Nya tag

De senaste två veckorna har lite burdust tagit oss från sensommar med kvällsvistelser på altanen till en nästan lite krispig luft som obönhörligen antyder att hösten står för dörren. Tror jag ska låsa dörren. Fast hösten kan ju ändå ha sina ljusa stunder med alla vackra färger och så. Så jag lämnar väl dörren lite på glänt, och står beredd i hallen att låsa den innan den där bittra vintern hinner fram.

Kyliga dagar inspirerar onekligen att elda i spisen och få trivas i den sprakande värmen. Passar samtidigt på att ”bränna en del broar” lite som en symbolisk handling, då jag definitivt tröttnat på att ständigt bli ifrågasatt och ignorerad.

Så har jag med stor tillfredsställelse kunnat tillföra en styrka i skrivandet av mina memoarer, genom att faktiskt ha fått ett skriftligt godkännande från en välkänd engelsk musikartist, med bland annat ett starkt engagemang i Live Aid, att det är ok att citera hans låtar i min text! Fler artister ska tillfrågas!

I vårt hem, som vi i dagarna kunnat fira tioårsjubileum i, har vi äntligen kunnat slutgiltigt byta ut det fula hemmabygget som kallats köksfläkt, mot en ny modern dito i borstat stål.
Helgen avrundades med en väldigt trevlig kväll i sällskap med några av våra käraste, och nyaste, vänner.

Till slut, efter en länge efterlängtad bekräftelse kan jag nu med statens godkännande underteckna denna text som Andie Lindskog.

Vi ser olika på det här med stillsam sommarkväll

Behaglig vindstilla sensommarkväll med temperatur som i vår värld medger att man kan sitta på altanen och skriva och njuta en kall öl och kanske någon enstaka fågelsång. Men man inser att vi inte har riktigt samma värderingar eller samma syn på vad som är ett trivsamt sätt att spendera de sista sommarkvällarna som våra grannar. Någonstans hörs en gräsklippare. Någon låter sin motorsåg arbeta för fullt antingen med att såga ner ytterligare träd, som det tycks ha gått något slags mode i. Eller sågas vinterns ved upp i lämpliga bitar. På avstånd hörs en skördemaskin som kämpar sig fram över markerna. Så har vi den där grannen som inte kan bestämma sig om han ska vara hemma eller inte, och därför kör iväg, för att tio minuter senare komma tillbaka, för att ytterligare en stund senare åter köra iväg. Alltid med det tunga släpet kopplat efter bilen.

Och så är det då alla de hundratals kråkorna som bråkar om vilka grenar de ska sitta på innan nattsömnen inträder.

Så ikväll fick Bluetooth-högtalaren göra oss sällskap på altanen.