Häckeberga – så otroligt många barndomsminnen jag har med den skogen.
Året runt under alla årstider besökte vi den. Lek, promenader, bocciaspel, skidåkning, skridskor och tefat.
Ändå – Häckeberga kvarn har jag aldrig sett. Förrän nu när en av våra kreativa medlemmar i fotoklubben drog igång en utflykt dit, denna kyliga men mestadels soliga novembersöndag.
Triggade till och med igång lite skapelselusta!
Tack Camilla i Sjöbo Fotoklubb!
Idag kom RSF Årsbok 2023 och jag kan lite stolt konstatera att en av mina bilder – Follow me son – finns med bland totalt 108 utvalda bilder från Sveriges sammanlagt 134 klubbar anslutna till Riksförbundet Svensk Fotografi. Men samtidigt kan jag ju också fundera över varför inte fler av Sjöbo Fotoklubbs medlemmar skickar in bilder! Att döma av våra månadstävlingar och årstävlingen bland annat, så finns onekligen potentialen.
Efter en lite för varm dag blev kvällen desto ljuvligare. Med fåglarnas sång, och Mogwai som sitter och vakar över SIN trädgård, sitter vi själva och skriver. Och mellan varven leker jag lite med AI-bilder, med varierande resultat. En del bilder blir faktiskt riktigt bra, andra inte.
Annars har dagen mest ägnats åt att uppdatera tidigare utgivna e-böcker, som visat sig behöva vissa justeringar. Var ju faktiskt en aning svalare inomhus.
Under fredagen (15 oktober 2021) har jag fått nöjet och äran att ha ett författarporträtt i Facebook-gruppen Fantasykammaren.
All form av publicitet är värdefull. I synnerhet nu när min tredje humoristiska fantasyroman snart kommer ut!
Här följer porträttet, som publiceras i sammanlagt sex delar under dagens lopp.
VEM ÄR PER ANDIE LINDSKOG?
Idag har jag fått äran att berätta om mitt skrivande här i Fantasykammaren. Jag är pensionär sen mars 2020, och har med andra ord full frihet att göra vad jag vill. Det mesta av min tid används för skrivande och bildskapande. Jag har skrivit i nästan hela mitt liv, och sen tidigt sjuttiotal har jag skrivit dagbok. Bara den omfattar i dag närmare tre miljoner ord.
Jag debuterade i oktober 2019 med ”Eilaths hopp” som är första delen i min humoristiska fantasyserie ”Legender från Thiramaar”. I samma serie kom andra boken ”Gudarnas spira” i juli 2020, och under hösten 2021 är planen att ”Regntider” som är den tredje boken i serien ska komma ut.
Jag har redan påbörjat den fjärde delen, som går under arbetsnamnet ”Ashas sten”.
Utöver detta har jag medverkat i fyra olika novellantologier, samt en femte som kommer inom kort.
Som författare kan jag med stolthet konstatera att jag har jämförts med storheter som Tolkien, Terry Pratchett och Tage Danielsson, och då handlar det såväl om berättarandan som själva upplägget av min egenhändigt skapade fantasyvärld. Inte minst humorn, ironin och samhällskritiken är företeelser som lovordas bland recensenterna.
NÄR JAG INTE SKRIVER
Skrivandet upptar nästan all vaken tid numera, och förutom mina berättelser i fantasyvärlden Thiramaar samarbetar jag med min kärlek Snezana i en rad olika andra projekt. Det handlar bland annat om några romaner vi skriver tillsammans med HBTQ-tema. Dessutom arbetar jag för fullt med mina memoarer.
Men utöver skrivandet ägnar jag mig åt fotografering och bildskapande. Har gjort en hel del bildkonst, som jag kallar Fantasy Art, vilket skapas av egna bilder och även en och annan gratisbild från nätet.
Samtliga omslag till mina böcker är skapade i den andan av Snezana och mig.
Sysslar en del med hemsidor också, och hanterar förutom mina egna även några sidor på uppdrag åt föreningar och privatpersoner.
VÄRLDSDELEN THIRAMAAR
När det allra första kapitlet påbörjades fanns världen Thiramaar mest i tankarna. Det var dessutom inte ens en ”värld”. Det handlade inledningsvis enbart om ett land – Thiarien. Men redan innan första kapitlet var skrivet, hade jag insett att en karta var nödvändig. Helt enkelt eftersom Gudarnas spira, som egentligen var den bok jag började med, kretsar kring Andor, Kintara, Tobin & Samus resa runt i hela landet. Så jag ritade upp en godtyckligt formad landyta med enkla pennstreck, och markerade sedan inledningsvis byn Forsthal, där den berättelsen tar sin början. Därefter har orter, skogar, sjöar, berg och så vidare växt fram allt eftersom berättelsen krävt det, och är helt och hållet skapade i min vilda fantasi. Det finns sex länder i den här världen, åtminstone för tillfället. Man vet aldrig om det i framtiden kan komma att behövas fler länder. I så fall får jag ”upptäcka” (skapa) fler. När jag inledde skrivandet av ”Regntider” behövde jag en större ö som jag ritade till utanför Thiariens östkust. Så föddes den gamla vulkanön Magua. Det mesta av mina berättelser utspelar sig i Thiarien, och i första boken ligger stor del av handlingen även i grannlandet Matrurien.
Så småningom har kartan omvandlats i Photoshop till en mer detaljrik skapelse, och finns med i böckerna.
KARAKTÄRERNA
Jag har så här långt 75 namngivna karaktärer i mina berättelser. Därtill 21 olika gudar. Utöver människorna i den här världen finns även småfolket kaldinier. Det är, skulle man enkelt kunna uttrycka det, små människor. De når vanliga människor ungefär till knävecken. De är oftast begåvade med extra stora näsor och har därför också väldigt bra luktsinne. De har även förmågan att kommunicera med djuren och betraktar dem som sina vänner, och är därför icke köttätare. De lever i skogen, och undviker så långt det är möjligt all kontakt med människor. Trots det är de ändå ofta behjälpliga till människorna, och historien är full av berättelser om hur kaldinier på olika sätt räddat människor ur knipor. Deras egna språk förekommer i vissa avsnitt i mina berättelser också.
Flertalet av mina viktigaste karaktärer är starka och företagsamma kvinnor, och det speglar min syn på vår egen värld, som helt säkert hade varit en betydligt bättre plats om kvinnor haft större inflytande.
KÄRLEK, INSPIRATION OCH NÄRA SAMARBETE
Min främsta inspiration är det nära samarbetet jag har med min kärlek Snezana. Mitt skrivande fick en ordentlig skjuts framåt när vi träffades. Vi hjälper varandra hela tiden med våra texter, både med idéer och korrekturarbete. Våra dagar brukar börja med samtal vid frukostbordet, som ofta leder fram till idéer och uppslag kring hur man kan gå vidare i en aktuell text. Sen är det ju naturligtvis väldigt befriande att leva tillsammans med en människa som känner en ut och in, och som har samma passion för skrivandet och bildskapandet. Vi löper aldrig risken att någon av oss är irriterad för att man hänger över datorn.
Jag har påbörjat den fjärde boken om äventyren i Thiramaar, och har så här långt noterat idéer till ytterligare fem kommande böcker. Kanske fler. Jag har som sagt skrivit i hela mitt liv, ända sen jag första gången kunde forma ord med en penna, och lär fortsätta så länge jag är kapabel.
Naturligtvis finns det drömmar kring skrivandet, och en önskan att en dag kunna slå igenom stort. Fantasin är det nog inga större fel på, så jag hoppas och väntar på att Steven Spielberg eller George Lucas ska höra av sig.
Gläder mig och sträcker lite stolt på mig när jag kan konstatera att min bild med sin tredje placering, liksom Snezanas bilder på andra och fjortonde plats bidragit till att ge vår klubb Sjöbo Fotoklubb första platsen i årets upplaga av Närkampen. Den tävlingen vi varje höst kör i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Ett stort grattis till oss alla som bidragit till klubbens framgång! Ett bra bevis för att vi verkligen kan!
Veckan inleddes med smältandet av resultatet från kyrkovalet, där vi glädjande kunde konstatera att högerkrafterna fått stå tillbaka. Även om jag personligen inte är medlem i Svenska Kyrkan känns det som en innerlig lättnad att högerdårarna inte fått inflytande.
En stor del av den här veckan har dessvärre dominerats av tjafs med en person inom fotovärlden som tycks sätta sig själv på väldigt höga sadlar och klagar på mig för att jag ogillar hans arroganta stil, som han hävdar inte är överensstämmande med verkligheten, vilket han förtydligar genom att ryta åt mig att jag ”för helvete inte ska kalla honom arrogant, för då har jag pissat i skåpet”! Ja men tack för den bekräftelsen! Konsekvensen av detta är den enda naturliga – det är helt slut med alla fortsatta kontakter från min sida! Jag behöver verkligen inte bufflar i mitt liv.
Annars har den här veckan flutit på i mestadels stillhet. Har reagerat negativt över det faktum att Dollarstore redan nu i september börjat sälja juldekorationer. Inte undra på att man allmänt är rätt trött på allt som har med julen att göra.
Kan också konstatera att det fortfarande finns en hel del att röja upp efter samarbetet med det tvivelaktiga förlaget. Det i sin tur har lett mig fram till lite skrytsamma texter vad mitt författarskap anbelangar både på Instagram och på Facebook. Skrytsamt men kanske med rätta?
Veckan avrundades med ännu en utomhusutställning av bilder i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Den här gången hölls den på gräsplanen framför Bures på Kivik. Jo, de kallar sig så, även om det för mig rent språkligt känns mer korrekt med ”i Kivik”! Hur som helst blev det några hyfsat soliga men lite blåsiga timmar där besökande på årets Skördefest på Österlen kunde beundra våra bilder. Ja, och så blev det ju utrymme för en ljuvlig räkmacka hos nämnda Bures också.
Så kom väntade handlingar från Trafikverket, som innebär lite fotoarbete under söndagen. Och vi kan fortfarande så här i slutet av september njuta av en av sommarens absoluta höjdpunkter – Magnum Double Gold Caramel billionaire glass!
På lördag den 25 september deltar vi i ännu en utomhusutställning i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Den hålles vid Kiviks hamnplan mellan kl. 11-16, i samband med Skördetid på Österlen.
Jag har alltid trott på att om kärleken är menad för mig, har det ingen betydelse hur jag hamnar där. Det som sker, det sker.
Blir man förälskad och känslorna är ömsesidiga, och det dessutom leder till en varaktig relation spelar det knappast någon roll hur man träffas.
Sen vet jag inte om min mors agerande var så värst tilltalande. Under den hösten gick jag på en tecknings- och målarkurs tillsammans med henne. När vi hade avslutningsfest inför julen, försökte hon helt öppet och ogenerat para ihop mig med en tjej som deltog i kursen.
Att jag själv inte var intresserad, spelade ingen roll för henne. Visserligen var det en väldigt trevlig tjej, och hon och jag pratade och skojade med varandra hela kvällen och kom väldigt bra överens. Men när min egen mor aktivt försökte övertala henne om vilket gott parti jag skulle vara för henne, blev det hela enbart pinsamt, och blev till ytterligare ett skäl för mig att med gott samvete knyta kontakter via annonser istället.
Det här är ett avsnitt ur mina memoarer, som långsamt håller på att växa fram. Detta handlade om hur min mor på ett ganska tråkigt sätt försökte göra allt för att få mig att ge upp en tjej från Chile som jag träffat via kontaktannons. Mor menade att det bara är misslyckade människor som träffas via bekantskapsannonser, som hon kallade det. Men hon var också väldigt tydlig i sina åsikter.
”Jag vill inte ha en invandrare i min familj!”
Det är förmodligen lugnast att hon hann lämna jordelivet flera år innan Snezana och jag träffades!
Förutom att det här skrivandet river runt en del i gamla sår, finns det ändå samtidigt en del trevligt innehåll. Till exempel blev jag påmind om den lärorika och roliga tecknings- och målningskursen i Vuxenskolans regi i lokaler på Grynbodgatan i Malmö, som jag gick fyra terminer på åren 1983-84 tillsammans med min mor. Speciellt minns jag vår kursledare Vladimir Kamendy. En konstnär ursprungligen från Slovakien, som var en förträfflig lärare och samtidigt väldigt skämtsam och underhållande person. Fast han också var invandrare, tycktes mor ändå acceptera honom. Till och med trots att han aldrig lärde sig hennes namn, utan alltid kallade henne ”Pers mamma”.
När jag nu försökte hitta lite information om honom, kunde jag tyvärr notera att han gick bort 2014 bara 59 år gammal. En hel del av hans konst finns på nätet. Bara att söka på hans namn, Vladimir Kamendy.
Här är bilderna jag hade med på helgens utomhusutställning i Tomelilla. En utställning vi höll i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar.
Första veckan i augusti har nått sitt slut. En vecka som jag inledde lite ambitiöst med tanken att börja varje dag med en halvtimmes promenad. Det ska erkännas att det gått sådär. Två tillfällen har det blivit den här veckan. Å andra sidan har det blivit några steg på andra tider de andra dagarna, så lite promenad har det ändå blivit. Det är kanske bra att börja med viss försiktighet.
En händelse av betydelse den här veckan var att jag nu blivit helt klar med allt korrekturarbete med ”Regntider”, och har därmed kunnat påbörja arbetet med att förbereda för tryck.
Under veckan har vi faktiskt också gjort något så ovanligt som att besöka Veberöds församlings sommarcafé, där vi fick ta del av ett underhållande och gripande berättande om att bli sig själv.
Vi har även hunnit med ännu en grillträff med fotoklubben, och en liten Österlenutflykt med smaskig räkmacka på Backagården och familjeträff på Borrbystrands camping.
Veckoslutet har dominerats av en utomhusutställning på Torget i Tomelilla, i ett samarbetsprojekt mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar. Trettio utställare med drygt åttio bilder visade upp sina alster.
På fredagen var vi i Hammenhögs församlingshem för att ta farväl av en skrivarvän som lämnat oss. Kommer att sakna hans underhållande julsagor vid framtida julsageträffar.
Söndagen ägnades lite åt bilder. Närmare bestämt ett försök att välja bilder till årets upplaga av Närkampen, den tävling som hålles varje höst mellan Sjöbos, Ystads och Österlens fotoklubbar.
Andie Lindskog 