Nu kommer sjunde delen i novellsamlingen ”Berättelser från Thiramaar” (tillgänglig i internethandeln och streamingtjänster inom de närmaste dagarna)
Övermagikern i Irrydien Karl Geus är gammal. Till och med för en trollkarl. Så pass gammal att folk i allmänhet nästan glömt bort att det kanske snart vore dags att hitta en värdig efterträdare åt honom. Men herr Geus själv söker för fullt. Men varje stackare som aspirerar till tjänsten, drabbas av olycka och får istället resa upp till Ashas dödsrike. Den senaste aspiranten från ön Selice störtar in i trollkarlens audiensrum allvarligt knivskuren, och det enda han hann uträtta var att fläcka ner magikerns matta och soffa med sitt blod.
Väverskan Calindrea på Tacedo Calue – ja, alltså Vävaregränd – får hjälpa honom att ersätta de förstörda inventarierna. Men hon har även andra egenskaper som trollkarlen kan dra nytta av.
Berättelsen om övermagikern Karl Geus i Irrydien svårigheter att finna en värdig efterträdare i tid innan Asha kommer för att hämta honom till de mörka dimensionerna, är klar! Eller nåt. Berättelsen är i varje fall skriven, och ska korrekturläsas. Planen är i varje fall att den här sjunde novellen i serien Berättelser från Thiramaar ska komma ut nu under november.
Novellen är en vidareutveckling av händelser i romanen Dödsgudinnans stenar.
En något bisarr inledning på den här dagen, då vi blev väckta relativt tidigt av ett prasslande ljud. Förstod i och för sig vad det handlade om, men synen som mötte mig i köket var ändå märklig. Papperskassen vi tog hem sushin i på lördagen, stod fortfarande kvar på köksön. Och den rörde sig! Rytmiskt nästan så att det gav intrycket av … tja, en fisk som fortfarande levde och sökte efter vatten. Men det var Mogwai som tagit plats i kassen, och låg och gjorde sin morgontvätt. En stund senare knackade det på dörren! Vem fan kommer så tidigt? En tanke hann passera om att det kanske var en bokleverans, fast det nog vore några dagar för tidigt. Otillräckligt klädd fick jag på mig morgonrocken igen, och öppnade. Där på trappan stod två äldre damer som bad om ursäkt för att de störde så tidigt, men de ville tala om bibeln! ”Nej tack!” sa jag, vänligt men mycket bestämt.
Sedan några dagar tillbaka har jag krupit in i vår lilla ljudstudio och börjat läsa in min självbiografiska berättelse ”Idag kan det kvitta”. Känns som att det här går riktigt bra!
”Räkna fräknar” är här! Vår tolfte roman finns nu i lager!
Milla med sina fräknar och eldröda hår har efter flera misslyckade nätdejter träffat Kristian, en ordningsam bibliotekarie och friluftsentusiast. Efter två kärleksfulla månader börjar hon hoppas på en framtid med honom. Men är han verkligen den rätte? Allt förändras när hon hjälper grannen Elias med tvätten. Är det kärlek vid första ögonkastet, eller kan det vara så att Millas väninna och granne Gina har rätt i sitt antagande – är Milla sexberoende? Elias karriär som kock har en uppåtgående spiral. Han har nyss inlett en relation med den framgångsrika influensern Hanna. När han träffar Milla blir tillvaron förvirrande. Handlar det om kärlek eller bara om en ny förbjuden attraktion?
Idag frångick jag mina principer när det gäller julmusik! Ingen julmusik före första advent! Men för att få inspiration att kunna fullfölja årets julsaga, gjorde jag ett undantag. Så med Moody Blues härliga julplatta ”December” i högtalarna, kunde jag förvisso med god hjälp av kärleken färdigställa julsagan, som blir mitt bidrag att läsa upp på den årliga julsageträffen dagen innan lucia! (Bilderna symboliserar lite av vad den handlar om, men har också varit en del av inspirationen)
Nu när Kalla mig Annaär skriven, färdigredigerad och uppladdad till tryckeriet, är meningen att jag åter ska ta tag i Ashas sten. Men dessförinnan ska jag dock försöka få till min julsaga inför årets traditionella julsageträff i december. Dessvärre är det väldigt tunt med idéerna! Har skrivit en så kallad ”tiominutare”, som är ett knep jag tar till ibland för att försöka få till en berättelse. Sätter timern, och bara skriver så långt jag hinner på tio minuter. Ibland går det, ibland går det inte alls. Men … försöket igår gav åtminstone en text som kanske kan bearbetas. Vi får väl se. Hur som helst – mellan Anna och Asha kommer julen … eller nåt!
Varför utsätter man sig egentligen för det här? I slutet av sjuttiotalet arbetade jag seriöst med en framtidsvision om en annalkande istid. Efter en hel del flitigt researcharbete och även seriöst coach- och korrekturläsande av en etablerad författare vars omdömen var väldigt uppmuntrande, stannade hela projektet ändå upp. När sen han dessutom dog, trist och oförberett, gjorde min framtidsvision samma sak. Gled över i lite enklare berättarbanor som gick ut på att skriva kåseriliknande berättelser om mina katter. Blev en del sådana förvisso, och en del blev också publicerade i en medlemstidning för en skånsk kattförening. Fanns seriösa planer på att faktiskt skriva en bok om min katter, med lite inspiration av Doreen Toveys Katt i huset och Katter i maj. Men även de planerna dog ut. Inte förrän världen Thiramaar uppstod en snöig februarikväll 1994 kom mitt skrivande igång på allvar. Ändå tog det många år innan det verkligen blev något av det. Men idag har den världen gett liv åt tre romaner och hittills fyra noveller. Och mer är på gång. Ändå kunde jag inte nöja mig med det. Med en rörig och stundvis problematisk uppväxt kände jag mig tvungen att försöka bearbeta allt skit som funnits historiskt i mitt liv, vilket resulterade i min självbiografi Idag kan det kvitta. Det ena ger det andra, och med den hade jag också fått smak för det här med feelgood och lite lokalhistoria. Det är väl därför jag står där jag står just nu … eller sitter …klämd mellan flera totalt skilda världar. Malmö genom mina memoarer och den delvis fiktiva romanen Kalla mig Anna, som dessutom lite oväntat lett in mig i betraktelser av sjuttiotalets Marocko, av alla ställen, till min totalt fiktiva världsdel Thiramaar. Fan vet … det kanske hade varit enklare om jag nöjt mig med kattberättelserna. Fast nää … det här är ändå mycket mer spännande!
Att det krävs research i varierande grad när man skriver, är en lärdom jag fått sedan många år tillbaka. När det handlar om mina fantasyberättelser är det många detaljer man behöver söka fakta om. Detaljer man inte ens tidigare trott man någonsin skulle bry sig om. Till exempel hur en vattenlägel i läder på 1600-talet kan ha sett ut. Eller hur fort ett medelstort segelfartyg under samma tidsperiod kunde förflytta sig. Och så vidare. Men på något vis vill jag nog påstå att researcharbetet kring min pågående roman Kalla mig Anna ändå blivit mer spännande, och inte minst i många avseenden nostalgiskt. Eftersom stor del av berättelsen utspelar sig under sjuttiotalet i mitt Malmö, känns det onekligen lite extra. Jag har fördjupat mig i fakta kring en av stans bästa kinarestauranger – Shanghai som låg på Östra Förstadsgatan – som tyvärr gick i konkurs för några år sedan. Vidare kring frågor om restauranger landar jag även i klassiska Mando på Skomakaregatan. Restaurangen med de unika kopparklädda väggarna och den särdeles goda plankan, för att inte tala om den andra klassikern ”Elefantöra”! Restaurangen som funnits sen sextiotalet och fortfarande är igång! Sen är det också spännande att titta på olika områden i stan och fundera och försöka minnas hur det såg ut då. Det är lätt att lura sig själv, och förvillas av förändringens vindar som blåst över stan under alla de år som gått. Till exempel när jag skulle hitta bostad åt min karaktär, och tänkte att Lugnet vore ett bra område. Tills jag plötsligt insåg att det området i stort sett enbart handlade om rivningstomter på sjuttiotalet. Fanns inte mycket till bostäder där då.
Men sen har min lite specialla karaktär även tagit mig med på en lång resa hela vägen till Marocko och Casablanca, vilket självklart också har krävt en hel del forskning. Och jag har glädjande nog hittat mer fakta kring mina ämnen än jag ens vågat drömma om. Utöver allt detta har jag, faktiskt ganska otippat även för min del, använt mig av en del dialoger både på franska och italienska!
Det är spännande och lärorikt att skriva! – C’est passionnant et éducatif d’écrire
Var på Vårdcentralen och fick tagit stygnen efter operation ”Fläck-väck”! En lustighet inträffade vid besöket. Snezana hade också en avtalad tid på VC, och vi hade lyckats få samma klockslag, så vi därmed slapp köra två gånger. Vi anmälde oss i receptionen, och just som jag gjort min anmälan kom en vårdpersonal och ropade ”Lindskog!” Ingen funderade, jag gick med och blev visad in på ett … undersökningsrum. ”Jaha, vad är det för fel på dig då?” undrade han medan tvivlande tankar började surra i mitt huvud. ”Eh … jag undrar om inte det här blev fel”, sa jag. Rummet var mer ett kontorsrum, och jag var där för att ta stygnen. Inte brukar det se ut så hos distriktssköterskan. ”Jag tror du har fått fel Lindskog!” sa jag. ”Jag skulle till distriktsköterskan och ta stygn.”
Andie Lindskog 