Behaglig vindstilla sensommarkväll med temperatur som i vår värld medger att man kan sitta på altanen och skriva och njuta en kall öl och kanske någon enstaka fågelsång. Men man inser att vi inte har riktigt samma värderingar eller samma syn på vad som är ett trivsamt sätt att spendera de sista sommarkvällarna som våra grannar. Någonstans hörs en gräsklippare. Någon låter sin motorsåg arbeta för fullt antingen med att såga ner ytterligare träd, som det tycks ha gått något slags mode i. Eller sågas vinterns ved upp i lämpliga bitar. På avstånd hörs en skördemaskin som kämpar sig fram över markerna. Så har vi den där grannen som inte kan bestämma sig om han ska vara hemma eller inte, och därför kör iväg, för att tio minuter senare komma tillbaka, för att ytterligare en stund senare åter köra iväg. Alltid med det tunga släpet kopplat efter bilen.
Och så är det då alla de hundratals kråkorna som bråkar om vilka grenar de ska sitta på innan nattsömnen inträder.
Så ikväll fick Bluetooth-högtalaren göra oss sällskap på altanen.
Enligt min planeringskalender har de senaste två veckorna varit ganska händelselösa, med några få undantag. Men den visar å andra sidan bara sådant som är inplanerat, och i det avseendet har det enbart förekommit tre händelser. Men det har varit ganska stor aktivitet utöver vad kalendern berättar. Har arbetat med och blivit klar med inlagan till Regntider, och likaså en reklambroschyr att använda när vi framöver skickar beställda böcker till de som köper böcker i serien Legender från Thiramaar, med en komplett karta över länderna. Även bokens omslag är helt klart, och den här gången har jag faktiskt själv gjort bilden, fast ändå med en del assistans av Snezana. Apropå bilder har vi även skickat in våra bidrag till årets upplaga av fototävlingen Närkampen, som vi kör i samarbete mellan Sjöbo, Ystads och Österlens fotoklubb. Precis som vanligt har jag haft mina omgångar med extra känning av nackbesvären, som en liten påminnelse om varför jag gick i pension ett år tidigare. Men med rätt medicinering blir situationen ändå bra. Den effekten upplever jag även på det mentala planet. Rätt medicinering är synnerligen välgörande. Väntar sedan två månader tillbaka på ett besked från Skatteverket, eller Folkbokföringen noga räknat, och kan konstatera att svenska myndigheter fortfarande är betongklumpar. Skrivandet har åter lett in mig på en del nostalgiska minnen, den här gången från tidigt åttiotal och den tecknings- och målarkurs jag gick på tillsammans med min mor i början av åttiotalet. Men nostalgin i det här fallet var inte i första hand av positiv karaktär. Mot slutet av den senaste veckan har det bokstavligt blåst friska fläktar, då vi äntligen fått levererat en hel köksfläkt, till skillnad från föregående som kom i bitar i en bristfällig förpackning. Så har vi fått utökat vår vänskapskrets med nya vänner som medger umgänge med fullständig frihet. För övrigt har det som vanligt handlat om skrivande, inte minst av memoarerna men även här mot veckoslutet har jag påbörjat en fantasynovell baserad på min ”egen” värld Thiramaar. En del hemsidesarbete har det också blivit, främst till kunder, och jag har konstaterat att priset för det uppdraget nog behöver höjas. Negativt är att det under de senaste två veckorna onekligen känts som om hösten gör sin entré lite för tidigt. Inte en enda kväll har vi kunnat sitta på altanen. Kanske det kan bli lite ändring på det den kommande veckan.
Fantastikbokklubben efterlyste noveller inom just fantastik att lägga upp på hemsidan, som inte minst som en utmärkt reklam för ens egna böcker som redan finns upplagda där. En utmärkt idé, och något som inspirerade mig att direkt sätta igång och skriva en novell, självklart för min del baserad på min egen värld Thiramaar. Och i allt mitt skrivande har jag helt klart skaffat mig några personliga favoriter bland mina karaktärer som jag känner extra starkt för att skriva om, och som alltid innebär lite extra inspiration. Det är självklart Elana, men även den underfundige och lite klurige övermagikern Cornizendo och självklart hans älskade Belvida Bell (som dyker upp i ”Regntider”). Sagt och gjort – efterhand som jag skrivit på mina legender från Thiramaar, har ett antal idéer till nya storys också växt fram och noterats i min minnesbank. En av dem är konflikten mellan gudarna och människorna om vem som egentligen har skapat världen! Den frågan ligger till grund för den fantastiknovell jag just nu skriver på! Klart inspirerad av Fantastikbokklubbens efterlysning.
Jag har alltid trott på att om kärleken är menad för mig, har det ingen betydelse hur jag hamnar där. Det som sker, det sker.
Blir man förälskad och känslorna är ömsesidiga, och det dessutom leder till en varaktig relation spelar det knappast någon roll hur man träffas.
Sen vet jag inte om min mors agerande var så värst tilltalande. Under den hösten gick jag på en tecknings- och målarkurs tillsammans med henne. När vi hade avslutningsfest inför julen, försökte hon helt öppet och ogenerat para ihop mig med en tjej som deltog i kursen.
Att jag själv inte var intresserad, spelade ingen roll för henne. Visserligen var det en väldigt trevlig tjej, och hon och jag pratade och skojade med varandra hela kvällen och kom väldigt bra överens. Men när min egen mor aktivt försökte övertala henne om vilket gott parti jag skulle vara för henne, blev det hela enbart pinsamt, och blev till ytterligare ett skäl för mig att med gott samvete knyta kontakter via annonser istället.
Det här är ett avsnitt ur mina memoarer, som långsamt håller på att växa fram. Detta handlade om hur min mor på ett ganska tråkigt sätt försökte göra allt för att få mig att ge upp en tjej från Chile som jag träffat via kontaktannons. Mor menade att det bara är misslyckade människor som träffas via bekantskapsannonser, som hon kallade det. Men hon var också väldigt tydlig i sina åsikter.
”Jag vill inte ha en invandrare i min familj!”
Det är förmodligen lugnast att hon hann lämna jordelivet flera år innan Snezana och jag träffades!
Förutom att det här skrivandet river runt en del i gamla sår, finns det ändå samtidigt en del trevligt innehåll. Till exempel blev jag påmind om den lärorika och roliga tecknings- och målningskursen i Vuxenskolans regi i lokaler på Grynbodgatan i Malmö, som jag gick fyra terminer på åren 1983-84 tillsammans med min mor. Speciellt minns jag vår kursledare Vladimir Kamendy. En konstnär ursprungligen från Slovakien, som var en förträfflig lärare och samtidigt väldigt skämtsam och underhållande person. Fast han också var invandrare, tycktes mor ändå acceptera honom. Till och med trots att han aldrig lärde sig hennes namn, utan alltid kallade henne ”Pers mamma”.
När jag nu försökte hitta lite information om honom, kunde jag tyvärr notera att han gick bort 2014 bara 59 år gammal. En hel del av hans konst finns på nätet. Bara att söka på hans namn, Vladimir Kamendy.
Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida. Fredag den 7 oktober 1955. På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade. Släppt satsen! Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med. När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!
Under tisdagen regnade det nästan oavbrutet hela dagen och hela kvällen. Kändes nästan som en tanke att jag fick klart inlagan till ”Regntider” (del 3 i ”Legender från Thiramaar”) och även omslaget. Återstår enbart några steg till att lägga in hos tryckeriet! Så nu är det antagligen enbart en fråga om veckor innan boken kan släppas!
Veckan som inleddes med ett besök på Vårdcentralen för provtagning inför en kommande behandling, har i övrigt passerat relativt obemärkt. Vi väntar fortfarande efter två veckor på att få leverererat en ny köksfläkt istället för den uselt förpackade vi fick som var trasig.
Kärleken har fått klartecken att till hösten kunna ta ut halvpension, och får därmed lite lugn och ro i tillvaron. Positivt för mig är att vi fortsatt har oförändrat lika mycket tid tillsammans under dagarna.
Vädret har varit lite instabilt den här veckan, men vi har trots allt kunnat tillbringa tre kvällar på altanen.
Mot veckoslutet invigdes World pride i Malmö och Köpenhamn, jag har ägnat ganska mycket tid åt mina memoarer, och dessutom har jag arbetat med inlagan till Regntider, som nu närmar sig helt färdigt skick och kan snart skickas till tryckeri! Kan konstatera att boken blir på 416 sidor. Räknat i ord hamnar den mitt emellan de båda föregångarna.
Lördagen hade vi besök av två kära vänner, som vi på grund av coronan inte kunnat träffa sen sommaren 2019. Under söndagen hade vi besök av våra kära grannar. Och vi fortsätter glädjas åt hur förra julens julstjärna fortsätter att utvecklas. Dessutom – denna söndag har jag, av alldeles speciella skäl, tagit del av en livesänd gudstjänst! Hör ju inte precis till vanligheterna.
Att vara vänsterhänt var också ett bekymmer. Det betraktades som ett fel på den tiden.
”Jaså, du är kajhänt …höhö!”
Vet inte hur många gånger i mitt liv jag har fått höra den nedlåtande kommentaren. Eller att man skrev med ”fel” hand.
Det fanns en tid då jag fick gå på någon slags avvänjning för att lära mig att använda ”rätt” hand. Förmodligen var det så dumt och förnedrande att jag bara har förträngt det. Men jag minns att jag blev ivägskickad till något som syftade till att lära mig att bli högerhänt. Obehagligt eller vad, men jag är i varje fall tacksam att jag inte är född kanske tjugo år bakåt i tid, då det var regel att ge smäll på fingrarna om man använde ”fel” hand.
Oavsett vilket kan jag inte minnas ett enda tillfälle i mitt liv då jag upplevt några bekymmer på grund av att jag är vänsterhänt.
Tvärt emot de som gör sig lustiga och hävdar att man skriver med fel hand, gläder jag mig åt att jag i detta så kallade bekymmer har sällskap av David Bowie, Leonardo da Vinci, Albert Einstein, Bill Gates, Barack Obama, Winston Churchill, Marie Curie, Morgan Freeman, Paul McCartney, Jimi Hendrix, Marilyn Monroe, Neil Armstrong med flera storheter.
(Det här är ett utdrag ur mina kommande memoarer ”Idag kan det kvitta”)
Förutom att jag finner oerhört stort nöje i att skriva, ger det också en extra stor tillfredsställelse i all research man behöver ägna sig åt. Man lär sig hela tiden nytt, när man söker på nätet efter information om diverse, både små och stora, detaljer i ens berättelse. Apropå min memoarer som jag arbetar med för tillfället, har jag exempelvis sökt information om märgelgravar. I min berättelse är det bara en liten detalj, men allt är viktigt att ha klart underbyggda fakta kring. Kort och gott lär man sig hela tiden något nytt.
Här är bilderna jag hade med på helgens utomhusutställning i Tomelilla. En utställning vi höll i samarbete mellan Sjöbo, Ystad och Österlens fotoklubbar.
perabl.com 