Bara en mistel

Bara en mistel

Vår julsaga till årets julträff med ”Skrivargänget” 2015
av:  Per & Snezana Lindskog

Johan vaknade av att rummet blivit kallt, han kände kylan som kröp in till benmärgen. Han sneglade på klockradion. Bara 7.30 och svin kallt. Han skulle ha satt på elementen men snålade lite för länge. Pensionen var en futtig summa som skulle räcka till revbenspjäll och en öl på fredagarna och ett och annat ben till Mia. Det var den 18 december, han skulle vrida upp elementen men dagen skulle han begynna med eld i den öppna spisen.
Han drog upp persiennerna, allt var täckt med ett vitt bomullstäcke. Snö! Nästan en halv meter. Tur att han inte behövde köra till jobbet längre.
Han gick genom hallen i sina fodrade innetofflor som värmde gott med pälsen mot de bara fötterna. Golden retrievern Mia följde efter troget. När han hade passerat trappsteget till den andra etagedelen av huset där vardagsummet pryddes av den murade spisen så passerade han misteln som numera hängde där året runt. Den hade ju hängt med sedan tidigt sextiotal och var så pass förtorkad nu, att han helt enkelt inte vågade röra den. Bättre att låta den hänga kvar. Den skulle ju ändå upp igen till jul, och den hängde vacker där och påminde om jular och kärlek.
Han mindes julen när han första gången hade flyttat hemifrån. Misteln fick alltid sin plats, en tradition som kom från farfars sida som var av engelsk härkomst. Lisa hette nog hans första kyssta flicka under misteln. De hade träffats på en julfest. Kärleken varade blott tre veckor. Han hade sabbat det. Kyssen under misteln var den som hade satt igång den kärleken, men oerfaren och blyg som han var vågade han inte kontakta henne igen. Hon hade hoppats att han skulle visa större intresse, men hon tröttnade. Så när de till slut av en slump träffades hos den lokala handlaren hade hon bara kort sagt att det var slut.
Johan var helt oförstående inför det.
Men han hade ändå lyckats lägga det bakom sig några veckor innan jul året därpå, när han efter viss övertalning lyckades bjuda hem Anna. Hon hade börjat på firmans ekonomiavdelning under hösten, och Johan hade fastnat för henne direkt. Om det var ömsesidiga känslor var kanske inte helt säkert, men han hade åtminstone lyckats övertala henne om att få bjuda på middag hemma hos honom. Allt hade gått väl under måltiden. De åt, skålade och pratade om allt och inget.
Men när hon sedan råkade hamna under misteln såg han det som en självklar signal, och tog henne i sin famn och kysste henne. Vilket resulterade i en örfil och en ilsken fråga om vad han egentligen tog sig till. Därefter lämnade hon hastigt hans bostad, och undvek honom kategoriskt fortsättningsvis på kontoret.

I år skulle han fira jul ensam igen. Inga barn, ingen släkt, inga vänner och ingen romans på gång. Enda sällskapet var Mia.
Elden hade tagit sig och den spred ett stämningsfullt ljus i rummet. Han gick bort till stereon och satte på Moody Blues December. Verkligen go julmusik. Det tyckte Mia också tänkte Johan och sneglade på hunden som låg på rygg och sträckte förnöjsamt på sig framför högtalaren.
Johan försvann i tankar medan han lyssnade på musiken. En av låtarna som strömmade ur högtalarna var Happy Xmas.
”Oj!” mumlade han för sig själv. ”Det är ju John Lennons gamla fina låt.”
Plötsligt mindes han tydligt julen 1971 när den låten dök upp på radion för första gången. Det var den julen som framtiden såg lite ljusare ut för Johan. Under hösten hade han gått på en skrivarkurs och blivit omåttligt förälskad i kurskollegan Karin. Hon sprudlade av energi och han kände sig alltid väldigt glad och positiv i hennes sällskap. De arbetade en hel del tillsammans med olika hemläxor de fick i kursen, och det som på allvar förde dem samman var då de fick i uppgift att skriva något om mistelns magiska effekter.
Johan tyckte absolut att det var en perfekt idé att de tog sig an uppgiften hemma hos honom.
Men med minnet av Annas hårdhänta reaktion vågade han inte utnyttja misteln. Men Karin löste det hela då hon kastade sig handlöst i hans famn just då de råkat hamna under den magiska växten.
För första gången på ganska länge var Johan förälskad och lycklig.
Men också det blev en kortvarig glädje. En tid efter nyår hade han fått ett brev från henne där hon bad honom förlåta henne, hon hade fallit för en känd författare.
Den dagen bestämde Johan sig för att aldrig mer skriva något.

Han svalde, det smärtade fortfarande en del. Han behövde en kopp kaffe och nybakade scones. På väg mot köket sneglade han på misteln och log, tänk vad livet var knasigt, fullt av minnen som trängdes i huvudet. Kaffet puttrade och sconsen behövde ett par minuter till tänkte han efter en blick i ugnen. Han vände sig om och öppnade frysen. Han plockade upp skinksteken, den såg lite frostskadad ut, den behövde tillagas. Så kom han att tänka på att någon julskinka hade han inte inhandlat. Får väl köpa några skivor från delikatessdisken på Ica, en hel skinka skulle bli för mycket för honom och Mia. Förra året hade han hittat en liten som räckte till Elenor och honom och Mia. Elenor ja, hon hade lämnat honom efter 5 år efter att ha hittat en 15 år yngre man som hon idag försörjer, ja det var ju hennes val. Elenor hade velat byta ut misteln deras andra gemensamma jul, till en nyplockad, det mindes han. Han vägrade. Det var något märkligt magiskt med den misteln. Efter några sura ordbyten fick den hänga kvar.

Han tog ut sconsen och la plåten på diskbänken. Han lyfte blicken mot fönstret, De plogar på gatan. Kanske kunde han ta sig till Ica och köpa lite julmat. Mia skulle få ett par skivor skinka också.
Kaffet och sconsen smakade. Han dukade av. När han skulle stänga av stereon råkade han växla till radion. ”Rocking around the christmas tree at the christmas party hop, A mistletoe hung where you can see, every couple tries to stop…” han hade hört den klatschiga jullåten förut. Han stängde av radion och tänkte att så tokigt kan det bara bli om man har någon lika tokig att dela julen med.
“Fast jag har ju dig Mia.” sa han högt och klappade hunden som glatt viftade på svansen.

Han gick mot dörren, öppnade för att kolla graderna, minus 8. Han bestämde sig för att ta på både jackan och lusetröjan som han hade fått i julklapp av Kelly. Kelly som överöste honom med pussar under misteln. Året var 88, tillsammans dansade de in julaftonkvällen till Cliff Richards Mistletoe and Wine. Där var han fast tills han upptäckte att hon levde ett dubbelliv, var gift och hade ett trassligt förhållande med en äldre rik man. Ett par år av smärtsam lycka trots hans val att bryta upp.

Han tog även pälsmössan på, man behövde ju inte frysa. En svart påse till Mias behov, kopplet på och även Mia var redo för promenaden till Ica.

Happy Xmas skvalade i affären. Johan suckade djupt, julen med Karin, att det fortfarande kändes så smärtsamt. Gamla människan, hade hans mor sagt om det, hålla på att vara så sentimental och sörja den kvinnan när det fanns tusen åter. Ja, så var det fortfarande trots att det passerat 44 år. Det är bara att borsta av sig och gå vidare som jag brukar säga, fast det skulle jag gjort för länge sedan, mumlade han för sig själv.

Folk handlade för en överkonsumtion och var oförskämda i delikatesskön. Trängde sig och paxade nummerlappar åt varandra. Han hade inte bråttom men förundrades över fräckheten vissa hade. Den välklädda herren före honom trodde han ägde affären. Klagade och krävde de finaste bitarna av både köttpålägget och lutfisken. Han sneglade på kundskaran och undrade om fler höll med honom. Expediten ropade upp med hes röst nummer 97. Han skulle kolla att det stämde att han hade nr 99 och upptäckte att han hade tappat nummerlappen. Han böjde sig ner för att plocka upp den. Nere vid golvet kröp en vantklädd damhand. Hon räckte nummerlappen till honom. Han vände ansiktet mot henne. Oerhört lik någon han kände för många år sedan. Jo, det måste vara damen i fråga. Han log igenkännande och fick ett leende tillbaka.
”Jag ska handla ett par skivor skinka till Mia och mig.” sa han och känslan att behöva förklara vem Mia var blev plötsligt stark. Han stakade fram orden. ”Ja, alltså Mia är min hund.”
Hon log tillbaka, ett leende som han kände igen.
”Aha”. sa hon roat. ”Ja, jag ska handla till Malte och mig.” Hon tog ett andetag och mötte hans blick. ”Ja, Malte är min hund.” la hon förklarande till med ett leende.
”Karin!?” sa han lite trevande. ”… trodde du bodde i Stockholm, var det inte där du träffade den där författaren , var det Alf Lundell han hette? Jag har läst hela deckarserien du… eller ni har skrivit om seriemorden på Mälarö.”
”Det blir inte fler böcker i den serien, det är över nu. Jag bor här i stan igen, på Harpvägen, inte så långt härifrån.” sa hon. ”Bor du fortfarande på Trumpetvägen?”
Johan nickade.
Karins uppmärksamhet riktades mot expediten som ropade 98. Johan andades, vågade inte tänka, lät hjärtat fladdra som fjärilens vingar i maj. När hon tog emot skinkpaketet klev hon ut från kön och ställde sig i en väntande ställning. Han kunde se henne i ögonvrån.

”Om du vill kan vi lyssna på Happy Xmas hemma hos mig i eftermiddag.” sa han trevande. ”… ja, det vill säga om du inte har något annat för dig.” la han till och log.
”Det har jag inte”.
”Ah…” sa han och höll inbjudande fram armen. Hon la sin hand på hans arm och log.
”Hänger misteln kvar ännu?” undrade hon lite tyst.
”Absolut.” svarade han. ”Den ska hänga där…”
”… så länge du lever ja.” fyllde hon i med ett klingande skratt.

Skänken (av Per & Snezana Lindskog)

Det här är vårt bidrag till Julsageläsandet på den årliga julträffen med Skrivarkursen, för 2014.

SKÄNKEN

Pipröken bildade oskyldiga mönster i den kalla morgonluften innan den upplöstes och försvann. Harald betraktade fenomenet och fyllde på med ännu ett bloss. Solen hade precis brutit fram mellan grenverken i träden som omgav trädgården. Det kunde nog bli en fin dag i alla fall, trots kylan. Det var tidig december och krispigt som han hade hört den där snusförnuftiga hallåan på morgonradion uttrycka sig när hon beskrev kylan.
”Trams.” muttrade han för sig själv.
Han funderade över vilka sysslor som låg framför honom den här dagen. Det var väl det vanliga. Bära in ved och få fart på spisen. Det var naturligtvis det viktigaste annars blev Kerstin gnällig. Hon var ju så frusen av sig.
Den bångstyriga elden gav med sig till slut med sprakande hungriga eldtungor.
Han såg Kerstin i ögonvrå, reste sig varsamt för att slippa smärtan och krampen i den slitna höften och riktade stegen mot köket.
”Vill du ha mad?” hörde han henne ropa med huvudet böjt över den rykande kaffekannan som hon hade dukat på brickan.
”Skrik inte så, jag är tre steg bakom di, jag får ju sår i örona.” sa han.
”Nä jag ved” sa hon. “Snart så säger du väl att du varken är döv eller hör dåligt.”

Hon dukade fram tallrikarna på bordet. På ett uppläggningsfat hade hon travat en hel hög med fattiga riddare. Han förstod att det var doften som han inte genast kunde känna igen. Så mycket mat tänkte han, hade hon glömt att han fick dåliga barndomsminnen av fattiga riddare. Han tyckte inte om smaken heller. Det var säkert fyrtio år sen han hade ätit några bitar av det osmakliga brödet. Han kliade sig om hakan och visste inte om han skulle knysta eller tiga.
När hon log mot honom valde han att tiga.
Han satte sig lite skevt, besvärad av den molande smärtan i höften och betraktade brödpyramiden som om det vore skådebröd.
Hon la genast upp två bitar på hans fat, han muttrade ett tack och satt tålmodigt medan hon slog upp kaffet i koppen. Han tog tag om örat på koppen och skyndade sig att blåsa på det, mest för att slippa ta itu med ätandet.
Han tittade på Kerstin och tyckte att hon hade blivit tunnare och blekare. Han kände oro för henne. Länge hade hon kinkat med maten. Och hennes matlagning hade förändrats. Han skulle förmå henne att gå till doktor Göransson, kanske lura dit henne. Kaffet smakade bra, det kunde hon laga gott i alla fall.

Hungern som hade gett sig till känna sedan ett par timmar tidigare styrde hans hand mot brödtrasan som kändes som en dåligt urvriden wettexduk. Han tog en tugga, mycket försiktigt. Vände den i munhålan och skakade till av obehag. Han reste sig så hastigt det gick och rusade mot köksvasken för att spotta ut eländet varpå han tog en rejäl klunk vatten, sköljde runt det i munnen och spottade ut.
Hon sträckte på sig och tittade storögt på honom.
“Va de ente gott?” undrade hon.
”Gott!?” skrek han förtvivlat när munhålan var befriad från den skarpa sältan och sköljd med vatten. ”Tvi fan! Har du tappat saltkared i smeten, de går ju ente o eda. Har du sell smakad po de?”
Kerstin satt stel och blickstilla kvar, som ett saltstod, oförmögen att öppna munnen. Ögonkanten var fylld med tårar som vilken stund som helst kunde svämma över.
Harald rotade fram ett paket tjocka korvar ur frysen och stod fundersam en stund.
“Ägg e bra och rensa flabben me.” mumlade han och kastade en blick mot Kerstin. Hon satt och stirrade tomt framför sig. Katten satt på köksbordet framför henne och smekte tröstande hennes kinder med tassen.
“Du e klog o fin du lille Skänken.” sa hon och klappade den gråspräckliga katten.
Harald såg på henne.
“Måste du ha Skåpet po bored?”
“Han heter Skänken.” rättade Kerstin förargat.
“Ja, det är väl ett skåp!?” muttrade Harald.
Det hela var som en julsaga. Katten hade kommit till dem kring jul, två år tidigare under märkliga omständigheter då en rovfågel som fångat den som byte hade tappat den rakt över deras hus. Bara några dagar tidigare hade en storm blåst omkull ett träd som slagit upp ett hål i taket. Genom det hålet föll den stackars kattungen rakt ner på en ditsatt fåtölj, som förutspåtts i en dröm Harald hade haft.
Kerstin såg det som en skänk från ovan och hade därför envisats med att katten skulle heta Skänken.

Harald ställde fram gjutjärnet på bordet och det fräste fortfarande från korvarna.
“Ta nu litta korv och ägg, Kerstin.” sa han, men hon viftade bara avvärjande med handen.
“Nä.” sa hon. “Varför vill du inte äta min mat?”
“Men… jag har aldrig tyckt om fattiga riddare. Det vet du väl!?”
“Ja men, de som e så gott. Se… Skänken tycker om det.” sa hon och föste fram sitt fat till katten. Han luktade misstänksamt på det, gav henne en blick och hoppade sedan ner på golvet.
“Du ser.” flinade Harald. “Det är ente ens skåpmat.”
“Du får inte kalla vår lille Skänk för skåpet.” sa Kerstin förnärmat.
“Ja ja, men ät nu.”
Kerstin petade ointresserat med gaffeln, tog en bit och tuggade länge besvärat. Hon svalde med möda.
“ Det är inte så att jag är otacksam, det du har lagat smagar säkert bra, men jag har fått en blåsa på tungan som svider och bränner.”
“Ja men nåt lide får du väl försöka få i di.” sa han vädjande med huvudet på sned.
Hon tog sig om pannan.
“Jag har nock litta skallavärk osse och sen har jag nog sovit fasligt lide i natt. Jag plockar av boret senare. Skänken ligger där på soffan och kallar po mi. Jag vilar me han en stund”.

Kerstin vilade och vaggade in sig själv i otydliga oroliga drömmar om “Skänken” som var stor som en tiger och störtade ner genom hålet i taket och fortsatte rakt genom golvet ner i källaren.
Mitt i drömmen väcktes hon brutalt av ett sönderslitande ljud. Panikartat for hon upp ur soffan och med henne den vettskrämda katten som reste ragg ovetande om han skulle fräsa, klösa eller bara skydda Kerstin från himlen som störtade ner över dem.
Hon stod som förstenad och stirrade på högen med takpannor och murket virke på golvet och dammet som sakta virvlade runt i en svag ljusstrimma från det gapande hålet i taket.
Förtvivlat ropade hon på Harald.
“Ah va fan!” utbrast Harald när han kom in i rummet. “Ente i år igen!”
Kerstin såg hjälplöst på honom.
“Mitt i smällkalla vintern igen! Va fan ska det här betyda?” skrek Harald i den kyliga luften som svepte om dem och förångade genast hans kraftord.
Han stirrade upp mot hålet i taket och muttrade tyst för sig själv.
“Vi ska väl ente ha en kattajävel till.”
“Va sa du?” undrade Kerstin.
“Eh… jag sa… hur ska vi nu lösa det här?”
“Det är Gud som kommer för och hämta tebaga Skänken” sa Kerstin med darrande röst. “Jag har hört hans röst när taget brakade in! Hörde du Harald? Han skrek att han skulle hämta tillbaka katten.”
“Va örlar du nu om?” sa Harald. “Han vill väl ente ha katten!?”
Han tänkte inte mer på orden utan undrade snarare över vad försäkringsbolaget skulle säga om detta. Det var kanske fel att använda det halvmurkna virket när han lagade taket för två år sen? Skulle de granska och avslå försäkringsmöjligheten? Ja då var det ute med dem. Det gapande hålet var ännu större än det förra. Den gamla soffan som stod på vinden hade brakat ner, skadat både golvet, fåtöljen och fönstret mot gården.
“Det är guds straff för att vi har velat leva i överflöd, för att vi åt dansk fläskfilé i söndags.” viskade Kerstin med en röst som Harald inte kände igen.
Hon ojade sig med en vemodig stämma och inget i hennes sätt gick att känna igen. Harald kände obehag.
“Nää, gå och lägg di igen.”

Hon omfamnade katten som om han skulle lämna henne för gott.
“Men jag släpper inte Skänken. Och du, Harald det blir inget kyd till midda idag, inget kyd mer någonsin.” sa hon med en bordus och bestämd min.
“A ja vi ä väl inga jäkla kaniner som ska klara oss på grönfor heller?”
Kerstin sa inget mer. Bara vände om och stängde sovrumsdörren efter sig. Klockan var eftermiddag och Harald fick inte ringt till försäkringsbolaget. Han tände pipa efter pipa. Öppnade internetmodemet och kikade på försäkringsvillkoren på Folksams hemsida. Han förstod inte vad de förklarade. Han stängde ner igen. Det blev mörkt fort. Han tände en pipa till. Det gick lättare att tänka då. Och varför hade Kerstin blivit så konstig. Han förstod inget.

Kvällen la sig. Han eldade för kråkorna och tog på sig ordentligt när han kröp in under täcket. Kerstin hade omfamnat Skänken och snarkade högt. Katten verkade inte alls bry sig om snarkningarna utan lät sig hållas. Han bara spann tillbaka som svar.

När Harald vaknade tidigt på lördagsmorgonen av den bitande kylan så ville han knappt gå upp. Kerstin sov fortfarande. Men andades konstigt, långsamt och tungt. Han tog varsamt tag i hennes axlar och skakade om henne först försiktigt, sedan häftigare, ropade men fick inte liv i henne. Var hon dålig, skulle han ringa ambulansen? Han hoppade upp ur sängen, drog morgonrocken över sin redan klädda kropp för att skydda sig mot kylan.
Nu var det bråttom. Han slog 112 med sina valna frusna fingrar och darrade på rösten när han äntligen kom fram.
“Ja det är Kerstin… jag får inte liv i henne.” sa Harald till rösten i luren.
“Kerstin? Andas hon?”
“Ja men lite konstigt, långsamt liksom.
Kvinnan i luren fick adressuppgifter och förklarade lugnande att ambulans var på väg. Medan de väntade på att den skulle anlända ville hon försöka vägleda Harald.
“Kan ni försöka lägga henne i framstupa sidoläge?”
“Nää, det tror jag inte.”
“Varför?”
“För Skänken ligger över henne.”
“Har skänken ramlat över henne?”
“Ramlat? Nä, den har legat po henne sen hon la si.”
“Åh herregud… “ mumlade rösten. “Har hon några huvudskador?”
Harald funderade och kom på rivsåret på hennes kind som uppstod när Skänken blev skrämd kvällen innan.
“Ja, hon är riven på kinden.” sa han.
“Men… kan ni försöka lyfta bort skänken då?”
“Nä, det tror jag inte. Hon håller hårt i Skänken och vägrar släppa.”
En osäker tystnad uppstod i luren.
“Är hon uppe då?
“Nää, hon ligger ju i sängen.”
“Men Skänken då?”
“Ja, han ligger po hinne.”
“Kan ni försöka lyfta undan skänken då?”
“Det vet jag inte.”
“Är den för tung?”
“Tung!? Ja, det tror fan som hon forar den.”
”Nu förstår jag inget. Hur mår ni?”
“Va!? Jo, jag mår bra. Men… nu kommer ambulansen. De får hjälpa mig och lyfta bort katten.”
“Katten!?”
“Ja… det är ju det jag har sagt. Skänken ligger på henne.”
“Jaha… är… hmm… skänken är en katt?”
“Javisst… men jag måste öppna dörren nu.” sa Harald och la på luren utan att vänta på några fler utläggningar.
Eftersom läkaren sagt att Kerstin troligtvis skulle behöva stanna flera dagar på sjukhuset, förstod Harald att han nog skulle bli tvungen att ringa hennes syster och berätta. De brukade ju snacka med varandra i telefon flera gånger i veckan, så hon skulle säkert undra om inte Kerstin hörde av sig. Och hon var ju för snål för att ringa själv.
“Va har du nu gjort ved henne?” var det första Karin anklagande frågade.
“Jag har inte gjort nåd alls. Jag tror faktiskt att hon har fått Alzheimers.”
“Varför tror du det?”
“Hon gjorde fattiga riddare.”
“Ja, vad är det med det då?”
“Ja men… hon vet att jag inte gillar det.
“Det som är så gott.”
“Och så hade hon salt i stället för socker.”
“Ja men, visst kan det bli fel ibland.”
“sen tror hon att gud ska komma och hämta katten.”
“Kerstin?”
“Ja.”
“Gud ska hämta katten!?” Karin började skratta. “Nu skojar du.”
“Nä, det var så hon sa.”
“Kerstin? Hon har väl aldrig trott på gud?”
“Nä, just det. Och så skulle vi bli vegetarianer för det skulle vara guds vilja.”
Karin var tyst en stund.
“Harald! Det här låter allvarligt.”
“Ja, jag ringer när jag vet mer. Vi får saj så. Jag måste ringa ett viktigt samtal.” avslutade Harald.
Några dagar senare dök en skadereglerare från försäkringsbolaget upp. En i Haralds tycke mycket otrevlig figur. Och inte blev det bättre av att den där menade att hålet i taket fick anses som självförvållat och därför inte kunde ersättas av dem. Enligt honom fick man lägga om hela taket. Och det var ju angeläget nu när vintern dessutom var annalkande, hade den där försäkringsstroppen upplyst om.
Harald insåg att det här var en reparation han var tvungen att anlita yrkesfolk till, men hur skulle det egentligen gå till. Huset var redan fullbelånat. Det blev ju rätt dyrt med det där uterummet som Kerstin tvunget skulle ha och som hon sen bara fyllde med en massa blommor. Det är klart att om han nu skulle vara ärlig så var ju inte hans nya garage särskilt billigt heller. Och ändå hade bilen inte fått plats där på grund av alla grejer.
Innan sängdags skulle han ha ett stekt ägg. Så bra att han gillade det för det var ju billig mat, tänkte han. Stekpannan hade han sköljt efter förra äggsteket.
“Gubben var noggrann” brukade Kerstin alltid påpeka.
Han la märke till att katten satt mitt för sopskåpet och stirrade koncentrerat på dörren.
“Varför sitter du där?”
“Mjau.” fick han till svar.
Det hördes ett svagt prasslande från soporna.
“Ja du Skåpet, vi har nock fått en mus i skänken.” sa han utan att genast märka felsägningen. “Få se nu om du kan göra lite nytta eller om vi måste anlita Anticimex och betala pengar för det också. Så där.” sa han och öppnade luckan. “Se upp musen, här kommer Anticimex.”
Han hann inte ens uppfatta när katten dök in i skåpet. Ett slamrande under några sekunder innan katten stolt kom ut igen med en mus i munnen som i dödsögonblicket släppte en kanttuggad trisslott.
Förvånat plockade Harald upp den.
“Va fan!?” sa han. Han hade inte köpt någon trisslott och Kerstin brukade aldrig heller köpa. Eller, var det en grej till som kommit ur hennes förvirrade tillstånd?
Lotten var färdigskrapad men han kunde inte tyda symbolerna ordentligt.
“Var är mina glasögon?” sa han medan han samtidigt sträckte sig efter läsglasögonen som låg prydligt på hyllan i sitt fodral. Han la dem på näsan och nu kunde han urskilja något som såg ut som tv-apparater.
“Tre tv-apparater?” mumlade han. ”Var det inte så att man fick skrapa i TV då?”
Han vände på lotten och läste högt för katten, fortfarande osäker på vad tre tv-apparater egentligen innebar. Fick man kanske en tv då?
“Vinst från 50 000 kr upp till 5 miljoner kr vid en offentlig dragning…”
Hjärtat rumsterade om i bröstkorgen. Var det möjligt!? I TV!? Då fick man sitta i tv-studion och skrapa.
“Tack ska du ha Skänken! Du är verkligen en skänk från ovan.” sa han och strök med handen över kattens rygg som belåtet formade kroppen efter handens yta.
Harald lyfte upp katten från golvet.
“Du och jag ska åka till Stockholm.”

Han satt morgonen därpå och kalkylerade. Om lotten gav minst 50 000 så skulle det vara till stor hjälp, kanske rentav räckte summan. Det enda han önskade mer där han satt i sitt kyliga arbetsrum var att hans älskade Kerstin inte drabbats av Alzheimers sjukdom. Han önskade det var en åkomma som hon kunde bli frisk ifrån.

Ringsignalen avbröt hans tankar. Det var överläkaren som ringde. Harald blev genast orolig.
Jo, han kunde komma på besök sa doktorn. Kerstin mådde bättre och frågade efter honom.
“Och så undrade hon om nåt skåp.” fortsatte läkaren.
Harald skrattade till.
“Skänken.”
“Ja?”
“Det är katten.”
“Jaså? Jaha!”

Läkaren fortsatte med att förklara att de inte längre var oroliga för att det skulle vara Alzheimers. Blodproverna hade avslöjat att Kerstin hade fått brist på vitamin B12 och det var det som gjorde henne förvirrad. Läkaren berättade att man brukar snabbt må bättre om man får tillskott av vitamin B12. Han förklarade att om Kerstins blodvärde efter behandlingen med tabletter inte blev högre så skulle hon få en B12 spruta var tredje månad istället. Hon skulle få behandling och stanna veckan ut på sjukhuset.

Medan läkaren talade lyssnade Harald men hörde bara att det inte var Alzheimers och kände glädje och lättnad.
Under morgondagen skulle Harald besöka henne. En Napoleonbakelse skulle han ta med sig för det gillade hon.
Det blir en god jul i år också Kerstin!