Denna lite ruggiga och grå novemberdag gjorde vi en tur till Önneköp. Den lilla byn drygt två mil från Hörby, där det fina lanthandelsmuséet ligger, har även en charmig butik kallad ”Vackra ting”, som bidrar ytterligare till den där nostalgikänslan. En butik så full av gammalt fint porslin och diverse andra gamla och även en del kanske inte helt så gamla prylar, att man mer eller mindre omedvetet rörde sig försiktigt mellan hyllorna och ansträngde sig för att dra in allt som kunde tänkas ”sticka ut” i form av kameraväska etc, för att inte riskera att välta ner något värdefullt. Här var vi på ett fotograferings- och filmuppdrag för Belvida Bells förlag, för en författare som just släppt sin andra bok! Mer info kommer om detta. Dessvärre blev resultatet inte vad vi hade önskat, främst på grund av att vår Panasonic filmkamera inte riktigt lever upp till förväntningarna. Så vi blir tvungna att göra om det hela. Nästa gång sker det helt och hållet med Canon och självklart ingen extra fakturering för kunden. Kvällen avrundades med smaskig hemmagjord köttfärspaj, och därefter flitigt, eller ansträngt, arbete med några tänkta tävlingsbidrag till en aktuell novelltävling.
Det föll på förlaget – så lyder en rubrik i dagens Sydsvenska Dagbladet. I den här artikeln tas problematiken med bristfälligt redaktörsarbete upp, som ett ständigt återkommande problem i utgivna böcker. Det exempel som i första hand nämns här är den aktuella hårt kritiserade barnboken ”Arnold reser till Sydafrika” av Margaux Dietz. ”På bokens sexton sidor syns inte en enda svart människa. Det är slående banalt” står det i artikeln, och artikelförfattaren Marie Pettersson ställer frågan ”om författaren inte fått någon redaktionell hjälp.” Hon skriver vidare att ”i en samtid där mycket kultur skapas i ett direkt möte mellan avsändare och mottagare är begåvade redaktörsinsatser det som gör förlaget till en plats som faktiskt garanterar någon form av kvalitet.” Jag har själv läst ett stort antal böcker som i grunden är bra berättelser, men som uppvisar stora brister just i redaktörs- och korrekturarbetet. Jag tror detta gäller för alla författare, att när man skriver ner sin berättelse från början är första målet att få idéer och tankar på pränt. Rättstavning och korrekta formuleringar är kanske inte högsta prioritet just då, även om man anstränger sig för att få det något så när korrekt. Men vi vet ju alla att texten knappast är färdig att gå till tryck när vi skriver den sista punkten. Nu vidtar ju ett antal genomläsningar med en rad korrigeringar, tillägg, radering och så vidare. Det är efter detta man behöver någon utomstående granskare som kan läsa igenom och bedöma texten. Det är nu alla de där små felaktigheterna, bristerna, missarna, felstavningarna och diverse konstiga formuleringarna och syftningsfelen förhoppningsvis ska upptäckas. När sedan förlaget ska ta tag i manuset, är det dags för redaktören och lektören att göra sitt. Men det tycks bli allt vanligare att den sortens arbete inte görs ordentligt, och jag funderar över varför? Är det så att man medvetet gör ett hastverk och bara tar betalt? Eller är det så att förläggaren struntar i att lämna manus vidare till redaktör och lektör? Oavsett skälet, blir slutresultatet ett misslyckande! Jag har läst allt för många böcker där uselt redaktörs- och lektörsarbete dragit ner en annars bra berättelse. Romaner med en rad direkta sakfel och fullkomliga missar som gör att handlingen inte hänger ihop. Bristfällig research som drar ner trovärdigheten. För att inte tala om alla upprepade ord. I slutänden handlar det ju om förlagets ansvar som utgivare av verket. Förlagen drar in en betydande del av bokens pris, och borde också göra bättre skäl för de pengarna. Jag har sett flera exempel på böcker där det känns tydligt att förlaget satsar på kvantitet långt över kvalitet. TILLÄGG; Ska kanske lägga till att jag i det här inlägget INTE tar ställning varken för eller emot skribenten Marie Petterssons synpunkter när det gäller Margaux Dietz bok. Mitt inlägg tar enbart fasta på det faktum att redaktörs- och lektörs-arbetet ofta sköts illa. Den här artikeln i SDS blev ett underlag för mig i det här inlägget.
Försökte få till något i del 4 (Legender från Thiramaar) men det blev bara några rader idag, sen var det stopp! Finns just nu för många frågetecken kring hur berättelsen ska gå vidare, och jag har inte några riktigt bra svar på det. Tror det snart behövs ett kreativt SPA-möte! Så det mesta av den här kvällen fick handla om memoarerna istället. Det är i och för sig ganska enkelt att berätta. Svårigheten här ligger främst i att INTE berätta i kronologisk ordning!
Det rör sig, om än långsamt och stundvis rentav trögt, trots allt framåt med min fjärde del till Legender från Thiramaar. Det börjar så smått formas en svag röd tråd, men exakt vad som ska hända utmed den är höljt i dunkel än så länge. Till en del också för mig. Klart är i varje fall att en kaldinier och tillika trollkarlslärling som intoducerades i Regntider kommer att spela en central roll. Liksom Elana. Dessutom får vi stifta bekantskap med en av de sanslöst vackra skönheterna från Irrydien som gett upphov till en av den här världsdelens måttenheter. Häxor kommer också att spela en betydande roll i handlingen.
Idag blev min julsaga 2020 klar! Ett perfekt slut på en vecka som även i övrigt till största delen handlat om skrivande. Med andra ord precis som vanligt. Vi har även deltagit i två olika Zoom-event på nätet. Det ena handlade om en bokrelease för en författarvän där vi varit lite delaktiga i en del av produktionen. Det andra handlade om ett event med inriktning på jul och nyår. Av den anledningen har vi faktiskt redan fixat en del juldekorationer i vårt hem för att få den rätta bakgrunden.
Det här med att sätta betyg och i vissa fall skriva recensioner på böcker! Det figurerar allt för många små ”bokpåvar” som tror sig vara så oerhört väl bevandrade i världen av berättande, att man också tror sig vara kapabel att ge en korrekt bedömning! På diverse boksajter, kanske framför allt Storytel, Nextory och liknande, är det allt för lätt att sätta betyg på olika böcker och noveller. Utan att ens behöva uppge sitt namn! Det borde egentligen inte vara tillåtet. Ska du uttrycka synpunkter och kritisera något som kanske är skapat av en författare som kämpar för att nå någonstans, ska du åtminstone våga stå för dina åsikter och inte bara underteckna med initialer, och en kommentar typ ”tråkig” eller liknande. Ännu värre är de trashjärnor som skriver uppriktigt att de bara orkat läsa några sidor, och sen ändå kan uttrycka väldigt nergörande synpunkter om hur dålig boken är! Hur är det ens möjligt?! Hör du inte själv hur blåst du är?! Jag recenserar själv böcker, men för det första har jag slutat sätta betyg för jag anser att dessa förbannade siffror mest ställer till det för författaren. Åtminstone om inte alla sätter en femma. Jag skriver ett omdöme om boken, och väljer att alltid lyfta fram det som är bra. Om jag tycker att boken är dålig, skriver jag ingenting alls! Jag har inget behov av att såga böcker bara för att jag tycker den är dålig. Det finns alltid andra som tycker tvärtom. Och författaren har oftast kämpat länge för att få sin bok klar, och det sista hen behöver är någon låg besserwisser som sågar boken efter att ha läst några sidor! Så du som känner dig träffad av mina kommentarer! Bra, ta det till dig och tänk en extra vända nästa gång du känner behov av att briljera med dina bristande kunskaper. Vill bara avslutningsvis poängtera att mina åsikter handlar om ALLA recensioner och betygsättningar! Inget jag personligen drabbats av just nu. Det är bara det att jag ser för jämt den här sortens ”recensioner” och betygsättningar på olika boksidor på nätet, och kan inte förstå meningen med det annat än ett billigt försök från upphovspersonen att framstå som kunnig. Faller dock ganska platt om man inte ens vågar skriva under med sitt namn!
En hastigt, mer eller mindre, nertecknad storyline, eller nåt. Ett konstruktivt samtal med min kärlek. Lite allmänt bollplankande med idéer. Ha – där är ännu ett sådant där lustigt uttryck, precis som det där med att ’spåna’. Att bollplanka! Enligt SAOL bildlikt en diskussionspartner som man bollar idéer till. Jo, det visste vi ju, men det är ändå lite lustigt uttryck. Med mitt bollsinne skulle resultatet av en kastad boll mot ett plank antingen resultera i att den studsade iväg på helt fel håll, eller rentav träffa mig själv rakt i plytet. Kanske med pajade glasögon, så hade jag ändå inte kunnat skriva något mer. Nåväl! Med nämnda storyline och bollplank tror jag faktiskt jag vågar påstå att jag är igång på allvar med del fyra! Eller nåt! Arbetsnamnet är tills vidare ”Robia”. Varför? För att en av huvudkaraktärerna i den här boken är just Robia, som är magikerlärling hos kaldiniernas högsta andlige ledare Ambarand.
Skrivkramp! Idétorka! Eller nåt! Har några olika idéer, eller lösa trådar, om man så vill. Men de är väldigt spretiga och praktiskt taget omöjliga att knyta ihop. Försöker slå med ”story cubes” och får några bilder som genererar ord som skulle kunna passa in. Men det går inte ändå. Jag får inte till någon synopsis. Ingen storyline. Ingen intrig. Det inledande kapitlet som jag har skrivit för några dagar sedan är faktiskt bra. Men jag vet inte vart det ska leda. När jag började på Regntider i julhelgen förra året hade jag två tidigare påbörjade berättelser som jag helt enkelt kunde väva in i samma manus, och det blev faktiskt riktigt bra. Det har jag inte nu. Ja, jag har som sagt några olika spretande idéer, men har svårt att se hur de ska kunna vävas samman. Men å andra sidan … det är väl egentligen inte någon panik. Regntider ska ju genomgå några turer till innan den kan anses klar. Sen följer allt arbete med att skapa inlaga och e-bok och så vidare. Så utgivning kan antagligen ske först fram på vårkanten 2021. Då har vi faktiskt en situation med ungefär en utgiven bok per år. Ungefär! Eilaths hopp kom ut i oktober 2019, Gudarnas spira i juli 2020. När det gäller Regntider bestämmer vi i stort sett själv när den ska ut. Så där handlar det egentligen mest om vad vi har tid till. Så ska vi följa den här takten, torde denna del 4 komma ut någonstans mellan vår och sommar 2022. Med andra ord är det goa tider.
Huvudsyssla denna afton, på självaste fredagen den trettonde, är att jag spånar! Märkligt uttryck egentligen. Enligt SAOL betyder det att ”tänka eller samtala på ett fritt och improviserat sätt”. Oavsett så är det ett märkligt uttryck. Men det är ungefär vad jag gör. Har ett antal lösa idéer som jag försöker knyta ihop för att förhoppningsvis på allvar kunna komma igång med det som ska bli den fjärde romanen kring legender från Thiramaar. Första kapitlet är skrivet, så det är väl bara att kasta sig ut i fantasins virvlar och släppa loss. Det ska handla om trollkarlar, givetvis. Häxor, som de nog främst kallades av män som inte riktigt kunde hantera att det oftast rörde sig om särskilt kunniga kvinnor, ska det också handla om. Några ”bekanta” från de tre tidigare böckerna kommer också att dyka upp. Kanske lite välgörande funderingar kring varför gudarna finns och vems påfund de egentligen är, ska nog också finnas med. Lite underförstått en känga åt det här med religioner kanske.
perabl.com 