Nio dagar för sent inser jag att jag totalt missat ett egentligen ganska betydelsefullt jubileum! Den 29 september var det exakt femtio år sedan jag som sjuttonåring flyttade hemifrån! Det var den dagen min mor med största sannolikhet drog en suck av lättnad. När jag under den tidiga hösten 1973 packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta till mitt livs första egna lägenhet, hade jag på sätt och vis också påbörjat ett helt nytt liv. På skivspelaren snurrade Aladdin Sane med David Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, som hon behövde vara störd av mig. Från den dagen skulle hon kunna sitta i hemliga hörnan, med teckningsblocket i knät och ett glas vin diskret placerat på sidobordet, helt ostörd av sitt oönskade barn.
Dag två på Mikaeli marknad i Sjöbo. Till vår stora tillfredsställelse var tältet kvar när vi anlände på morgonen. Inga hårda vindar som slitit och dragit i det. Det stod faktiskt orört precis som vi lämnade igår. Särskilt tacksamt eftersom det här var första gången vi använde det. Mycket nöjd med konstruktionen, och sänder dessutom en särskilt tacksam tanke till vår italienska granne vid sommarmarknaden vid Häxans hus i augusti, som tipsade oss om det här tältet.
Dag två på Mikaeli var annars ganska händelselös. Kändes som att marknadens besökare mest var äldre människor som inte direkt längtade efter att få läsa humoristisk fantasy eller hbtq-feelgood.
Ändå blev även denna dag resultatmässigt ganska positiv, med hyfsat bra försäljning och även trevliga och givande kontakter, bland annat med några skrivande personer vi förhoppningsvis kan få ett samarbete med framöver. Likaså var våra grannar i tältet bredvid en positiv kontakt, med en skön blandning av bland annat ukrainare och kroater, som dels köpte några av våra böcker, och dessutom bjöd de på kaffe som satt fint i den kyliga oktobervinden. De var ännu ett bevis för att folket i det där uställningstältet ett par gångrader bort från vårt, som pryddes av den där illasinnade karaktäristiska blåsippan, faktiskt verkligen inte har någon förankring i verkligheten.
Kort och gott kan vi konstatera att Mikaeli marknad i Sjöbo blev en givande men stundvis kylig marknad, som åtminstone vi kan vara nöjda med.
Idag var det dags att delta för första gången vid Mikaeli marknad i Sjöbo. Jag har alltid trott att det kostade en förmögenhet att ha försäljning här. Men icke! Det var faktiskt till och med så att vi hade kunnat stå och sälja böcker även på Sjöbo marknad. Det var dock lite för kort varsel, så det får vi väl vänta med till nästa år. Nu är i alla fall dag ett avklarad, och man får helt klart vara nöjd med resultatet. Det här blev dessutom premiär för vårt eget utställningstält. När vi köpte tältet, hade det just hunnit bli ”off-season” så tältsidorna var slut! Så det får vi vänta med till våren nästa år. Så vi fick klara det med en provisorisk lösning med några gamla presenningar istället. Bara att hålla tummarna nu att allt står kvar intakt i morgon bitti,
Det här med Mims är onekligen en märklig historia. Under stor del av sommaren har han kommit hit praktiskt taget varje dag, ibland mer än en gång, och fått mat på altanen. Mogwai har oftast varit tillåtande. Han har kunnat ligga bekvämt i skuggan, eller på någon utemöbel, och lugnt betraktat Mims som äter maten vi satt ut till honom. Ibland har Mogwai gått bort mot Mims, som i sin tur omedelbart dragit sig undan. Men för det mesta har Mogwai accepterat Mims närvaro. Mims i sin tur har ibland blivit extra modig. Vid några tillfällen har han smugit in i huset, och faktiskt hittat till Mogwais matskål i köket. En gång när jag lagt mig i sovrummet för att vila en stund på eftermiddagen, märkte jag att något rörde sig i rummet, och jag trodde det var Mogwai. Men det visade sig vara Mims, som dock försvann hastigt ut när han blev varse att jag upptäckt honom.
Att han håller reda på grannskapets andra katter, och därmed avlastar Mogwai på den punkten, är tydligt. Vi har knappt sett till några andra katter här under ganska lång tid nu. Dock – de senaste veckorna har han mer eller mindre slutat komma hit. Senast han var här och åt var den 22 september. Vi började tro att något hänt honom. Han ser ju faktiskt inte helt frisk ut, och risken att han skulle kunnat ha blivit överkörd finns ju hela tiden. Men i tisdags såg jag honom längre bort i gatan. Idag hade vi skjutdörren i uterummet öppen en kort stund, och plötsligt var Mims här och var på väg att gå in. Men just som han var framme vid dörren kom Mogwai rusande och jagade bort honom. Man kunde nästan höra Mogwais tankar; Det är ok att du kommer hit och äter då och då. Man du får fan inte gå in i mitt hus.
Men vi har haft planer på att vi skulle bygga ett ”vinterhus” åt honom på altanen, så att han åtminstone har någonstans att krypa in och värma sig lite under vintermånaderna. Men nu känns det som att han trots allt har någon annan plats han uppehåller sig på.
Ska man glädjas, fascineras eller rentav baxna …?! Hur som helst noterar jag att det i dag är 45 år sen jag fick mitt körkort. Efter en körning jag inte minns ett dyft av, satt vi i körskolans bil vid Trafikverket vid gamla Bulltofta flygplats i Malmö, när jag fick mitt efterlängtade körkort i handen. Därpå följde mitt i tid räknat (som det kändes) absolut längsta bussresa någonsin. Från ena sidan av stan till den andra – Bulltofta till Slottstaden – där jag äntligen kunde sätta mig i morfars gamla PV544 -60, som hade stått ett par månader på vår parkering och väntat, och ge mig ut på mitt livs första biltur på egen hand! Sen dess har det ju blivit ett antal mil! Självklart helt omöjligt att räkna, men uppskattningsvis har jag kört runt 200 000 mil sen dess.
Numer blir det av förklarliga skäl inte så värst mycket. Nä, det beror inte på åldern. Men dels kör jag ju inte längre till och från arbetet, där det ju blev i runda slängar tio mil per natt. Numera kör jag mest några turer till Sjöbo då och då för att handla, ibland några rundor vi gör tillsammans, och med jämna mellanrum kör jag till Malmö. Ligger trots allt fortfarande runt 2 000 mil per år.
Blev en del sysslor i verkstan idag. Började på att lasta ur släpet efter helgens bakluckeloppis, och placera in de återstående loppisprylarna. Nu blir det lite ”loppisvila” till frampå vårkanten. Antagligen. Passade även på att konstruera en hylla till vårt skrivbord, att placera sammanlagt fyra datorskärmar på. Dessutom även en del förberedelser för den kommande helgens engagemang. Plus en del annat verkstadspyssel.
Jag har alltid vidhållit att september ska räknas som sommarmånad. Det har kanske inte alltid varit så, men årets september måste definitivt räknas in i den uppfattningen. Övervägande högre temperatur än vad som är normalt för den här månaden – sen kan man självklart fundera över klimatläget och allt vad det innebär. Men även utanför de tankegångarna, brukar faktiskt september månad vara lite somrigt, om än inte riktigt lika mycket som juni, juli och augusti.
Oavsett vilket inleddes den här månaden med en träff med ett stort antal ”likasinnade” i Lund. Inte sen början av nittiotalet har jag upplevt något sådant, och skillnaden är påtaglig. Glädjande att kunna konstatera att situationen ”för oss” trots allt ser helt annorlunda ut idag. Även om väldigt mycket fortfarande återstår att göra. September månad har av någon anledning kommit att bli lite av en ”being who I am”-månad. Alltså en månad som går i mina färger (rosa-blått-vitt) Den 16 september firar jag två jubileum. Det var då jag för två år sen fick mitt namn bekräftat, och det var då jag för ett år sen kom ut med mina memoarer, och därmed också definitivt öppnade upp hela min sanning. September är också den månad jag för första gången i mitt liv – 7 september 1975 – på allvar blev varse vad jag är. Det var den 2 september jag första gången fick kontakt med Vuxenpsyk i Lund när jag efter trettio års träda valde att återuppta min utredning. Därför har det kanske lite extra betydelse när jag åter igen konstaterar att jag har en enda släktingsom faktiskt visat engagemang och intresse att träffas och bara sitta ner och prata. Tillfällen som för mig betyder oerhört mycket. Den här månaden har även haft det med sig att jag blivit klar med råmanuset till Kalla mig Anna, och har kunnat skicka ut manuset till testläsare. Den här månaden har vi även gått ut med ett frustrerat upprop till fotoklubbens medlemmar, angående fotoklubbens fortsatta existens. Vi ifrågasätter helt enkelt om det är motiverat att fortsätta vårt arbete med att hålla liv i fotoklubben, med tanke på det avtagande och bristfälliga intresset vi har noterat efterhand bland klubbens medlemmar. För övrigt har den här månaden inneburit att vår andra del i serien Det hände vid Skärsjön kommit ut. När det gäller försäljningsmöjligheter för förlaget, har vi deltagit på en minibokmässa i Ystad i Litteraturrundans arrangemang. Det gav ärligt talat inte så mycket. Sedan har det även varit bakluckeloppis i Sjöbo. Det gav desto mer, och där har vi låtit behållningen komma Belvida Bell tillhanda.
Släpet var fullastat när vi tidigt i morse körde in på området för årets, tror jag, sista bakluckeloppis i Sjöbo. Kanske inte riktigt lika fullastat som förra gången vi var här, den 26 augusti, eftersom vi ju faktiskt sålde en hel del då. Ändå, släpet var ganska tungt, så det fanns en hel del i lager. Men de första timmarna gick trögt. Bakluckeloppisen öppnade tio, och lite över middagstid hade vi med knapp nöd fått in avgiften för att få stå med bil och släp. Det var egentligen först när flertalet loppissäljare började packa ihop som det lossnade. Flera sena besökare såg möjligheten att kanske kunna fynda hos oss, som fortfarande höll ut. Det är ju ändå så – är tiden satt till ett visst klockslag, är man egentligen skyldig kunderna att faktiskt finnas på plats till stängningsdags. Dessutom – loppis här hemma i grannskapet i somras visade oss klart och tydligt att den tanken är korrekt. Den gången var det så att i samma stund vi började packa ihop våra grejer, några minuter efter stängningsdags, dök två tilltänkta kunder upp. Lite ursäktande att de kom så sent, men de var som vi såg det lika välkomna som tidigare kunder varit. Och det var också de som köpte mest, och gjorde vår dag! Det här fick även bli ett lite genrep för kommande helgen! Sen innebär alltid dessa försäljningstillfällen en del intressanta möten och samtal med människor, man kanske aldrig annars skulle få chans att komma till tals med.
Recension av Ingrid Brink, skrivpedagog Skillinge 20 september 2023
Sommaren vid Skärsjön är den andra boken i en trilogi skriven av författarna Andie och Snezana Lindskog. Boken inleds med ett brev mellan de två älskande kvinnorna Elsa och Britta.
Boken handlar om den kärlek som de båda kvinnorna upplevt sedan de träffades som flickor och växte upp som systrar under den första hälften av 1900-talet. Den berättar om hur syskonkärleken mellan fosterdottern och dottern till en relativt välmående familj förändrades och växte till en kärlek mellan två vuxna kvinnor. Vi läsare får följa med och kryssa mellan problemen som en sån relation betydde på den tiden i en liten ort. Vi blir delaktiga i smusslandet, hemlighetsmakerierna och den förtvivlan det innebar för de båda innan de äntligen vågade erkänna för sig själva och lite senare för den andra att det var kärlek de kände. Det är inte lätt ens för en medveten ung människa att reda ut begreppen när det gäller en sån komplicerad relation som två nästan-syskon och en förälskelse. Är man syster eller någon man ”får lov” att älska? Flickorna blev goda vänner med ett par trevliga pojkar som gått igenom samma problematik och de fyra började planera för en framtid tillsammans. En framtid där samhället kunde acceptera dem och samtidigt ge dem möjlighet att leva med sin kärlek. Eller fanns det ingen framtid?
Boken går långsamt fram i handlingen, händelserna kan vid ett första ögonkast förefalla lite för vardagliga och för enkla för att stötas och blötas. Man tänker lätt att här frodas ingen dramatik. Men då har man bedragit sig! Jag upptäckte att det är just den här grå vanligheten, den lugna lunken, som gör boken så fascinerande. Den är en uppfriskande bit av debatten idag som alltid handlar om det extrema, de dramatiska ”fallen”, ”offren”. För mig som heterosexuell är de homosexuellas problem långt borta. En djupare kontakt med problem som de här fyra unga har tampats med låg och ligger långt borta från min egen verklighet. Jag är utlämnad till den offentliga debatten och det som går att läsa i tidningar och media. Men det vi behöver är att bli påminda om den vanlighet och värme som rätt och slätt helt vanlig kärlek innebär. Och att den homosexuella kärleken på det viset inte är speciell när man jämför den enligt normen. Boken är en skildring av kärlek rätt och slätt. En vanlig kärlek med klänningsfållar och matsäckskorgar, med förlovningsbestyr och ”vad ska grannen tänka”. Precis så som livet, är även den här kärlekshistorien långsam och stadig, en berättelse om hur man kommer över stora trösklar i livet, hur man löser oöverstigliga problem genom att bara vara och se tiden an.
Snezana och Andie har lyckats, med sin lite långsamma berättarstil, fånga just detta. De har på ett fint och äkta sätt fångat tidens långsamhet, den tidens språkbruk och tankesätt både hos de två paren och deras närmaste omgivning. De ger en mycket trovärdig bild av hur den kunde upplevas i ett samhälle där det inte fanns någon plats alls för homosexuell kärlek. Jag tycker också att just deras sätt att berätta, här och i den tidigare utgivna boken i trilogin, är ett tungt vägande argument i den stora debatten som förs på nutidens mediabarrikader. Kärlek är kärlek oavsett läggning och preferenser. Med alla problem och hinder, men MED glädje och värme. Jag väntar ivrigt på den tredje boken!
Det blev en liten enkel utflykt till sydkusten strax utanför Ystad idag. Lite samlande för konstruktivt skapande, och bara njutning i den sköna sommarvärmen! Två dagar kvar av september, och fortfarande sommar. Så kunde det nästan vara året runt. På hemvägen hämtade vi paket från komplett.se, och på kvällen har jag kunnat bygga ut RAM-minnet på min dator till maximal kapacitet. Förstår inte varför man från början säljer en dator med ynka 4 GB RAM-minne. Men nu är flaskhalsen borta. Kvällen har på grund av diverse datorsysslor blivit lite splittrad, så skrivandet har det inte blivit någon riktig reda med. Hoppas på bättre effektivitet på det området i morgon. Fast då finns å andra sidan en del andra åligganden att klara av. Vi får väl se.
Andie Lindskog 