Trigger finger – Andie Lindskog

Mitt så kallade ”trigger finger” som läkaren med hänvisning till ett litet knappt synligt ytligt sår jag hade på handen vägrade göra något åt vid mitt senaste besök, är ett problem! Det innebär allt oftare att jag vaknar för tidigt på grund av att det gör ont. Idag till exempel vaknade jag kl. 5 av att jag hade ont, och det var helt omöjligt att somna om.
Jag har medicin mot smärtan i tummarna, som egentligen bara hjälper delvis. Men ingenting mot ”trigger fingret”. Fick beskedet att jag kunde ta Ipren, men det gjorde varken till eller från. Då kunde det gå med Diklofenak, och det hade jag hemma då jag fått det på recept längre tillbaka i tiden mot tummarna. Men effekten med dem blev samma den här gången som också var orsak till att jag avstod från att använda dem mot tummarna – min mage tålde inte dem!
Så hur långt måste man gå innan man kan kräva att läkaren åtgärdar det, utan några dåliga bortförklaringar!?
Man pratar hela tiden om förutsättningarna att kunna fortsätta sitt befintliga arbete efter operation av tumbasartrosen. Jag har fått veta att jag ”kanske inte kommer att kunna fortsätta mitt arbete”. Men för mig handlar det om mer än bara det! Jag har inte så värst många år kvar innan pensionen, men jag har förhoppningen att kunna leva vidare i många år till även efter pensionen. Men då ska jag också absolut kunna använda mina händer. Därför vill jag ha åtgärdat problemen innan det blir ännu värre!

Nu är det läge att försöka gå vidare med handbesvären!
Själva operationen av mina respektive tummar har förvisso gått bra. Men all hantering före och efter av läkaren är inte acceptabelt längre! Jag har hela tiden haft känslan att det hela nonchaleras, och inte minst när han skriver i journalen att jag är ”brevbärare” så får han det att låta som att man delar ut lite små brev som kanske väger några gram.
Vid besöken hos honom testar han greppet med fingrarna, vilket egentligen inte säger särskilt mycket om tummarna. Styrkan finns kvar i fingrarna, men alla former av grepp som belastar tummarna gör ont!
Redan i början av oktober sökte jag först hjälp hos Vårdcentralen för så kallat ”trigger finger” i höger långfinger. De menade dock att det var bättre att ta det med handkirurgen nästa gång jag skulle dit. De är ju ändå experter på händer! Så jag ringde handkirurgen och fick satt upp tid vid samma tillfälle som jag ändå skulle träffa läkaren. Men jag fick vänta sex veckor! Lika lång väntetid var det enligt uppgift hos Vårdcentralen, så i det avseendet kunde det ju kvitta.
Men vad hände då? Absolut ingenting! Idag var jag på det besöket hos läkaren. Det fanns uppsatt två tider – kl. 10 för uppföljning av min opererade tumme, och kl. 10.15 för mitt långfinger. Det fanns till och med framplockat kortison för behandlingen. Läkaren tittade på min tumme, konstaterade att såret har läkt bra, ”mindes” inte så mycket av hur komplicerad operationen faktiskt var, trots att han sa dagen efter operationen att det var en av de mest komplicerade tumartrosoperationer han någonsin gjort. En ny tid skulle bokas i december. Därefter var besöket avslutat för hans del. Jag påminde om att jag även ville ha hjälp med mitt onda långfinger, som det ju faktiskt var reserverat tid för.
”Det får vi titta på när du kommer i december. Och dessutom går det inte att göra något idag, för du har ett sår där!” sa han och pekade på min hand. Det han kallade sår var ett litet knappt synligt rivmärke vid höger pekfingers knoge, som inte ens var något öppet sår. När jag blev opererad i höger tumme förra året fanns det ett skrapsår vid höger långfingers knoge. Det var heller inte särskilt stort men ändå betydligt mer synligt än detta. Den gången satte man på ett plåster och sen kunde operationen utföras i alla fall! Den här gången handlar det om en spruta, inte något man ska skära i!
Dagens besök var enbart slöseri med tid och slöseri med pengar!
Det är dags att gå vidare nu!