Deltar i en skrivarutmaning på FB som pågår fram till jul.
(I denna text ska du fånga storstadspulsen. Du får skriva ur valfritt perspektiv, huvudsaken är att du låter oss ta del av ljud, lukter, smaker, stämningar… Skriv minst tre meningar.)
Doften av varm croissant med ost och parmaskinka går knappt att känna där vi sitter på uteserveringen denna oktobermorgon med utsikt mot Roma Termini. Alla avgaser förtar de flesta dofter. Men både frukosten och kaffet smakar utmärkt ändå.
Det är tidig förmiddag runt nio. Vi har nyss trängts med tusentals romare i tunnelbanan för att ta oss från vårt hyrda lägenhetsrum i stans utkant till centrum och ännu en dags upplevelser av den antika staden.
Medan stadens invånare stressar förbi till fots, i bil eller andra motorfordon och även en och annan cykel, kopplar vi av med vår sena frukost medan vi med kartans hjälp försöker planera dagen.
Vi har redan känt ett visst mått av besvikelse, då vårt besök i Rom hamnat utanför den egentliga turistsäsongen, med resultatet att flertalet sevärdheter erbjudit begränsad tillgänglighet. Colosseum och Spanska trappan gick inte att se då de var täckta av byggställningar. Fontana di Trevi var torrlagd.
Så den här dagen väljer vi att ta tåget till Ostia Antica istället, bort från stressen och avgaserna och kan istället njuta av stillheten och historiens vingslag bland ruinerna av den gamla hamnstaden.
Vildkattan Bianca (Skrivlucka 1)
Deltar i en skrivarutmaning på FB som pågår fram till jul.
(Mormor – Händer – Vildkatt)
”Nu måste du ligga stilla Bianca!” sa mormor med bestämd röst medan hon med vänster hand höll fast den långhåriga svarta katten och med den högra kämpade med att försöka kamma ut de värsta tovorna. Det var verkligen ingen lätt uppgift. Hon klandrade sig själv för att hon låtit det gå allt för lång tid sedan sist, och Biancas humör var verkligen inte att leka med.
Att kamma, borsta eller karda katten gick alldeles utmärkt, så länge hon stod på sina fyra svarta tassar. Då kunde man dra och slita nästan hur mycket som helst i hennes päls, medan hon bara vankade av och an högljutt spinnande. Men det var när pälsen på magen skulle fixas som det blev problem. För att inte säga helt omöjligt.
Katten vred sig vilt och hennes klor rev långa sår i mormors händer.
Till slut blev det för svårt, och hon tappade greppet om katten som blixtsnabbt kom ner på marken och sprang bort mot vedskjulet där hon försvann runt hörnan.
”Åh, din vildkatta!” utbrast mormor samtidigt som hon förtröstansfullt tänkte att hon säkert hittade hem igen när hon blev hungrig.
Julskrivande
Så var vi framme i december igen! Det innebär att vi har mindre än två veckor på oss att få klart årets julsaga. Tror nog att det ska fungera, även om det återstår en del arbete med den.
Det här blir dessutom det sjätte året i rad som vi skriver julsagor, och det har blivit till en ganska viktig del av vårt skrivande. Under hela året kan det finnas tankar kring den kommande julsagan, och när det gäller det här årets upplaga föddes idén faktiskt redan före julafton i fjol.
Lärorikt att skriva
Tänk vad man lär sig mycket av att skriva.
Har just fått hygglig kunskap kring det här med ”flygande” renar som drar tomtens släde, som ju är en amerikansk jultradition. Nu vet jag hur den traditionen har uppkommit. Nyttigt vetande kanske…!
Lång resa
Den här helgen har vi kört långt! Nästan som att köra till… Wien kanske. Totalt cirka 116 mil blev det. Först en tur till Fristad, och därifrån en utflykt till Herrljunga för att se och fotografera tomteparaden, där även barnbarnet deltog.
Sedan hem igen på sena lördagskvällen, och söndagen agerade vi flytthjälp. För egen del blev den flytthjälpen dock begränsad till bilkörning med släp, eftersom jag fortfarande varken kan eller får belasta tummarna.
Det är i varje fall tur att man är van bilförare.
Julsagan
Årets julsaga börjar ta form på allvar.
Vi ska på julmarknad i eftermiddag, så kanske det kan ge lite mer julstämning och inspiration.
Skrivandet
Det har varit lite återhållsamt med skrivandet på senare tid. Kanske trots allt lite beroende på tumledsoperationen. För även om övriga fingrar fungerar normalt, har det ändå varit begränsande först med gips men även senare med ortosen, men kanske framför allt att det gör ont. Men läkningen går bra, och skrivtakten ökar för varje dag som går, liksom skrivlusten.
Har i dagarna på allvar kommit igång med årets julsaga. Vi har filat en längre tid på den, och Snezana har redan skrivit en ”barnversion” av den.
Och när vi satt vid en uteservering i Porto Cristo i nästan fyra timmar och väntade på transferbussen till flygplatsen i Palma, passade jag på att skriva lite på min tredje fantasyroman ”Cornizendo”.
Så det ska nog kunna bli mer skrivande framöver.
Framåt
I måndags var jag på återbesök hos läkaren på Handkirurgen i Malmö.
Operationsärret har läkt väldigt bra, och nu behöver jag inte använda tumortosen mycket mer än när jag sover. Skönt eftersom det blir varmt att ha den på.
Rörligheten i tumleden är bättre även om det är begränsat, och fortfarande gör ganska ont. Än så länge har jag svårt att avgöra om tumgreppet verkligen har blivit svagare, som sägs bli en följd av denna operation. Det är svagare nu på grund av att det gör ont, men det onda ska ju förhoppningsvis gå över. Återstår att se helt enkelt.
Kan i varje fall skriva och skapa bilder ganska obehindrat. Direkt efter operationen fick jag vänja mig vid att hantera datormusen med vänster hand, och hittills har jag faktiskt fortsatt med det.
Än dröjer det ett tag i varje fall innan det blir aktuellt med jobb.
Rädda Lucia och Kalle Anka… eller!?
Sen många år tillbaka har vi fått vänja oss vid att julen gör sig påmind ibland redan i slutet av september eller början av oktober, när handeln nätt och jämt hunnit få undan trädgårdsattiraljer för att lämna plats åt juldekorationer med mera. Så är det varje år, och för egen del kan jag nog bara konstatera att det lite tar död på den där riktiga julstämningen. När julen väl är här, är man så trött på den.
Men på senare år har ett annat fenomen kommit fram, som är betydligt tråkigare! Det är alla inlägg som dyker upp på sociala medier som hävdar att Lucia, pepparkaksgubbar, tomtenissar och stjärngossar är hotade! Liksom Kalle Anka på julafton och så vidare. Man uppmanas att dela inlägget för att visa att man vill ha kvar Lucia och så vidare. Uppriktigt sagt skiter jag i vilket egentligen. Men problemet är själva idén till det här. Man försöker göra gällande att det är invandrare som orsakar att våra jultraditioner är hotade, samtidigt som man totalt, glömmer bort eller låtsas omedveten eller vad det nu kan vara, om att tiderna förändras och traditionerna med dem. Hörde härförleden att det till exempel inte blir någon Lucia i Ystad på grund av det helt enkelt inte fanns tillräckligt stort intresse! Och hur spännande är det egentligen med Kalle Anka på julafton!? När man själv var liten var ju tecknad film på tv ganska ovanligt, och i synnerhet Disney-filmer. Så därför var det ju en verklig högtidsstund när man fick en hel timmes tecknat på julafton! Men idag kan man ju hitta praktiskt taget vilken tecknad lång- eller kortfilm på någon streamingtjänst, kabel-tv, Youtube etc.
Så alla dessa uppmaningar att dela upprop för att man vill ha kvar Lucia eller Kalle Anka eller vad helst det månde vara är enbart patetiska. Om du verkligen vill behålla urgamla traditioner får du väl arbeta för det själv, och hoppas på att det finns fler som vill vara delaktiga. Om inte, får du nog bita i det sura äpplet och inse att det kanke är du själv som sitter fast i gamla utslitna traditioner.
I väntan på fiber
I vår lilla värld i skogen har vi länge fått finna oss i hastigheter på internet på som bäst kanske 4-5 Mbit/s. På senare tid har det dock blivit allt sämre, och dessutom tidvis ganska instabilt.
Men nu har vi fått ny uppdaterad router, och dessutom har jag gjort vissa justeringar på ledningarna i huset, och plötsligt har vi fått upp hastigheten till mellan 7 och 10 Mbit/s.
Kanske bra att börja vänja sig vid högre hastigheter nu, när fibern är på väg.
Andie Lindskog 