Nu finns – äntligen – alla tre böckerna i serien Legender från Thiramaar hos Sjöbo Bibliotek. Men enbart som e-bok. Medan en mängd bibliotek runtom i vårt avlånga land sen länge och även löpande, tagit in och tar in det mesta vi producerar i e-boksform, såväl romaner som noveller, har vårt lokala bibliotek varit återhållsamma. Malmö Stadsbibliotek har också sen en tid tillbaka hela min fantasyserie i både bokform och e-bokform. De har även första delen i vår gemensamma HBTQ-svit Det hände vid Skärsjön, plus även mina memoarer Idag kan det kvitta!
I Sjöbo skyller man på en snäv budget. Böckerna kostar cirka 50 kr i inköp. Nog borde väl lokala författare vara lite extra intressanta för ett lokalt bibliotek.
Trots att vi tjänar struntpengar på våra böcker, är det frestande att donera några fysiska böcker till Sjöbo Bibliotek. Men det har vi faktiskt gjort med ett par olika titlar för en del år sedan, men de böckerna har aldrig ens kommit ut till utlåning! Så de får nog vackert själva köpa in dom.
Har för tillfället växlat till feelgood. Känns lite som att jag fastnat när det gäller Ashas sten. Har i grova drag en hållbar storyline, men har lite svårt att hitta någon riktigt hållbar berättelse. Så nu har jag valt att tillfälligt pausa det skrivandet. Istället skriver jag feelgood! För några år sedan skrev vi gemensamt en novell som vi kallade Det blommar i Karins trädgård, vilken var tänkt som ett bidrag till en novellantologi. Den kom inte med, och blev därefter liggande en tid. Men så började vi fundera på om man inte skulle kunna göra om den till en lite smårolig feelgood-roman istället. Snezana har skrivit en del intressanta avsnitt, och nu försöker jag kämpa vidare med den. Berättelsen är tänkt att kretsa kring ett par hus i ett vanligt svenskt villaområde med en lagom blandning av personkemier. Arbetstiteln blir Karins trädgård, ochden innehåller en lagom färgstark blandning av karaktärer. Huvudpersonen då, den 68-årige Karin, den nyinflyttade grannen Peter, 64 år gammal med Zlatantofs och hans nippertippa till älskarinna Camilla. Självklart en sur granne – Lars-Göran Brandt som har koll på allt som händer. Och så de båda systrarna, eller vad de är, Anna-Stina och Henrietta och Ilona som är ensamstående med två barn. Det här kan faktiskt bli riktigt roligt att arbeta med.
Nu när vi befinner oss mitt i Na-No-Wri-Mo (National Novel Writing Month) där man sätter upp ett mål på typ 50 000 skrivna ord under månaden, kan jag inte låta bli och fundera på just det här med det skrivna ordet. Bara min dagbok innehåller närmare tre miljoner ord! Detta vet jag med säkerhet, men hur många ord jag skrivit totalt i mitt liv är naturligtvis omöjligt att säga. Men en vild gissning hamnar på någonstans runt kanske sex miljoner ord. Eller ännu mer. Men mitt i särklass längsta skrivna Word-dokument är min flödesskrivning för Legender från Thiramaar. I det dokumentet hanterar och behandlar jag all text som jag skriver i mina böcker i den serien. Det är därmed också ett dokument som växer dagligen. Just idag omfattar den 476 Wordsidor med totalt 291 811 ord.
Vi är snart igenom halva november, och därmed också halva Na-No-Wri-Mo. Så hur har då skrivandet gått? Tja, sådär! Har ju delvis fastnat när det gäller Ashas sten, och har lite problem att riktigt komma vidare med den. Har förvisso fått till en del nytt, och även en del förbättrande justeringar av befintlig text. Men det är ändå lite svårt att få någon riktig fart. Har även kört igång ett annat skrivprojekt som jag arbetar parallellt med, och som har lite ankytning till mina memoarer. Så här långt har jag i alla fall totalt under den tid som gått av november, skrivit 20 300 ord! Så jag behöver ligga i om jag ska uppnå de 50 000 orden som är målet!
Lite hastigt och lustigt blev det ett ärende till Malmö idag, då jag kunde halka in på ett återbud. Det hela gav resultatet att jag antagligen inte behöver komma dit fler gånger. Även om de tyckte det var trevligt att se mig igen. Sånt värmer. Så blev det ju också en liten promenad, och passade även på att kolla i några affärer på Triangeln. Men inget av det jag sökte fanns, så det blev ingen handel. Välbesökt köpcenter, men ganska folktomt på sjukhusområdet. Annars brukar det nästan vara tvärtom vid de tillfällen jag besöker dessa platser. Oftast vardagsförmiddagar.
Så var det fredag igen, mitt i mörka november, och alltså bra läge för SPA-bad. Som i vanlig ordning också innebär planerande skrivarsamtal. Med resultatet att jag kunde notera ytterligare några viktiga detaljer till arbetet med Ashas sten. Alltsammans sedan följt av en underbart god sallad med bland annat vitkål, russin, äpple, morötter, lök, creme fraiche, teriyaki, majonäs, senap, surimi, ägg, tomat och spenat.
Ett perfekt sätt att fira det faktum att det hunnit gå hela elva år sedan vi förlovade oss. Därtill kan jag personligen lägga till att detta är mitt längsta förhållande någonsin. Och känslorna är på exakt samma nivå idag, som de varit hela tiden!
Inledde denna dag med ett telefonsamtal med banken, för att få klarhet i en del spörsmål kring omregistrering av vårt förlag. Så långt var allt frid och fröjd. Fick ett vänligt bemötande, tydlig och klar vägledning och självklara och lättbegripliga svar på min frågor. Sen ringde jag Skatteverket! Ärendet där handlade om ungefär samma som föregående samtal. Men jag minns ärligt talat inte när jag senast upplevde sådan total frustration över att tala med någon myndighetsperson, som nu! Med väntetid i telefonen blev det ungefär en timmes totalt bortslösad tid, för att efter högljudd invändning från min sida sluta med det enkla besked jag egentligen skulle haft kort och gott redan från början, vilket därmed hade kunnat korta ner samtalet till en minuts vänligt bemötande. Efter detta fick jag mejl från AMF som meddelade att jag hade ett ”brev” på ”Mina Sidor”. Försökte logga in med bank-ID, vilket dock visade sig totalt omöjligt! Efter väldigt många om och men kunde jag till slut komma in via Safari webbläsare i mobilen. Bara för att konstatera att jag fått ett meddelande som bekräftar att utbetalningen av den delen av min pension som kommer från AMF, fortsätter ett år till.
Sen hade jag ett ärende att fixa på fotoklubbens banksida, eftersom jag för närvarande förutom sekreterare och webbansvarig även fungerar som klubbens kassör. Där möts jag av ett formulär, där banken vill veta var vår verksamhet huvudsakligen bedrivs, och likaså var alla våra intäkter förväntas komma ifrån. Och så vidare. Frågeställningar som mest känns som något riktat till ett multinationellt företag. Knappast till en ideell förening som omsätter, i bästa fall, kanske fem tusen om året. Men visst, det är uppgifter som banken enligt lag måste ta in, så det är väl bara att svälja. Problemet är att sidan fungerade inte! Beskedet ”Sidan svarar inte” var flitigt förekommande. Efter åtskilliga försök och dessutom samtal med bankens support, gav jag till slut upp, och bestämde mig för att ta det med banken vid ett personligt besök, som jag ändå måste göra eftersom vi även fått fysiska handlingar angående klubbens fullmakter för oss som hanterar klubbens ekonomi. Som om det inte var nog med detta, tvingas min kärlek också strida mot Skatteverket om orimliga krav som en avliden nära men samtidigt väldigt avlägsen släkting ställt till med.
Denna torsdag döps härmed om till Struldag, och vi skulle min själ stannat kvar i sängen i morse.
Ringde Skatteverket för att få svar på frågor gällande bokföring och deklaration för enskild näringsidkare, när man vill registrera över verksamheten från en person till en annan. Personen jag fick tala med måste ha haft särskild provision för hur mycket hon pratade. För min del om jag ringer till myndigheter, banker eller företag vill jag kunna ställa mina frågor på ett tydligt sätt, med förhoppningen att också kunna få lika tydliga svar. Men det kräver att personen jag talar med är lyhörd och fram för allt har kunskap och förmåga att förklara på ett tydligt sätt. Kanske särskilt viktigt när det gäller myndigheter som Skatteverket. Men den här människan gav inte mig utrymme över huvud taget till att ens formulera mina frågor. Hon pratade praktiskt taget oavbrutet. De få tillfällen hon gjorde uppehåll för att hämta andan, försökte jag säga något, men hon fortsatte babbla. Hon rabblade en mängd exempel på hur överlåtelser från ett företag till ett annat kan gå till, och så vidare. Men allt hennes babbel var fullständigt irrelevant i sammanhanget. Det var ingenting sådant jag ville ha svar kring. Inte förrän jag höjde rösten rejält och krävde att få formulera min fråga, helt innan hon svarade, fick jag en chans. Men svaret på frågan blev typ god dag yxskaft. Så resultatet av ett samtal som med väntetid inräknat stal ungefär en timme av min dag, gav absolut ingenting! Och det förändrade inte min redan sen tidigare uppfattning om Skatteverket som en klumpig betongmyndighet!
Tankar hit och dit. Förvirrade tankar. Funderingar och spekulationer. Vad kan hända? Vad ska hända? Vad bör helst inte hända? Vem ska göra si? Vem ska göra så?
Håller min berättelse? Finns det någon logik? Ja, jag vet … det är en fantasy, så det kanske inte alltid måste vara hundra procent logiskt. Men jag vill heller inte lösa olösbara situationer med något slags hokus-pokus á la Twin Peaks! Den suggestiva otroligt spännande mordhistorien som obönhörligen parkerade oss i tv-fåtöljen (till och med jag har haft en sån) på nittiotalet och som avsnitt efter avsnitt byggde upp en rad frågor, som i sista avsnittet besvarades med utflippat flum, som inte sa någonting vettigt alls!
Det är nu kärlekens och mina ständiga samtal kommer till nytta. Vid frukostbordet, eftermiddagsfikan och middagen. Framför allt SPA-baden med martini och tända ljus, där mängder med kreativa idéer hanteras. Återstår förmågan att sortera alla tankar, alla briljanta idéer, och hitta tråden att sy ihop dem med. Så ska det säkert bli bra den här gången också.
Var ännu en tur i gamla hemtrakter. Passade även på att uträtta ett annat ärende också när jag ändå var där. Och nä, det var inte till Pizzeria Pompei, som funnits där sen åren jag bodde i området. Var i god tid som jag faktiskt brukar, och fick dessutom vänta lite extra tid med en kopp kaffe. Så jag fick utrymme att fundera lite kring mitt arbete med bok nummer fyra i Legender från Thiramaar, som jag lite grann har kört fast i! Sen verkar det vara lite problem för satelliterna att nå dit ner, åtminstone att döma av min ”promenadmätare”. Det den visar ser mer ut som att jag varit överförfriskad! Det har förvisso hänt några gånger under åren jag bodde i området. Men absolut inte nu.
Andie Lindskog 