Finns i internetbokhandeln
E-böcker – Legender från Thiramaar
Finns i internetbokhandeln
#Tagg med ensamrätt – nästan!
Lite kul att kunna konstatera att det under #humoristiskfantasy på Instagram fram till nu finns totalt 168 inlägg. Av dem handlar 166 inlägg om mina böcker ”Legender från Thiramaar”.
Det händer i Thiramaar – Lever Ogda?
Ett första utkast till en kommande bok i serien Legender från Thiramaar – Lever Ogda?
Igång med Ashas sten
Börjar året bra …
Har kommit igång igen med skrivandet av ”Ashas sten” – fjärde delen i ”Legender från Thiramaar”, och det flyter på riktigt bra faktiskt.
Känns extra inspirerande nu att kunna lägga lite extra energi på att presentera en ny karaktär – Vergo Fillango – tveksam magiker som blivit utsparkad ur Matruriens tvivelaktiga trollkarlsorden Den Röda Draken Med Flammande Ringar … Under Sig.
Tja, jag har i alla fall roligt …
Ogda-medicinkvinnan som fortfarande lever (Hur allt började, del 9)
En liten detalj som löper genom alla mina berättelser om Thiramaar, är hur folk kommenterar varje gång medicinkvinnan Ogdas namn nämns. Det går hela tiden ut på den förmodade tanken att hon nog fortfarande lever, trots att hon är väldigt gammal. Det här kom till första gången i den ursprungliga versionen av Gudarnas spira, då huvudkaraktärerna Kintara, Andor, Samus och Tobin första gången kommer till trollkarlen Cornizendo i hans bostad i det gamla uttjänta fyrtornet. Han ogillar att bli störd av främlingar, och manar dem att gå till medicinkvinnan Ogda. ”Jag tror nog hon lever fortfarande.” Eftersom ordningen sedermera blev ändrad, så att Eilaths hopp kom ut först, är det därmed också i den boken detta uttrycks första gången. Cornizendo säger till Elana; ”Gå till den gamla medicinkvinnan Ogda istället. Jag tror nog att hon lever fortfarande.”
Efter mängder med redigeringar har kommentaren ändrats åtskilliga gånger, men på ett ganska tidigt stadie fastnade jag för det där lite småroliga i att låta detta upprepas, kanske inte varje gång, men ofta när medicinkvinnans namn nämns.
Det har faktiskt till och med blivit så att jag har en idé till en kommande bok, som eventuellt kan heta ”Lever Ogda?”
Unik dagbok (Min Skrivarhistoria, 4)
Fyrtioåtta år! Eller egentligen är det nog över femtio år! Mer än 2,5 miljoner ord! Räknat på det antal ord mina båda böcker Eilaths hopp och Gudarnas spira innehåller, skulle detta motsvara ungefär mer än 14 000 böcker! Det handlar om min dagbok!
Ja, jag vet att det finns de som resonerar ungefär – du är min själ inte klok – eller som en tidigare sambo som ansåg det helt meningslöst att skriva dagbok. Men hon fann det ändå väldigt intressant och spännande att sitta och smygläsa min dagbok.
Varför skriver jag dagbok? Det hela började, tror jag, kanske så tidigt som 1969 eller möjligen 1970. Då handlade det om små korta noteringar i en skrivbordskalender. Men från den 1 januari 1973 började jag skriva inledningsvis för hand på A4 linjerat papper. Lagom till julen 1976 fick jag ta över fars gamla Underwood skrivmaskin, och började direkt skriva dagboken på maskin. Kostade även på mig att ”renskriva” den tidigare upplagan på maskin. Året 1987 köpte jag en elektrisk skrivmaskin, och i början av 1990 fick jag min första dator. Och på den vägen är det.
I skrivbordskalendern handlade noteringarna mest om kortfattade texter, som redogjorde var jag varit eller vad jag gjort. När jag så småningom gick över till skrivmaskin utvecklades det hela till emellanåt lite längre utläggningar om dagens upplevelser. Sen har det bara växt. Sen många år tillbaka innehåller min dagbok inte enbart redogörelser för dagens händelser. Mycket tankar och funderingar. Ibland debatterande texter kring aktuella ämnen. Många ställningstaganden. I princip allt som känns viktigt för mig.
Under flera år då jag var ensamstående fungerade dagboken som ett utmärkt bollplank. Där kunde jag ”diskutera” allehanda vardagsproblem och funderingar, i avsaknad av den där vanliga diskussionsmöjligheten man annars förhoppningsvis har i en relation.
Utöver allt detta är dagboksskrivandet ett ypperligt forum för skrivträning. Jag tränar min skrivhastighet och jag tränar rättstavning, rättskrivning och korrekta formuleringar. Samtidigt som jag får utlopp för mitt skrivbehov.
Varför det tog tjugosex år att få klart Gudarnas spira
Idén till Gudarnas spira kläcktes i ett samtal mellan mig och kompisen en snöig februarikväll 1994. På natten efter att han gått hem, satte jag mig och skrev de första sidorna. I november samma år var vi klara med det som kan kallas råmanus. Att det behövdes bearbetas var åtminstone jag helt införstådd med. Men det blev allt svårare att hitta tillfällen att skriva tillsammans. Allt oftare när vi sågs var han måttligt intresserad av att skapa berättelser och skriva. Tiden gick och jag försökte förmå honom att ge upp sin del i projektet. Men det var motvilligt, och det sköts hela tiden framåt. Jag hade allt svårare att fokusera och bruka allvar, så länge jag inte fick ensamrätt till manuset. Under flera år genomlevde jag dessutom något som lite förenklat kanske kan beskrivas som en personlig kris, som också inverkade negativt på skrivandet.
Jag hamnade så småningom efter flera år som ensamstående i en relation, som jag åtminstone inledningsvis trodde skulle kunna bli något bra. Men det hela fortlöpte mest som en form av kompisrelation, som bidrog till att skapa oordning i tillvaron, snarare än det lugn man skulle behöva för skrivandet.
Men under den här perioden fick jag dock till slut, elva år efter att vi inledde projektet, ta över det helt.
Efter fyra år tog kompisrelationen slut, men jag gick ur askan rakt in i elden. En ny relation, där jag dumt nog blundade för varningssignalerna, och gick med på att bli sambo. Vilket snart visade sig var ett stort misstag.
Trots sambo var det en tillvaro mestadels i ensamhet, då hon tidigt de flesta kvällar försvann in i berusningens dimmor. Det skulle i och för sig kunna innebära utrymme att skriva i lugn och ro de sena kvällstimmarna. Men på grund av ständigt återkommande gräl och osämja, fanns det inte utrymme för någon skrivarinspiration.
Så det blev inte skrivit särskilt mycket under de åren heller.
Först sjutton år efter att första sidorna skrevs, vände allt! Men det tar vi i ett kommande avsnitt.
Prioriterar Regntider
Även om jag genom Instagram-tävlingen i samarbete med duktiga @kafferatur kring Ashas sten fått in flera mycket användbara tips kring just dödsgudinnans sten, tänker jag faktiskt nu prioritera korrekturarbetet med Regntider. Förhoppningsvis är detta sista, eller åtminstone en av de sista genomgångarna av det manuset, innan vi är redo att ge ut den. Men hur frestad jag än är att börja arbeta med ”Fyran” – som jag bestämt mig för att ge arbetsnamnet Ashas sten, så är det nog lättare att ta en bok i taget. Så – just nu är det alltså Regntider som gäller.
Tävling avgjord
Idag har vi avslutat Instagram-tävlingen där deltagarna fick i uppdrag och skriva ihop en bra berättelse kring vilken betydelse dödsgudinnan Ashas sten har. Det är en betydande detalj i min fjärde bok och samtidigt som detta var en rolig tävling, bidrog den till att ge användbara uppslag. Och inte minst ett väldigt trevligt engagemang.
Vill samtidigt sända ett varmt tack till @kafferatur på Instagram, som hjälpt till och bistå med den här tävlingen.
En värld växer fram! (Hur allt började, del 8)
När det allra första kapitlet påbörjades fanns världen Thiramaar mest i tankarna. Det var dessutom inte ens en ”värld”. Det handlade inledningsvis enbart om ett land – Thiarien. Men redan innan första kapitlet var skrivet, hade jag insett att en karta var nödvändig. Helt enkelt eftersom Gudarnas spira, som egentligen var den bok jag började med, kretsar kring Andor, Kintara, Tobin & Samus resa runt i hela landet. Så jag ritade upp en godtyckligt formad landyta med enkla pennstreck, och markerade sedan inledningsvis byn Forsthal, där den berättelsen tar sin början. Därefter har orter, skogar, sjöar, berg och så vidare växt fram allt eftersom berättelsen krävt det. Grannlandet Matrurien nämns vid några tillfällen i Gudarnas spira, men det blev först när jag började skriva Eilaths hopp som behovet kom att faktiskt även rita in Matrurien på kartan eftersom en stor del av den bokens handling utspelar sig där. På samma vis har Maguaön kommit till på kartan när Regntider växte fram. Likaså när jag nu skriver på den fjärde boken som ännu så länge kort och gott har Ashas sten som arbetsnamn, finns det eventuellt behov av att även få med grannlandet Irrydien.
Den karta som finns med i böckerna, som ju är betydligt mer genomarbetad och designad, började ta form år 2011 när jag fick hjälp av Snezana att skapa i Photoshop. Så här långt omfattar Photoshop-filen 189 lager och är på 283 MB. Den är skapad av en mängd gratis PNG-bilder från Internet och ett antal teckningar av Snezana, som vi skannat och gjort PNG-bilder av.
Har ända sedan första boken kom ut fått flera kommentarer från läsare som påtalar just hur god hjälp det är att det finns en karta över hela Thiramaar med i boken. Och den fortsätter att växa.
perabl.com 