Min existens ifrågasätts!

Jag känner mig kränkt!

De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken?
Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns.
När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk!
Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans.
Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvitta ett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen  främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär  med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.

Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då!
Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!


Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd)
Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan.
Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika.
Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi.
Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet.
Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv.
Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.


Läs även;
Louise Frisén debattinlägg i SvD – Risk att ännu färre får den vård de behöver


Annat jag skrivit i ämnet;

Media snedvrider debatten

Sommarfrukost med nybakta scones

Visst är det något märkligt, men förvisso också väldigt trevligt, att man kan sitta tunnklädd på altanen och äta nybakta scones till frukost, när vi befinner oss närmare mitten av september. Är det klimatförändringar, eller rena tillfälligheter. Jag minns första helgen i september 2004, som faktiskt blev det årets soligaste och varmaste helg! Men nu är det ju mer än bara över en helg. Det har ju faktiskt varit varmt hela veckan.

Minibokmässa i Surbrunnsparken, Ystad

I Litteraturrundans arrangemang, deltar vi och säljer böcker söndag 10 september 2023 kl. 13.00 – 16.00.

Bokhylla för kommande marknader

Har just fått klart en ny ”bokhylla” avsedd för framtida marknader och mässor. Alltså en utställningshylla vi kan ha med oss och ställa upp våra böcker på.
Konstruktionen är enkel, och materialet består av virke som blev över när vi la vårt nya köksgolvet, samt resterna av en gammal köpmansdisk. Praktiskt med egen hobbyverkstad, och perfekt att spara sånt som är ”bra-och-ha”!

Kalla mig Anna – råmanus klart!

Igår skrev jag klart sista kapitlet på min nya roman Kalla mig Anna, och kan därmed säga att råmanuset äntligen är klart. Det här är romanen som till vissa delar bygger på den ursprungligt tänkta versionen av mina memoarer, som då var avsedd att skrivas i tredje person och med vissa fiktiva inslag. Nu blev det ju inte så med memoarerna (Idag kan det kvitta), och istället har jag bearbetat den här versionen så att det är mest fiktion. Nu ska jag börja läsa om igen från början. Det är nästan nu det roliga börjar, för nu ska det gestaltas, fyllas ut och färgläggas. Kanske också kolla upp än en gång så att all research stämmer.

En eftermiddag i Ystad

Idag körde vi till Ystad. Hade förvisso ett ärende till guldsmedsaffär. Men i övrigt var målet att ta en liten stadspromenad i den trevliga staden. Vi parkerade nere vid hamnen, där vi nästan alltid brukar parkera när vi är i Ystad. Promenerade upp mot centrum. Uträttade vårt ärende och gick sen vidare till gågatan. Lunch blev en portion sushi som vi delade på. Besökte lite konsthantverkare, och sedan en tur in i Mariakyrkan. Det har ingenting med någon tro att göra, utan enbart att jag alltid tyckt att kyrkor är fascinerande byggnader. Vi avrundade på Maria caféet innan vi körde hemåt igen. En lagom och trivsam promenad i det somriga september!

Det växer och frodas

Idag ägnade vi oss åt omplantering av krukväxter. Det var både bananplantan och julstjärnorna som fick ny jord och lite större yta att sprida ut sina rötter på. Bananplantan fick ny kruka och jord senast den 31 augusti förra året. Vid det tillfället hade den spinn, även om vi genom envis hantering vid det laget faktiskt lyckats få bukt med det nästan helt och hållet. Men själva omplanteringen satte ordentlig fart på plantan, och allt sedan dess har den växt nästan oavbrutet. Det har dessutom kommit upp två nya plantor, som nu fick en egen kruka. Även julstjärnorna fick nya krukor och ny jord. Gradvis utökat utrymme helt enkelt, för dem alla. Nu gäller det bara att övervaka utvecklingen. Det kan ju ibland vara lite kinkigt när man planterar om växter.

Frosseri i research

Att det krävs research i varierande grad när man skriver, är en lärdom jag fått sedan många år tillbaka. När det handlar om mina fantasyberättelser är det många detaljer man behöver söka fakta om. Detaljer man inte ens tidigare trott man någonsin skulle bry sig om. Till exempel hur en vattenlägel i läder på 1600-talet kan ha sett ut. Eller hur fort ett medelstort segelfartyg under samma tidsperiod kunde förflytta sig. Och så vidare. Men på något vis vill jag nog påstå att researcharbetet kring min pågående roman Kalla mig Anna ändå blivit mer spännande, och inte minst i många avseenden nostalgiskt. Eftersom stor del av berättelsen utspelar sig under sjuttiotalet i mitt Malmö, känns det onekligen lite extra. Jag har fördjupat mig i fakta kring en av stans bästa kinarestauranger – Shanghai som låg på Östra Förstadsgatan – som tyvärr gick i konkurs för några år sedan. Vidare kring frågor om restauranger landar jag även i klassiska Mando på Skomakaregatan. Restaurangen med de unika kopparklädda väggarna och den särdeles goda plankan, för att inte tala om den andra klassikern ”Elefantöra”! Restaurangen som funnits sen sextiotalet och fortfarande är igång! Sen är det också spännande att titta på olika områden i stan och fundera och försöka minnas hur det såg ut då. Det är lätt att lura sig själv, och förvillas av förändringens vindar som blåst över stan under alla de år som gått. Till exempel när jag skulle hitta bostad åt min karaktär, och tänkte att Lugnet vore ett bra område. Tills jag plötsligt insåg att det området i stort sett enbart handlade om rivningstomter på sjuttiotalet. Fanns inte mycket till bostäder där då.

Men sen har min lite specialla karaktär även tagit mig med på en lång resa hela vägen till Marocko och Casablanca, vilket självklart också har krävt en hel del forskning. Och jag har glädjande nog hittat mer fakta kring mina ämnen än jag ens vågat drömma om.
Utöver allt detta har jag, faktiskt ganska otippat även för min del, använt mig av en del dialoger både på franska och italienska!

Det är spännande och lärorikt att skriva! – C’est passionnant et éducatif d’écrire

Inlaga klar, spännande omslag och möte med kompis – en grå dag med färg.

Frukosten kunde vi avnjuta på altanen. Men strax efter att den var avslutad, började det regna, och det lämnade resten av dagen som en mulen, stundvis regnig och tämligen grå dag!
Under dagen besök av en av mina äldsta vänner – ja, alltså inte räknat till åldern även om hon är något år äldre än mig, men alltså en av dem jag känt längst.
Eftermiddagen och en del av kvällen ägnade jag åt att färdigställa inlagan till vårt gemensamma projekt. Alltså del två i serien ”Det hände vid Skärsjön”, boken ”Sommaren vid Skärsjön”, som därmed kan skickas till tryck i morgon! Alltid lika spännande!
Och under dagen skapade Snezana omslaget till min kommande roman ”Kalla mig Anna”. Bara så där! Men den får vi visa upp senare!