Det blev en rätt stillsam midsommar, med vår numera obligatoriska matjestårta … eller nåt. Den här gången var det mer laxtårta. Ibland har det varit mer räktårta! Men strunt samma … det är väldans gott vilket som, och klart överlägset allt vad sill och potatis heter. Det tar vi andra dagar istället.
Annars har veckan som gått till stor del handlat om böcker och skrivande. Hmm … det var väl kanske inget ovanligt i det här huset. Inledningsvis deltog vi under söndagen på Hälso- & Shamanmässan i Sjöbo och sålde böcker. Det gick sådär. Samma dag firade vi båda att jag haft privilegiet av att få ha min fina kärlek i tolv år! Ja, hon har ju självklart haft mig i samma omfattning, men hur stort priviligie det varit för henne vore ju kanske lite väl egotrippat av mig att uttala mig om. Men jag hoppas och tror att det ligger på samma nivå. Enligt tämligen säker källa förhåller det sig glädjande nog faktiskt så.
Apropå privilegium så har Sveriges mest kostbara socialbidragstagare varit på besök i Skåne den här veckan, och folk har stått på gator och torg och viftat med flaggor. Jag kan tänka en lång rad olika områden i vår välfärd som kunde haft större nytta av de pengarna det spektaklet kostar skattebetalarna. Ja, jag vet … det kallas apanage i de här sammanhangen.
Jaja … man får glädjas åt sina egna små milstolpar. Som idag denna midsommarafton, då jag noterar att det gått precis två år sen jag fick ett positivt slutbesked hos läkare på vuxenpsyk, vilket faktiskt innebar en stor förändring i mitt liv.
Och nu går vi, som en del Dysterkvistar gärna vill påpeka, åter mot mörkare tider igen.
Andie Lindskog 