Nu är det jul igen – minsann!
När man som vi har haft förmånen att njuta nästan två veckor av trista november i värmen på Madeira, är det faktiskt lite svårt att inse att det snart är första advent och julen närmar sig med stormsteg!
Därför känns det ju ändå på något vis tryggt att se dessa tydliga och numera klassiska tecken på att det faktiskt är den tiden på året, när alla de där klagomålen dyker upp om att Lucia ska förbjudas, och ingen får vara Pepparkaksgubbe och så vidare, på grund av att vi tar emot flyktingar i vårt land. Då vet man ju ändå med säkerhet att det snart är jul även i Sverige!
Madeira resumé – Jardim Monte Palace
Madeira resumé – Jardim de Botanico, Funchal
Madeira resumé – Nunnornas Dal (Curral da Freiras)
Madeira resumé – Levador vid Rabacal
Det var nästan en självklarhet, åtminstone för min del, att vårt första utflyktsmål blev just levadorna. Alltså Madeiras sinnrika bevattningskanaler som löper runt i stort sett hela ön, och som har anor ända tillbaka till 1500-talet. Men väldigt mycket har förändrats sedan jag senast var där, och det är inte längre lika lätt att på egen hand hitta vägen upp till levadorna. På den tiden var det i stort sett bara lokalbefolkningen som kände till dem. Resebyråerna hade i bästa fall hört talas om dem, men inget mer. Vi valde att betala för en guidad tur längs levadorna i Rabacal, som är den äldsta delen. Det blev en vandring på drygt 11 kilometer, bitvis i terräng som betraktas som regnskog. Vår guide Gabriel, var lite fascinerad över det faktum att jag faktiskt vandrat på levadorna vid Ponta do Sol på 70-talet. ”You did put your life at stake” sa han när han såg bilder från då, vilka visar hur vi vandrar tämligen obekymrat längs den knappt halvmeter breda kanten, med brant stup på sådär femtio meter på ena sidan, och bergvägg på andra.
Fortsatt ledig med smärta!
Det blev en natts arbete efter två veckors semester i värmen. Men mer arbete än så blir det inte det här året. Var på remissbesök på Handkirurgen i Malmö idag eftersom mitt så kallade triggerfinger kommit tillbaka. Fick en kortisonspruta mot det den 19 februari, och det hjälpte förvisso. En tid! Men sen några månader tillbaka har det kommit tillbaka igen. Tydligen ger man enbart spruta en gång. Nästa steg är operation, och det blev det idag. Hoppas verkligen det hjälper nu, för så ont som det gjort nu sen bedövningen släppt gjorde det inte efter mina tumbasoperationer. Och detta var en betydligt enklare operation.
Novellen ”Alex röda skor” av Per Lindskog
”Alex röda skor” av Per Lindskog
Om författaren
Per har alltid varit en skrivande person! Sen början av sjuttiotalet har han skrivit dagbok. Den handlar inte enbart om händelser och upplevelser i hans liv, utan även tankar och funderingar om sådant som på olika sätt berör eller påverkar. Idag motsvarar storleken på dagboken drygt sju utgåvor av den kompletta trilogin Sagan om ringen.
Två färdiga fantasyromaner finns klara som båda utspelar sig i den skapade världen som omfattar länderna Thiarien, Matrurien, Larothien, Kraakast och Yrridien. Det är Gudaspiran och Eilaths hopp. En tredje roman finns påbörjad i samma värld som ska handla om en trollkarl med namnet Cornizendo.
Så här långt har Per blivit publicerad i antologin ”Över en regnbågsfika” med novellen Alex röda skor, utgiven av Ariton förlag och ”Den viktiga fikastunden” – utgiven av samma förlag.
Om novellen ”Alex röda skor”
Idén vaknade under en bilresa från en…
Visa originalinlägg 50 fler ord
Äntligen Madeira
Två gånger tidigare har jag varit på Madeira.Men det är längesen. Första gången var tillsammans med mina föräldrar 1972. Då var jag sexton år, och var egentligen inte intresserad av att tvingas följa med föräldrarna på utlandssemester. Hade ju dessutom en flickvän hemma i Sverige,som jag hellre hade varit med. Men det tillät naturligtvis inte mor, i synnerhet eftersom hennes omdöme om flickvännen inte var direkt positivt. Men det var å andra sidan den typ av omdöme hon hade om de få andra livskamrater jag haft under hennes levnadstid.
Men de två veckorna vi var på Madeira tillbringade jag nästan uteslutande på hotellrummet, där jag antingen tecknade eller skrev. Enda tillfället de lyckades få ut mig var när far lockade med på vandring längs levadorna! Den upplevelsen är jag honom evigt tacksam.
På den tiden var levadavandring ett nära nog okänt begrepp för resebyråerna. Det var enbart lokalbefolkningen som kände till dessa bevattningskanaler som löper runt i stort sett hela ön.
Mitt andra besök på Madeira skedde fyra år senare, över nyår 1975-76 med min dåvarande sambo. Då hade jag hunnit närma mig tjugo, och vi tillbringade två veckor på ön och fick uppleva den fantastiska julutsmyckningen med belysning över allt. Den gången hade vi väl kanske lite begränsad ekonomi, men vi kunde i alla fall uppleva levadorna, i dessutom ännu större omfattning än jag gjort 1972.
Men efter dessa båda besök på Madeira, har jag burit på en längtan att åter igen få uppleva denna vackra ö. Så pass mycket att jag vid åtskilliga tillfällen upplevt väldigt verklighetstrogna drömmar som alla gått ut på att jag på olika sätt åkt på ”weekendtur” till Madeira.
Så nu äntligen, efter fyrtiotvå år fick jag äntligen återse denna natursköna ö.
Fars dag
Jaha, idag är det Fars dag! Så då är det kanske åter dags att besöka graven och sätta lite blommor och hylla och minnas far. Fast det gör jag nog ändå lite då och då utan att jag för den sakens skull måste ge mig iväg och stå och glo på en kall sten. Det kanske inte alltid sker så där medvetet, men visst finns det tillfällen i tillvaron där lärdomar och värderingar man fått från far kommer fram. Det finns i ärlighetens namn mycket i det far (och mor också för den delen) gjort eller inte gjort för mig under min uppväxt som lämnar en del övrigt att önska. De misslyckades med att hantera det faktum att jag var mobbad i skolan, och såg mig istället mest som ett besvärligt barn. De lät mig inte välja den yrkeskarriär jag egentligen ville, utan förväntade sig att jag skulle gå i fars fotspår. När jag inte ville det, var jag mest otacksam! Och när jag väl ville försöka gå i hans fotspår, tja, då nekades den möjligheten också.
Men visst finns det en hel del far har gjort och betytt för mig, så jag kan visst instämma i hyllandet av far.
Men jag har aldrig själv haft möjligheten att kalla mig far. Ödet har velat annorlunda. Några gånger har det varit så att säga nära att jag blivit far, men det fanns krafter som ville annorlunda. Och med facit i hand var det säkert bäst så. Åren har gått och det fanns liksom inte riktigt utrymme eller möjlighet och periodvis heller inte intresse att faktiskt kunna bli far. Kan ändå glädjas åt att jag nu på gamla dar faktiskt får bli kallad ”farfar” även om jag egentligen bara är det på låtsas! Kan vi kanske införa en Farfars dag där även ”låtsasfarfar” får vara med och firas!?
perabl.com 