktigt kommer fram i det jag skrivit.
Jag är så tacksam för den input jag hittills fått av testläsare, och jobbar vidare för fullt med mitt skrivande.
Det kan inte hjälpas! Har nyligen återupptagit arbetet med ”Ashas sten”, men idag fick jag ett omdöme och flera konstruktiva och väldigt bra förslag från en testläsare av ”Kalla mig Anna”. Så jag bara måste ta tag i den berättelsen ett tag till.
Dag två på Mikaeli marknad i Sjöbo. Till vår stora tillfredsställelse var tältet kvar när vi anlände på morgonen. Inga hårda vindar som slitit och dragit i det. Det stod faktiskt orört precis som vi lämnade igår. Särskilt tacksamt eftersom det här var första gången vi använde det. Mycket nöjd med konstruktionen, och sänder dessutom en särskilt tacksam tanke till vår italienska granne vid sommarmarknaden vid Häxans hus i augusti, som tipsade oss om det här tältet.
Dag två på Mikaeli var annars ganska händelselös. Kändes som att marknadens besökare mest var äldre människor som inte direkt längtade efter att få läsa humoristisk fantasy eller hbtq-feelgood.
Ändå blev även denna dag resultatmässigt ganska positiv, med hyfsat bra försäljning och även trevliga och givande kontakter, bland annat med några skrivande personer vi förhoppningsvis kan få ett samarbete med framöver. Likaså var våra grannar i tältet bredvid en positiv kontakt, med en skön blandning av bland annat ukrainare och kroater, som dels köpte några av våra böcker, och dessutom bjöd de på kaffe som satt fint i den kyliga oktobervinden. De var ännu ett bevis för att folket i det där uställningstältet ett par gångrader bort från vårt, som pryddes av den där illasinnade karaktäristiska blåsippan, faktiskt verkligen inte har någon förankring i verkligheten.
Kort och gott kan vi konstatera att Mikaeli marknad i Sjöbo blev en givande men stundvis kylig marknad, som åtminstone vi kan vara nöjda med.
Idag var det dags att delta för första gången vid Mikaeli marknad i Sjöbo. Jag har alltid trott att det kostade en förmögenhet att ha försäljning här. Men icke! Det var faktiskt till och med så att vi hade kunnat stå och sälja böcker även på Sjöbo marknad. Det var dock lite för kort varsel, så det får vi väl vänta med till nästa år. Nu är i alla fall dag ett avklarad, och man får helt klart vara nöjd med resultatet. Det här blev dessutom premiär för vårt eget utställningstält. När vi köpte tältet, hade det just hunnit bli ”off-season” så tältsidorna var slut! Så det får vi vänta med till våren nästa år. Så vi fick klara det med en provisorisk lösning med några gamla presenningar istället. Bara att hålla tummarna nu att allt står kvar intakt i morgon bitti,
Blev en del sysslor i verkstan idag. Började på att lasta ur släpet efter helgens bakluckeloppis, och placera in de återstående loppisprylarna. Nu blir det lite ”loppisvila” till frampå vårkanten. Antagligen. Passade även på att konstruera en hylla till vårt skrivbord, att placera sammanlagt fyra datorskärmar på. Dessutom även en del förberedelser för den kommande helgens engagemang. Plus en del annat verkstadspyssel.
Recension av Ingrid Brink, skrivpedagog Skillinge 20 september 2023
Sommaren vid Skärsjön är den andra boken i en trilogi skriven av författarna Andie och Snezana Lindskog. Boken inleds med ett brev mellan de två älskande kvinnorna Elsa och Britta.
Boken handlar om den kärlek som de båda kvinnorna upplevt sedan de träffades som flickor och växte upp som systrar under den första hälften av 1900-talet. Den berättar om hur syskonkärleken mellan fosterdottern och dottern till en relativt välmående familj förändrades och växte till en kärlek mellan två vuxna kvinnor. Vi läsare får följa med och kryssa mellan problemen som en sån relation betydde på den tiden i en liten ort. Vi blir delaktiga i smusslandet, hemlighetsmakerierna och den förtvivlan det innebar för de båda innan de äntligen vågade erkänna för sig själva och lite senare för den andra att det var kärlek de kände. Det är inte lätt ens för en medveten ung människa att reda ut begreppen när det gäller en sån komplicerad relation som två nästan-syskon och en förälskelse. Är man syster eller någon man ”får lov” att älska? Flickorna blev goda vänner med ett par trevliga pojkar som gått igenom samma problematik och de fyra började planera för en framtid tillsammans. En framtid där samhället kunde acceptera dem och samtidigt ge dem möjlighet att leva med sin kärlek. Eller fanns det ingen framtid?
Boken går långsamt fram i handlingen, händelserna kan vid ett första ögonkast förefalla lite för vardagliga och för enkla för att stötas och blötas. Man tänker lätt att här frodas ingen dramatik. Men då har man bedragit sig! Jag upptäckte att det är just den här grå vanligheten, den lugna lunken, som gör boken så fascinerande. Den är en uppfriskande bit av debatten idag som alltid handlar om det extrema, de dramatiska ”fallen”, ”offren”. För mig som heterosexuell är de homosexuellas problem långt borta. En djupare kontakt med problem som de här fyra unga har tampats med låg och ligger långt borta från min egen verklighet. Jag är utlämnad till den offentliga debatten och det som går att läsa i tidningar och media. Men det vi behöver är att bli påminda om den vanlighet och värme som rätt och slätt helt vanlig kärlek innebär. Och att den homosexuella kärleken på det viset inte är speciell när man jämför den enligt normen. Boken är en skildring av kärlek rätt och slätt. En vanlig kärlek med klänningsfållar och matsäckskorgar, med förlovningsbestyr och ”vad ska grannen tänka”. Precis så som livet, är även den här kärlekshistorien långsam och stadig, en berättelse om hur man kommer över stora trösklar i livet, hur man löser oöverstigliga problem genom att bara vara och se tiden an.
Snezana och Andie har lyckats, med sin lite långsamma berättarstil, fånga just detta. De har på ett fint och äkta sätt fångat tidens långsamhet, den tidens språkbruk och tankesätt både hos de två paren och deras närmaste omgivning. De ger en mycket trovärdig bild av hur den kunde upplevas i ett samhälle där det inte fanns någon plats alls för homosexuell kärlek. Jag tycker också att just deras sätt att berätta, här och i den tidigare utgivna boken i trilogin, är ett tungt vägande argument i den stora debatten som förs på nutidens mediabarrikader. Kärlek är kärlek oavsett läggning och preferenser. Med alla problem och hinder, men MED glädje och värme. Jag väntar ivrigt på den tredje boken!
Varför utsätter man sig egentligen för det här? I slutet av sjuttiotalet arbetade jag seriöst med en framtidsvision om en annalkande istid. Efter en hel del flitigt researcharbete och även seriöst coach- och korrekturläsande av en etablerad författare vars omdömen var väldigt uppmuntrande, stannade hela projektet ändå upp. När sen han dessutom dog, trist och oförberett, gjorde min framtidsvision samma sak. Gled över i lite enklare berättarbanor som gick ut på att skriva kåseriliknande berättelser om mina katter. Blev en del sådana förvisso, och en del blev också publicerade i en medlemstidning för en skånsk kattförening. Fanns seriösa planer på att faktiskt skriva en bok om min katter, med lite inspiration av Doreen Toveys Katt i huset och Katter i maj. Men även de planerna dog ut. Inte förrän världen Thiramaar uppstod en snöig februarikväll 1994 kom mitt skrivande igång på allvar. Ändå tog det många år innan det verkligen blev något av det. Men idag har den världen gett liv åt tre romaner och hittills fyra noveller. Och mer är på gång. Ändå kunde jag inte nöja mig med det. Med en rörig och stundvis problematisk uppväxt kände jag mig tvungen att försöka bearbeta allt skit som funnits historiskt i mitt liv, vilket resulterade i min självbiografi Idag kan det kvitta. Det ena ger det andra, och med den hade jag också fått smak för det här med feelgood och lite lokalhistoria. Det är väl därför jag står där jag står just nu … eller sitter …klämd mellan flera totalt skilda världar. Malmö genom mina memoarer och den delvis fiktiva romanen Kalla mig Anna, som dessutom lite oväntat lett in mig i betraktelser av sjuttiotalets Marocko, av alla ställen, till min totalt fiktiva världsdel Thiramaar. Fan vet … det kanske hade varit enklare om jag nöjt mig med kattberättelserna. Fast nää … det här är ändå mycket mer spännande!
I går kväll blev jag klar med genomgången av Kalla mig Anna. Nästa steg nu är att den ska ut till testläsare, för att kunna få lite input om berättelsen håller, och om den är intressant. Kort och gott om den är läsvärd. Min förhoppning är givetvis att det här är en hållbar och spännande och gärna gripande berättelse. Återstår att se!
Arbetade vidare med mitt romanprojekt ikväll, och känner mig onekligen ganska nöjd eftersom jag faktiskt kommit en bra bit på vägen mot slutet! Det här handlar ju om genomgång efter att råmanuset blivit klart, och nu ska det helst ”färgläggas” och förbättras så långt möjligt. Behöver arbeta på för jag har två testläsare som väntar på att få ge sig på läsningen under den kommande veckan. Och jag har sagt det förut men det tål att upprepas – det har utvecklats till ett riktigt spännande manus att arbeta med. Inte minst när det handlar om all research. Och så den här inblandningen av både engelska, franska och italienska. Spännande!
Anna har landat i Casablanca! Ja, alltså … det handlar om min karaktär i mitt pågående romanmanus. Hur intressant är då detta för ”gemene man”? Förmodligen inte alls. Men jag vill bara med detta säga att det här manuset har öppnat helt andra vägar i mitt skrivande, än jag någonsin tidigare ens kunnat föreställa mig att jag skulle hitta in på. Nej, jag har inte gett upp fantasy! Absolut inte! Men det här är en berättelse som också ligger mig varmt om hjärtat, och den medför långt mer research än jag kunnat förvänta mig. Spännande och intressanta detaljer att söka fakta om, som till exempel sjuttiotalets Malmö, där jag förvisso av naturliga skäl besitter en hel del kunskap. Men även Casablanca under samma tid, vilket bland annat också medför att jag behövt kolla upp så skilda saker som vilka flygmodeller man använde då, typ av resväskor eller aktuella böcker! Kort och gott – att vara romanförfattare är både spännande och lärorikt.
Andie Lindskog 