Nu när Kalla mig Annaär skriven, färdigredigerad och uppladdad till tryckeriet, är meningen att jag åter ska ta tag i Ashas sten. Men dessförinnan ska jag dock försöka få till min julsaga inför årets traditionella julsageträff i december. Dessvärre är det väldigt tunt med idéerna! Har skrivit en så kallad ”tiominutare”, som är ett knep jag tar till ibland för att försöka få till en berättelse. Sätter timern, och bara skriver så långt jag hinner på tio minuter. Ibland går det, ibland går det inte alls. Men … försöket igår gav åtminstone en text som kanske kan bearbetas. Vi får väl se. Hur som helst – mellan Anna och Asha kommer julen … eller nåt!
Ännu en vecka har passerat, och det viktigaste jag har att notera är självklart det faktum att min roman Kalla mig Anna är klar och skickad till tryckeri. Med den är min femte egna roman på väg ut i bokhandeln! I sedvanlig ordning följer också den där märkliga tomhetskänslan efter att i månader ha tillbringat nästan all tid i den världen som i det här fallet är Annas. Plötsligt ska jag återvända till min egen tid. Det blir dock antagligen bara för en kort tid. Ska strax ta tag i Ashas sten, och därmed alltså ge mig iväg till Thiramaar.
Under den här veckan har vi äntligen kunnat rätta till, tror jag, försummade familjerelationer. Precis i rätt tid, när släkten meddelat sorgligt besked, som gör familjebanden kanske lite mer betydelsefulla.
Fotoklubbens årstävling har redovisats, och det är roligt att kunna konstatera att några av våra nya medlemmar fått visa sig lite extra. För egen del blev det fjärde plats både i kategori Färg och Svart-Vitt, och i Kollektion blev det femte plats. Jag kan ju dock inte undgå en liten fundering kring just det där med att bildtävlingar alltid är upp till betraktaren. Min fjärde plats i Färg, bilden jag kallar ”Follow me son” har jag tävlat med även tidigare. Den har blivit uttagen till visning i RIFO 2018, finns med i årets upplaga av RSF Årsbok, och år 2015 fick jag dessutom en så kallad Cover på bildsajten Youpic, och bilden har visats mer än 140 000 gånger över hela världen. Samma sak gäller för min bild ”Golden summer shower” som också har valts ut till Cover på Youpic och den har visats mer än 198 000 gånger. Den bilden kom inte ens med i klubbens årstävling. För övrigt har vi firat tolv år som förlovade – en av de där händelserna i livet som är så viktiga. Den där dagen när vi skrev 11.11.11 som dagens datum, kunde vi i brist på något vettigt ord att beskriva händelsen med, utbrista supercalifragilisticexpialidotius! Ungefär så!
Novellversionen publicerades i mars det här året. Då hette den Vad ska jag kalla dig? och var då en något omarbetad novellversion av det som tidigare publicerats i samlingen Transvoices, där den kallades Förlorade år. Men sen var siktet inställt på att det skulle bli en roman av det. Sen det beslutet togs har jag levt med Anna i arbetsrummet, i värmen på vår altan hela vägen in mot slutet av september, och vid ett antal tillfällen på olika caféer i Malmö och även Sjöbo. Och nu är det klart. Berättelsen om Anna, som i vissa avseenden hänger ihop med min egen livshistoria, är klar. Och som det känns, blev det en ganska tajt berättelse. Faktiskt bättre än jag vågat hoppas. Efter en hel del research är jag äntligen i mål. Och nu är manuset uppladdat till tryck, och förhoppningsvis kan vi ha release för boken Kalla mig Anna i samband med Bokmässan i Lund den 25 november.
Idag blev jag klar med inlagan! Alltså – Kalla mig Anna är redo att gå till tryck! Fatta hur stort det är! Alltså – kanske man vid det här laget borde ha blivit lite van, och kanske mest lite lojt konstaterat … typ … jaha, så var alltså ännu ett manus klart att förvandlas till en bok. Har ju faktiskt varit där några gånger nu. Men ändå … det är alltid en speciell känsla när ens text som man under lång tid har kämpat med, våndats, funderat, diskuterat med kärleken, tvingats till plågsamma åtgärder typ kill your darlings, ägnat timmar åt research, eller bara skrivit så att tangentbordet nästan har blivit glödande, äntligen är att betrakta som färdigt. När man befinner sig i det där obönhörliga läget då man vet att när jag vaknar i morg0n är jag i ett vakuum. Det vakuum som uppstår när min fiktiva värld plötsligt är fullbordad och därmed samtidigt upphör att existera. Det är nu jag ska lära mig att leva, i det här fallet, utanför sjuttiotalets Malmö och samma tidsperiod Casablanca. Det är nu jag ska återvända till nutiden och försöka leva som om allt är som vanligt. Men det är också nu jag påpassligt släpper Anna loss, och själv beger mig in i Thiramaar, och hänger mig åt den humoristiska fantasyvärlden istället.
Så sitter man här igen … ett arbete jag kommit att uppskatta mer och mer. Även om det innebär en del frustrerande och osäkra hanteringar, så är det ändå ett väldigt spännande arbete. Det är ju faktiskt ett av de sista stegen innan min bok blir verklighet. Inlagan skapas, med allt vad det innebär, och man är redo att ladda upp till tryckeriet. På det följer arbetet med att registrera boken hos Bokinfo, och sen bara väntan … Hoppas den levereras före den 25 november …!
Har arbetat för fullt med slutförandet av manuset Kalla mig Anna. Romanen är klar, men jag ett ganska långt avsnitt med lite verklighetsbakgrund och slutord som jag också vill ha med. Sidantalet ser ut att hamna på runt 250 sidor i bokform.
Under eftermiddagen blev det ett länge emotsett återseende. Tiden går fort, men med åren rör vi oss kanske inte fullt lika fort själva. Så då får man försöka hålla in tiden lite och bara sitta ner och fika och samtala en stund. För övrigt konstaterar vi att vi numera tycks vara ”självförsörjande” även på bananplantor. En banan jag planterade om i slutet av augusti, hade redan blivit för stor och behövde ny kruka. Och just nu är vår trädgård en ovanligt färgstark palett, och Mogwai trivs i fokus.
Nu går det att förboka ett signerat ex. av ”Kalla mig Anna”. Preliminärt releasedatum 25 november 2023. 🌈 Info; Om en transperson på 70-talet och hennes strävan efter att få bli den hon innerst inne önskar. Det här är berättelsen om Anna, som lyckas samla styrkan och modet att gå emot vuxenvärldens missriktade ambitioner och om rätten att forma sitt eget liv. Den utspelar sig i första hand i sjuttiotalets Malmö, men även i Marockos huvudstad Casablanca. 📚Pris: 130 Skr inkl. porto. (du måste ha svensk postadress) ✍Skicka e-post med ditt namn och adress till BelvidaBell@outlook.com Senast 18 november 2023.
Den här eftermiddagen har jag ägnat mest åt att försöka bringa ordning på månader och årtal i Kalla mig Anna. Fanns vissa årtal som inte riktigt fungerade rent praktiskt. Med tanke på väder vid olika årstider, såväl i Malmö som i Casablanca, behövde jag göra vissa justeringar för att det skulle stämma. I sammanhanget har jag en detalj kring datumet då en viss Pink Floyd-platta kom ut Sverige, som styr mina tidsangivelser. Detaljer som måste stämma. Till detta behövde jag ha lite närmare koll på medeltemperaturen i Casablanca, och en del annat. Dessutom hade jag två kapitel som behövde byta plats med varann. När allt detta var klart, var jag redo att fortsätta dagens korrekturarbete. Behöver helst vara klar i morgon eller senast på måndag! Känn ingen press!
Det har dykt upp en ny tagg på Instagram – #nonanowrimo – som något slags, tja … proteströrelse mot Na-No-Wri-Mo. Alltså National Novel Writing Month. Ja, det finns ju ”rörelser” både för och emot det mesta idag. Det är säkert så att det finns de som känner sig förpliktigade, eller nåt, att slaviskt följa detta arrangemang varje november månad. Jag vet att det finns de som ser det som tillfället att skriva ett sen tidigare planerat manus. Själv ser jag det mest som en högst personlig utmaning, att få lite extra fart på mitt skrivande, som annars alltid är allerstädes närvarande. Men under Na-No-Wri-Mo pressar jag mig själv lite extra. För att det är kul. För att jag älskar att skriva. För att jag är en statistiknörd. Men i praktiken ändrar den här månaden ingenting för mig. Bara att jag har ett diagram på en webbsida som visar det jag redan vet – jag har skrivit X antal ord idag. Men samtidigt har jag en liten extra puff i ryggen att verkligen bruka allvar med mitt skrivande. Så ja, jag deltar i Na-No-Wri-Mo, men helt på mina egna villkor. Så får även trista november lite guldkant.
Förra lördagen, den 28 oktober, var vi på en trevlig fotoutflykt i Lund, arrangerad av Lunds Fotoklubb. I den ingick även ett fotomaraton med åtta olika teman som vi skulle fotografera bilder till. De bilderna är av den anledningen inte med här. Publiceras när maratonet är avgjort! En liten kommentar till bilden av H&M:s entré; Bilden är inget märkvärdigt, men H&M:s öppna tankesätt när det gäller modeller, värmer lite extra.
Andie Lindskog 