Idag blev jag klar med den andra genomgången av Dödsgudinnans sten – det vill säga min fjärde roman i serien Legender från Thiramaar. Nu har manuset flyttat över till Snezanas dator, där hon kan kasta sig över den och kritiskt granska berättelsen. Det känns onekligen som att berättelsen i det stora hela är komplett, även om det absolut finns utrymme att växa ytterligare. Vilket jag tror att den kommer att göra. Men nu närmast ska jag tillfälligt lämna Thiramaar, och istället tillbringa några dagar vid Skärsjön.
Vi åt en god soppa igår kväll. Inget ovanligt i det. Med min fina kärlek är jag bortskämd med god mat varje dag. Idag landade jag på Espresso House vid Kvinnokliniken i Malmö, för en hett efterlängtad frukost. Detta eftersom jag inte ätit något sedan gårdagens soppa, vilket var påbjudet då jag skulle lämna blodprover med krav på fastande nu under förmiddagen. Eftersom jag sen hade en tid på Hudkliniken tvärs över gatan på eftermiddagen, fick jag några timmars lugn att skriva. Kändes välbehövligt efter de två senaste dagarnas intensiva arbetssituation. Eller vad man ska kalla det. Som snart fyra år som pensionär vet jag mer än väl att resonemanget att man har mer att göra som pensionär än man någonsin haft under alla åren man arbetat, absolut inte är en klyscha.
Det har handlat om författaravtal att administrera, E-böcker att producera och publicera, uppdatering av Belvida Bells, fotoklubbens och samfällighetens hemsidor och slutfasen av månadens ekonomi. Bland annat.
Sen är det ibland en utmaning att sitta på offentliga fik och skriva. En del människor är väldigt högljudda i sina samtal. Och så finns ju de där som aldrig kan släppa sin mobiltelefon, och på fullt allvar tycks tro att alla runt omkring inget hellre vill än att få höra deras högljudda och långvariga telefonsamtal. Till råga på allt med högtalaren påslagen, så man får ta del av rösten i andra änden också. Försökte med lurar i öronen lyssna på ”egen musik”. Men det fungerade inte, eftersom Coffee house spelar musik i högtalare och en av dem hängde rakt över mig, och telefonisten satt vid bordet bredvid. Det blev faktiskt mest rörigt. Men – han lämnade ju fiket till slut.
Fick trots allt ändå gjort en hel del med Dödsgudinnans sten, då jag kanske ändå har rätt god förmåga och koppla bort en del störande ljud.
Fortsatte korrekturarbetet med Dödsgudinnans sten under kvällen. Förutom rent korrekturarbete handlar det nu också om att försöka få till lite mer ”färg” i berättelsen. Det kan handla om tillägg som beskriver hur det gamla fyrtornet som trollkarlen Cornizendo och hans älskade Belvida Bell bor i tillsammans med kattan Olivia och hennes små busiga ungar, en gång kring förra sekelskiftet blev ledigt. Även några ord om trollkarlens utbildning vid fakulteten för elementarmagi vid Camyrlins Magiska Akademi.
Eller hur dödsgudinnan Ashas hjälpreda Hano slarvat och råkat tappa den viktiga stenen Klash Nema.
Eller hur Kawokfloden strax innan den når ut till västkusten där landskapet planar ut så att floden tappar fart, och till sist med knapp nöd orkar rinna ut i den lilla sjön. Med resultatet att det blir sumpig illaluktande träskmark.
Allt typ onödigt men intressant vetande, som onekligen fyller en färgläggande funktion för själva berättelsen. Och det är ju det som räknas.
I berättelserna har världen Thiramaar funnits i evighet … eller nåt. Vi har ju sett berättelser som sträcker sig åtminstone mer än tvåtusen år tillbaka i tid. Men det handlar ju egentligen bara om när människorna dök upp där. Det vet ju alla att kaldinierna funnits där i alla tider. Men oavsett hur det nu än är med det, så är i alla fall berättelserna om den här världen yngre än så. Trots att de nu faktiskt fyller hela trettio år!
Den 19 februari 1994 skrevs de första berättande raderna om Thiarien, som ju är ett av länderna i den här världen. Då i form av första kapitlet till Gudarnas spira, boken som skrevs först, men vid utgivningen ändå blev bok nummer två.
Idag blev jag klar med korrekturgenomläsningen av Dödsgudinnans sten! I klartext betyder det att jag nu ska påbörja andra korrekturomgången, som främst handlar om att färglägga och inte minst tillfoga mer humor och lite fylligare berättelse. Därefter är det dags för Snezana att ta över. I nuläget motsvarar boken cirka 265 sidor. Egentligen i minsta laget, men den är ju som sagt inte färdig.
För övrigt avrundar vi en relativt stillsam vecka som mest handlat om skrivande, färgat hår, tandläkarbesök och träff med några av våra bästa vänner. Och nu går vi in i en vecka med mer skrivande, epilering och dessutom årsmöte med fotoklubben. Och så ska vi klippas.
Igår gick det trögt med skrivandet. Fick bara åstadkommit ett enda kort avsnitt, och heller inte mycket korrekturläsning. Idag tycks det dock fungera betydligt bättre. Men så har också ett av avsnittet handlat om en av min favoritkaraktärer – medicinkvinnan Ogda – som fortfarande lever – och inte minst hennes busige kattunge Oliver. Det är onekligen också så att jag blir lite inspirerad att kanske framöver återuppta de där katthistorierna jag skrev på åttiotalet, och försöka göra något nytt och bättre av dem. Men – inte nu! Nu är det Asha, Ogda, Belvida Bell, Cornizendo och kaldinierna Robia och Neibi som gäller. Nu är det Dödsgudinnans sten som ska bli klar! Härligt lördagsnöje, med kärleken hela tiden vid min sida! Va?! Sa nån Mello? Varför det?
Arbetet går vidare med korrekturarbetet av Dödsgudinnans sten, och parallellt med det fortsätter jag även söka AI-bilder för att få en bild som typ ”underlag” för hur det ser ut i min Thiramaar-värld, och likaså hur de olika karaktärerna ser ut. Allt blir lättare att beskriva i ord om man har lite bilder. Nu har jag till exempel en klarare bild av hur Elana ser ut, eller Thiariens näststörsta stad Camyrlin. För att inte tala om Kracaastska Kompaniet. Apropå Thiramaar har jag så smått börjat förbereda för ett lite speciellt jubileum. Mer om det i slutet av nästa vecka!
Sen har det handlat om en del andra spännande bokprojekt också under den här veckan. Några nya intressanta avtal på gång, samtidigt som vi ser i statistiken att det var ett klokt drag att ta in en truecrime-roman i vår utgivning. Mogwais strävan efter att bevara och helst utöka sitt territorium fortsätter att ställa krav på oss. Ja, visst vore det enklare om han fått förbli innekatt – men det började bli allt mer påtagliga problem med det. Omgivningens katter som rörde sig fritt utanför vår bostad, blev mer och mer påfrestande för hans eget behov av dominans. Han började visa tendenser till att vilja märka revir inomhus!
Vad mer då? Jag har varit ännu en tur till Slottstaden i Malmö, där det var ganska slående hur lugnt och stillsam Regementsgatan blivit nu med vissa delar avstängda, till följd av det kritiserade ombyggnadsprojektet för den nya monsterbussen. Viktigaste händelsen den här veckan var dock ett meddelande jag fick under onsdags kvällen, som på sätt och vis kan symboliseras av min självporträttsbild i fotoklubbens månadstävling, som jag fick en förstaplats med. Den är ju ett montage som k0m till efter att vi gjort omslaget till mina memoarer.
Säger som Terry Pratchett – Vi lever i spännande tider.
Har ägnat söndagskvällen och även en bit av natten mot måndag åt korrekturarbetet av Dödsgudinnans sten. När jag var klar med råmanuset hade jag en liten känsla av att boken var lite väl tunn. I jämförelse med de tre tidigare utgivna böckerna i Thiramaar-serien, skulle den här boken vara ungefär hälften så tjock. Det är dock ingenting som direkt oroar mig, eftersom jag har flera kapitel som är fulla med ”stolpar” med vad som ska hända. Och det finns en hel del kvar att berätta. Det första jag gjorde när jag påbörjade korrekturarbetet var att plocka bort två kapitel på totalt mer än tusen ord. Efter dagens arbete har jag kommit upp till nästan samma totala antal ord som jag hade innan de kapitlen ströks! Så boken kommer helt säkert att växa till ungefär samma storlek som sina föregångare.
Andie Lindskog 