Efter en dryg månad med lunginflammation, vatten i lungsäcken och till och med en vecka med Covid, har jag till slut valt att helt och hållet följa kroppens vilja. Jag kan vila mjukt mot skrivbordsstolens ryggstöd och skriva eller fortsätta ladda upp mitt Musikarkiv till Dropbox. Eller något annat. Annars blir det att krypa upp i soffan med en film, eller raklång i sängen med tre kuddar under huvudet och stillsam musik i hörlurarna. Uppenbart är det en bra lösning.
Nu känns det faktiskt trots allt som att jag håller på att lämna sjukbädden och långsamt är på väg tillbaka upp mot ytan!
Kände mig ganska vissen hela den här dagen också. Fortfarande lika ont, och jag vågar knappt hosta, nysa, gäspa eller rapa, för då hugger det till i sidan. Kan undras hur länge man ska behöva stå ut med det här. Känner mig totalt vissen, inspirationslös och orkeslös. Alltså egentligen ingen större skillnad jämfört med gårdagen. Egentligen enda positiva är att jag fick vara hemma hos min kärlek, istället för på Akuten.
Så som läget är just nu, dagen efter vistelsen på akuten i Ystad, måste jag välja. Lungkapaciteten är tydligt fortfarande begränsad, vilket gör att allt, precis allt, är ansträngande. Det mesta av det jag har på min Att Göra-lista är skrivbordssysslor. Göra inlaga, bildredigering, fixa en del mejlkorrespondens, hemsidesarbeten, ekonomi och gå igenom en onlinekurs. Inga direkt ansträngande uppgifter. Men om jag ska syssla med detta, får det ta betydligt längre tid än vanligt. Att kunna syssla med dessa uppgifter är en del av min livskvalité. Att sitta och rulla tummarna har aldrig varit min starka sida, även om det numer fungerar alldeles utmärkt att göra det med mina artrosopererade tummar. Hur som helst så valde jag åtminstone idag att ha minimal aktivitet. Har tillbringat hela eftermiddagen i soffan, med katten bredvid, och tittat på gamla filmer. Först War games från 1983, som trots titeln inte är någon krigsfilm, utan en film om tidig datorspelsvärld. Spännande historia med lite nostalgikänsla med gamla floppydisc och telefonmodem av den modell där man tryckte fast luren i en klyka. Datortillbehör jag själv har arbetat med. Den andra filmen var däremot en krigsfilm, och som jag ser det, den film man absolut måste uppleva om man bara ska se en enda krigsfilm i sitt liv – Kellys hjältar från 1970. Sen den första gången gick på bio i Malmö har jag sett filmen säkert tio gånger på bio, och minst lika många gånger på video respektive dvd.
Jag hade faktiskt tänkt skriva och följa upp mitt inlägg från i söndags och berätta att jag var på bättringsvägen. Riktigt så blev det inte. Den påbörjade medicineringen med antibiotika gav snabbt resultat. Redan på söndagskvällen kände jag mig praktiskt taget helt symtomfri. Likaså under måndagen och tisdagen. Men fram emot onsdagskvällen började jag åter få ont. Över bröstet, nacken, ut mot axlarna och ner över ryggen. Det blev snabbt värre. Till och med värre än i söndags. Så det blev ambulans igen, och den här gången kördes jag till akuten i Ystad. Där har jag nu tillbringat natten och det mesta av den här dagen. Det har tagits nytt EKG, blodprover, och även Covidprov. Har även blivit röntgad. Grundlig undersökning alltså. Det positiva är att hjärtat och blodtryck är helt perfekt. Jag hade ingen feber heller. Och jag har inte Covid. Men jag har lunginflammation och även en vätskeansamling. Fortsättning följer med medicineringen, men också återbesök för uppföljning och nya röntgenbilder. Jag har sällan känt mig så svag och skröplig som det här senaste dygnet. Allting tog väldigt lång tid också på sjukhuset, då de hade väldigt många patienter, och helt säkert även brist på personal. För övrigt fick jag en trevlig pratstund med den ena ambulanskillen på vägen till Ystad, om böcker och skrivande. Nu är jag hemma igen, om än väldigt trött.
Denna natt har varit en plåga! I går kväll var jag igång med skrivandet av fjärde delen, när jag efter hand började få ont kring nacken. Inget ovanligt med det eftersom jag har fyra uppslitna nackkotor. Men den här gången var det mer intensivt. Smärtan strålade ut mot axlarna, ryggen och fram mot bröstet. Upplevde en liknande grej i april förra året, då man på Vårdcentralen efter EKG och lite annan undersökning kunde avskriva hjärtproblem, och istället konstatera att det hängde ihop med nackproblemen. Trodde därför till en början att besvären nu berodde på samma. Men det blev värre. Jag orkade inte skriva mer, och nu gjorde det ordentligt ont varje gång jag andades in. Vi gick och la oss runt tolv, men jag klarade inte att ligga. Hur jag än låg gjorde det ont att andas. Fick försöka sitta och sova. Det gick sådär. Fram åt fyratiden ringde vi 1177. De tyckte absolut att det behövdes en ambulans. Den kom och i den undersökte man EKG och blodtryck. Kunde konstateras att det nog inte var hjärtproblem. Under förmiddagen var jag på Vårdcentralen för nya prover. Diagnosen blev vad jag själv allt mer börjat misstänka – troligen lunginflammation! Inte Covid! Så den här söndagen har framsläpats i ett mycket stillsamt och tämligen ineffektivt tillstånd. Väldigt trött och stundvis väldigt ont när jag andas och tabletterna slutat verka. Tacksam för att jag har Citodon! Nu avvaktar vi att antibiotikan ska hjälpa, och får väl hålla mig i stillhet de närmaste dagarna. Och – en stor eloge till såväl ambulanspersonalen som vårdpersonalen! Ja, jag fick faktiskt inte åka ambulans, vilket annars skulle varit första gången i mitt liv. Fick bara vistas i den under en halvtimmes tid!
Har bestämt mig. I avvaktan på operationen väljer jag att stoppa nu. Känns inte motiverat att försöka kämpa på med jobbet, när priset bara blir mer och mer ont. Dessutom har jag ett sår på handen som måste läkas innan operationen, annars finns risken att det hela skjuts upp. Och naturligtvis stöter man till hela tiden så att såret förnyas. Det är en vecka kvar till operationen, och så länge kan jag vara hemma utan läkarintyg. Även om jag förvisso säkert hade kunnat få intyg om det behövdes. Men det blir enklare så här.
Så jag har meddelat arbetsgivaren och lämnat ifrån mig ”hjälpmedel” (d v s bilnycklar och mobil).
Nu är det bara att vänta…
perabl.com 