Idag har vi haft glädjen att få vara en del av Skurups Pride, med allt positivt som det innebär. Givande och spännande kontakter och en del skaplig försäljning.
Det är alltid lika underbart att få vara del av dessa arrangemangen, och jag känner mig stolt att tillhöra den här världen. Så mycket sprudlande, inspirerande glädje och kreativitet som flödar kring alla positiva trevliga människor man träffar. Allt det som behövs som motpart till vår dystra och destruktiva omvärld!
Har idag fått ett av mitt livs kanske viktigaste brev! Ett brev som definitivt rättar till mitt liv. Efter en väntan på så där drygt kanske femtio år! Från och med nu kan jag fullt ut definieras som den jag är och alltid varit. Även om det bara handlar om några siffror i ett statligt register, är de mitt livs viktigaste siffror.
Det handlar om de siffror som från nu och resten av mitt liv ska definiera vem jag är! Mitt rätta jag!
Sedan några dagar tillbaka har jag krupit in i vår lilla ljudstudio och börjat läsa in min självbiografiska berättelse ”Idag kan det kvitta”.
Känns som att det här går riktigt bra!
Dags för ännu en tur till Malmö, den här gången körde jag hemifrån redan halv sju på morgonen. Brukar alltid se till att ha goda tidsmarginaler, och idag var jag tacksam för det. Långa nästan stillastående köer mellan Skurup och Sturup, och jag tappade närmare en halvtimme i tid. Skulle vara på Hudkliniken kl. 8.00, och de uppmanar alltid att man gärna ska komma tio minuter före utsatt tid. Det klarade jag precis på minuten! Hann inte ens sätta mig i väntrummet utan fick komma in direkt. Dagens behandling tog sådär fem minuter, och härefter behövs troligen bara ett besök till.
Intog en bonusfrukost på Coffeehouse tvärs över gatan, med en skrivstund.
Snart finns andra upplagan av mina memoarer ute i internethandeln.
Så långt lagret räcker säljer vi ut första upplagan för 80kr plus frakt!
Nu är andra upplagan klar, och alldeles snart redo att laddas upp till tryck! Har ett avslutande avsnitt som behöver korrläsas. Sen är det bara att köra. Det är ju positiv stress kring detta, eftersom boken lite oplanerat tagit slut i internethandeln.
Åter igen dags för en tur till Malmö, i egentligen två ärenden. Det första till SUS och en hälsokoll.
Efter detta till Triangelen för en extra frukost med scones, Philadelphiaost och björnbärsmarmelad och kaffe. Sen blev det en liten, men rätt kostsam, shoppingtur i köpcentrat. Kostar förvisso att man på senare år fått ett växande intresse för kläder.
För övrigt har den här veckan inneburit flera viktiga händelser. Söndagen ägnades åt att färdigställa inlagan till Dödsgudinnans stenar, så att den därmed kunde skickas till tryck på måndagen. Vi har tagit hem nästan samtliga återstående exemplar av min självbiografi från Förlagssystem, för att bereda plats för en andra upplaga. Och också för att ha tillräckligt många böcker i lager inför Malmö Pride, som vi i dagarna dessutom har undertecknat avtal med beträffande vårt deltagande där 3-5 juli.
För övrigt har jag på allvar kommit igång med den femte delen av Legender från Thiramaar, fått mejl från ”kusinen i USA”, haft besök av en nära kompis och haft ett nytt intressant zoom-möte som syftar till att skapa utbildningsmaterial.
Men viktigast av allt denna vecka – har kunnat fira att det är tretton år sedan vi första gången träffades IRL!
Var på min årliga summering av lämnade prover, som alla visade genomgående positiva resultat! Fritt fram och fortsätta som hittills, med allt vad det innebär. Parkerade i Västra Hamnen min vana trogen cirka en halv timme för tidigt. Checkade in mitt besök och slog upp en kopp Cappuccino. Fick komma in direkt, så kaffet fick följa med. Alltid bra att vara i god tid, för det här innebar att jag var klar ungefär den tidpunkt jag annars skulle varit där. Extra kul dessutom att min läkare köpte två av mina böcker!
Eftersom jag på stränga order av väckarklockan hade fått ta mig upp ur sängen redan kvart i sex, var det särskilt efterlängtat med scones och kaffe hos favoritstället St Jakob på Regementsgatan efter detta.
Sen hade jag gott om tid att arbeta med korrektur fram till ett nytt trevligt möte med eftermiddagsfika.
Sanningen!
Apropå den osmakliga debatten som pågår just nu, där diverse kulturpersoner, skilda politiker etc. blandar sig och kräker ur sig synpunkter som helt saknar relevans, och som i sorgligt stor utsträckning följer högerpopulisternas inskränkta resonemang, måste jag yttra mig!
Försök föreställa dig att leva i stort sett hela ditt liv, utan att ha någon riktig möjlighet att verkligen leva så som du själv känner borde vara det rätta!
Försök föreställa dig att tvingas sitta nertryckt i en stol mittemot en utredande läkare, som innehar den fullständiga makten att med sitt personliga tyckande, bestämma vad som är rätt och riktigt för dig och ditt liv. Försök också föreställa dig känslan när hans synpunkter blir avgörande för att du helt enkelt får fortsätta ett liv mer eller mindre gömt bakom nerdragna rullgardiner. Med följden att illvilliga och nyfikna människor i din omgivning obekymrat sprider rykten om dig, som viskar att du är suspekt, konstig, och fan vet om du inte rent av är en sån som gillar barn, eller nåt!
Medan allt det i grund och botten handlar om att du haft oturen att födas i en könsroll du aldrig känt dig bekväm i!
Försök föreställa dig hur det känns att bli utmålad som något groteskt, något samhällsfarligt, rentav potentiell våldtäktsperson eller pedofil, helt utan någon som helst grund!
När det enda man vill är att få lov att vara den man känner inom sig, och alltid har känt, att man är. Ingenting i ens personlighet är på något vis till skada för någon annan. Det enda, men ack så oerhört viktiga resultatet av att få denna frihet, är att man får känna sig hel och att man därmed kan få leva som en lyckligare människa!
Vad exakt i det är det som alla ni motståndare till den föreslagna lagförändringen känner er så förbannat hotade av?!
Transday of visibility
är en internationell dag som äger rum idag. Syftet är att synliggöra transpersoner och deras existens. Dagen handlar om att främja respekt, rättigheter och synlighet för transgemenskapen. För personer som inte själva är transpersoner kan det vara svårt, kanske till och med omöjligt, att fullt ut förstå och känna hur det är att leva som en transperson.
Att vara tvungen att dölja sin sanna identitet, att smyga bakom fördragna gardiner under hela sitt liv, är en börda som transpersoner ofta bär. Rädslan för att bli stämplad och att alltid bära med sig den osynliga etiketten “trans” kan vara överväldigande. Men när man äntligen vågar öppna gardinerna och visa sitt rätta jag, är det en lättnad som knappast går att beskriva med ord. Det vardagliga livet blir genast enklare när man inte längre behöver smyga, när man inte längre är rädd för att någon ska se vem man egentligen är. Och varje gång någon tilltalar en med ens riktiga namn, är det en bekräftelse på ens identitet och en känsla av att äntligen bli sedd och erkänd. Det är en känsla som är svår att förstå för dem som inte har upplevt det själva.
Andie Lindskog 